Kultur

Otydligt genusperspektiv på Arkdes utställning

3 maj 2016

Stina Hagelqvist ser en innehållsrik och initierad utställning i Bo Nu Då på Arkdes, men hon saknar ett tydligare makt- och genusperspektiv.

Annons
Annons
Foto Ateljé Sundahl/Per Jalkman. ArkDes samlingar

Utställningen synliggör frågor om makt, könsroller och livsstilsideal. Bilden från Skärholmens centrum visar 1960-talets hemmafruideal och det begynnande konsumtionssamhället.

Äntligen en utställning om den så aktuella bostadsfrågan på Arkdes, dessutom med originalmaterial från arkivet. Utställningen Bo Nu Då, Bostadsfrågor och svar under 99 år kunde knappast komma mer lägligt. Centret och curatorn Dan Hallemar tar ett stort grepp om problemområdet och presenterar en innehållsrik och initierad utställning om de återkommande bostadskriser som präglat 1900-talet och 2000-talets början samt de lösningar som serverats, i historien, nuet och för framtiden. Mot bakgrund av tidens flyktingströmmar är ankomst, flykt, migration och olika former av nödbostäder och lösningar på historiska och samtida bostadsproblem ett givet tema som engagerar.

Utställningen sägs handla om 1900-talets och det tidiga 2000-talets bostadskriser och hur politiker, arkitekter och forskare har bemött de problem som definierats. Men utställningen handlar lika mycket om kvinnors respektive mäns skilda bostadsvillkor, att rätten till en bostad handlar om makt och att ett hem är något mer än en bostad. Dessa perspektiv kunde varit mer synliga.

Få byggnadstyper är så impregnerade av makt, föreställningar om kön och livsstil som bostadshuset och här hade jag gärna sett att de makt- och genusperspektiv liksom den normkritik som implicit finns i utställningen skrivits fram.

I utställningens inledning presenteras vi för bostadssituationen 1917. Här ställs vi genom en elvabarnsfamiljs lägenhet, bostadsannonser och artiklar omedelbart inför trångboddhet, hemlöshet och flykt, återkommande teman i utställningen som ges svar i form av grannskap, kollektiva bostadslösningar, nödbostäder och arkitektoniska visioner. Sex nedslag av bostadspolitiska reformer presenteras vilka gradvis förbättrade bostadssituationen för den absoluta majoriteten.

Utställningen är ambitiös och innehåller många skikt. Här finns möjlighet att fritt välja vilka frågor man som besökare vill undersöka och hur grundligt, någon påbjuden väg mellan frågor om standard, hemlöshet och nödbostäder eller arkitektkårens bostadsvisioner, finns egentligen inte. Ett effektivt inslag i utställningen är statistiken över hur mycket 50 000 SEK motsvarar i kvadratmeter. Den vetgirige kan få svar om hen letar, oavsett om det rör sig om hur man praktiskt löst boendet, vad ett hem kan innebära, hur politiken, arkitektkåren och marknaden svarat och svarar på de problem som definierats. I avsnittet om Informationscentralen förstår vi hur multinationella företag som Google, Facebook och Instagram loggar våra sökningar och kan undersöka frågor om boende och begär. Det borde mana till eftertanke.

Matti Östlings fotografi av Dragspelshuset, ritat av Henning Orlander på uppdrag av Rikshem 1962, ställer de moderna arkitekternas tro på sol, luft och grönska i kontrast till avsnittet om hemlöshet.

Matti Östlings fotografi av Dragspelshuset, ritat av Henning Orlander på uppdrag av Rikshem 1962, ställer de moderna arkitekternas tro på sol, luft och grönska i kontrast till avsnittet om hemlöshet. Foto: Matti Östling

Det är särskilt positivt att vi hittar Arkdes egna ritningar, fotografier och modeller i utställningen. Arkdes arkiv utgör en rik källa till kunskap och borde användas mer aktivt i utställningssammanhang. Modellerna väger upp utställningens textmängd och bidrar till en visuell och materiell mångfald.

Utställningen är dock inte utan brister. Öppenheten och innehållsrikedomen är både dess styrka och dess svaghet. Utställningen vill visa allt och allas perspektiv och frånvaron av uttalad vinkel liksom en tydlighet ifråga om vems berättelse som utställningen vill beskriva, framstår som problematisk. Få byggnadstyper är så impregnerade av makt, föreställningar om kön och livsstil som bostadshuset och här hade jag gärna sett att de makt- och genusperspektiv liksom den normkritik som implicit finns i utställningen skrivits fram. Genomgående i utställningen finns en röd tråd som rör makt, könsroller och livsstilsval i vardagslivet, arkitekturen och bostadspolitiken men dessa perspektiv påtalas inte utan Arkdes och curatorn förefaller vilja hålla dessa aspekter på avstånd.
Vi kan läsa om Hillevi Svedberg som krävde badrum i arbetarbostaden 1931, liksom det arbete som Hemmets forskningsinstitut gjorde för att utarbeta den goda boendestandard som var gällande under delar av 1900-talets andra hälft. Vi förstår hur hemmet snarare skulle ses som en arbetsplats än en plats för rekreation, men det påtalas inte uttryckligen att det var kvinnors hemarbete som underlättades och uppvärderades eller att det var kvinnor som i institutets regi undersökte familjernas boendevillkor. Inte heller att standardutveckling och bostadsvaneundersökningar också hade uppfostrande syften.

Hur livet borde levas utgjorde under 1900-talet en brännande fråga, vilket exemplifieras av Lena Larssons bostadsvaneundersökning från 1942-43 som i delar finns återgivna i utställningen. Här går bland annat att läsa om hur möblemanget var av ”ganska tråkig karaktär, mörkbetsad björk m. skulpterade ornament”, vilket synliggör moralestetiska aspekter på lägenheternas inredning och andas politiska visioner om klassutjämning och ansvarsfördelning mellan könen, någon jämställdhet i samtida mening var det inte fråga om. Ett tydligt exempel på hur man uppfattade könsrollerna vid 1900-talets mitt står att finna i de ritningar och grafer som utvecklades av Hemmets forskningsinstitut. Medan mannen vilar och läser, står kvinnan med kaffebrickan. Detta hade jag gärna sett att Arkdes och curatorn kommenterade liksom de skilda villkor och ekonomier som kvinnor respektive män haft och har ifråga om sitt boende. Hur boendesituationen skiljer sig för den kvinnliga respektive manliga hemlösa och för kvinnan respektive mannen på flykt är frågor som jag önskar att utställningen diskuterat liksom vilka som befolkade grannskapen och skapade hem av de bostäder som männen ritade. Det outtalade makt- och genusperspektiv som finns i utställningen borde skrivits fram tydligare, inte minst för att synliggöra dagens bostadssituation och eventuella historiska förändringar. Dessa perspektiv syns tydligare när individerna kommer till tals.

De individuella öden som berättas i filmerna, såväl de fiktiva som de dokumentära, men även genom upptaktens ankomsttema och de hemlösas bostadskarriär, via offentliga toaletter, nattbussar och portuppgångar, är utställningens mest gripande inslag. Vi kan alla identifiera oss med barnfamiljen som bor i andra hand, flyktingarna och 8-årige Xandor som saknar ett eget rum. Här blir det uppenbart att ett hem är något annat och något mer än en bostad, något som utställningen undviker att fördjupa. Statistik, abstrakta ritningar, estetiserade fotografier och nyktert tilltal förmår varken förmedla innebörden av hemkänsla eller de problem som bostadsbristen medför.

Stina Hagelqvist är fil. dr i konstvetenskap, arkitekturhistoriker, verksam vid Södertörns högskola och fristående skribent.

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel