Kultur

På väg mot en hiphop-arkitektur

16 december 2015

Goethe ska ha kallat arkitektur frusen musik. Påståendet är lika relevant idag men är arkitekturen uppdaterad efter vår tids musik? Gustaf Söderling ville reda ut vad arkitekturen har att lära av vår tids kanske mest spridda och igenkännbara musikstil: Hiphop.

Annons
Annons

Zvi Belling på ITN Architects har inkorporerat graffitti i byggnaden The Hive i Melbourne. Lägenheten är den första i en serie ”Hiphop-byggnader” av ITN Architects.

Om vi lärde oss något från Robert Venturis (med flera) numera kanoniserade verk från 1972 Learning from Las Vegas var det att vi människor har svårt för att bli moderna. I Las Vegas fick de fria marknadskrafterna styra stadsbilden, vilket skapade en kitschig och spektakulär arkitektur som till skillnad från Europas arkitekturhistoria inte var något för modernisterna att hämta inspiration ifrån. Venturi lyckas dock visa att populärkulturella formspråk både har någonting att säga om arkitekturhistorien och är relevanta för att förstå vår samtid.

Hiphop är inte bara en musikstil, utan en hel kultur som innefattar en mängd konstformer, där-ibland arkitektur. Hiphop har ett starkt förhållande till det rumsliga sammanhang vari den föddes, i södra Bronx i New York, och har fått inflytande i liknande urbana miljöer över hela världen, så som i Sveriges bostadsområden byggda under miljonprogrammet. 1941 lanserades stadsbyggnadsprojektet Title 1 av New Yorks starke man, stadsplaneraren Robert Moses. Målet med programmet var att rensa bort slummen från New Yorks innerstad och locka tillbaka medelklassen som hade bosatt sig i villaförorter.

Dessutom lanserades väldiga vägprojekt som skulle bereda vägen för efterkrigstidens massbilism. Moses uppförde skivhus och punkthus inom jättekvarter efter idéer från Le Corbusier. Under byggprocessen som varade mellan 1948 och 1970 fördrevs många fattiga, företrädesvis svarta, som tvingades flytta in i Moses nya skivhus. Det är i denna miljö som hiphopen först uppkommer och formas, vilket har fått arkitekten Michael Ford i sitt masterarbete Hip Hop Inspired Architecture att kalla Moses och Le Corbusier för hip-hopens förfäder.

Annons
Annons

Denna känsla av displacement, en påtvingad omlokalisering, är ett återkommande tema inom såväl hiphopmusiken som kulturer inom hela den svarta afrikanska diasporan påpekar Dr. Craig L. Wilkins i sin avhandling The Aesthetics of Equity: Notes on race, space, architecture and music. Wilkins är hiphoparkitekturens kanske främsta teoretiker och han identifierar fyra punkter hos hiphoparkitektur.

Hiphoparkitektur är palimpsestisk. Hiphopens rum förhåller sig till historien som skrivs över och skrivs om, men med ständig kontakt med ett historiskt kontinuum. Hiphop-arkitektur är antropomorf. Den reflekterar konstant över ett vi, hur kroppen är situerad i rummet och står i förbindelse till sociala relationer, värderingar och vitalitet. Hiphoparkitektur är performativ. Hiphopen iscensätter både det vardagliga och det ceremoniella i ett flöde av meningsbärande akter. Hiphoparkitektur handlar både om scen (backdrop) och om att bjuda in till den performance där rummet (re)produceras genom de människor som samlas i det. Slutligen är hiphoparkitekturen adaptiv. Precis som många exempel inom den afrikanska diasporans arkitektur är hiphopens miljö präglad av att kreativt hitta lösningar på problem och nya användningsområden för material i sin omgivning.

Wilkins talar om hiphoparkitektur som ett förhållningssätt till den kaotiska urbana värld vi lever i, ett sätt att se gatan som vardagsrum och social spelplats. I dagens arkitektursverige råder måhända en ambivalens och oro kring vad den offentliga gatan kan föra med sig. I Hammarby Sjöstad i Stockholm har ett flertal bostadsrättsföreningar satt upp metallbågar vid samtliga planteringar för att försvåra för skatare att hoppa upp på kanterna och göra tricks. Det är inte för inte som området har anklagats för att vara ett gated community i en urban miljö.

Men hur ser egentligen hiphoparkitektur ut? Wilkins motsätter sig frågan och vänder sig mot arkitekters besatthet av det visuella. Men vi får ändå konstatera att hiphop, på gott och ont, har blivit estetiskt allmängods och att dess utövare inte nödvändigtvis har någon koppling till hiphopens rötter. Precis som hiphopen alltid har samplat från andra stilar, samplas nu hiphopen i en mängd olika sammanhang.

Det australiensiska kontoret ITN Architects har inkorporerat graffitins språk i designen av villan The Hive. Byggnaden är komplett med pilar, swooshes och drips och annan hiphop-ikonografi och är enligt kontoret den första i en serie nya bostäder ritade av ITN som är inspirerade av hiphop. ITN menar att det finns en inbyggd spänning i att en anti-etablissemangsestetik placeras mitt i ett exklusivt villaområde, en spänning som försvinner när byggnaden respekteras av grafittikonstnärer och accepteras av dess grannar. Frågan är om arkitekternas förhoppning är realistisk eller ens önskvärd.

4RM+ULA (uttalat formula) är ett amerikanskt arkitektkontor bestående av till övervägande del afroamerikaner som bygger sin verksamhet på erfarenheter från en uppväxt präglad av hiphopkultur. De låter sig inspireras av denna i en ambition att förbättra den fysiska miljön i underprivilegierade områden genom kreativ design. Arkitekterna har ritat renovering av och en ny galleribyggnad åt Juxtaposition Arts – en skola som verkar för att sporra krea-tivt skapande hos unga i underprivilegierade delar av norra Minneapolis i USA. 4RM+ULA arbetar nära byggnadens framtida brukare och skapar expressiva och välkomnande byggnader som lockar till kreativitet.

Annons
Annons

Hiphoparkitektur är långt ifrån definierad och kommer förhoppningsvis att utvecklas till ett rörligt och mångfacetterat fenomen, precis som hiphopen i övrigt. Med rapparen Mos Defs ord: Hiphop är vad hiphopare gör. På samma sätt kommer hiphoparkitektur vara det hiphopare utvecklar det till. Rapparen Pharell Williams har nyligen utlovat ett samarbete med stjärnarkitekten Zaha Hadid.  Hiphop-oraklet Kanye West har nyligen startat design- och arkitekturstudio DONDA.

Varför behövs då en arkitektur inspirerad av eller sprungen ur hiphopkultur? Craig Wilkins påtalar att endast två procent av studenterna på USA:s arkitektutbildningar är afroamerikaner. På arkitektutbildningarna i Sverige syns samma mönster med en överrepresentation av vit medelklass som vuxit upp i villa och innerstad, inte miljonprogram. Organisationen Arkitekter utan gränser har tagit initiativ till att väcka intresset för arkitektur på skolor i förorter för att förbättra den haltande mångfalden inom vårt skrå. Det är berömvärt. Men hur stor är mångfalden och acceptansen när det kommer till stilar och analyssätt?

Den feministiska arkitekturteoretikern Katarina Bonnevier ställer i radioprogrammet Fasad, som sändes i P1 under 2013, frågan varför färgen vit fortfarande är så omhuldad. Färgen har sen 1800-talet representerat renhet och klarhet, varför vi exempelvis inte velat se att antikens kolonner och skulpturer en gång var målade i all världens färger, och varför den vita färgen också blev den självklara i den renodlade modernismens tidevarv. Har dagens arkitektur alls gjort upp med tankar om renhet och stringens? Finns det på våra arkitekturskolor och arkitektkontor utrymme för andra estetiker än det stilrent minimalistiska, fortfarande andandes modernismens ideal?

De tidiga modernisterna lät sig inspireras av maskiner, båten och flyget, Art Nouveau blickade mot naturen, klassicismen mot människokroppen. Vilken nutida artefakt talar till vår tids generation av unga urbana arkitekter? Kanske är det sneakern?

Author no image

Gustaf Söderling Arkitektpraktikant och skribent i tidskriften 4ARK.

Gå till nästa artikel

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons