Kultur

Johan Linton om Le Corbusiers gröna stadsvisioner

18 augusti 2015

Modernismen. Femtio år efter Le Corbusiers död är arkitekten ännu högst aktuell. Johan Linton skriver om hur naturens organiska växande var modell för Le Corbusiers stadsvisioner och tankar om gröna fabriker.

Annons
Annons

Skissektion som visar hur Le Corbusier tänkte sig det moderna stadslandskapet. Bostäder och trafik är inbäddade i en rik grönska.

För att förstå mer om den modernistiska teoriutvecklingen är det omöjligt att gå förbi Le Corbusier. Han har idag, femtio år efter sin död, närmast befäst sin ställning som centralgestalt för den moderna arkitekturen. Ett mått på detta är den mängd böcker som publicerats om hans arbeten de senaste åren, nya bidrag till en litteratur som sedan ett par decennier är oöverskådlig.

Le Corbusier har inte sällan betraktats som teknikinriktad rationalist, övertygad om att storskalighet och industrialiserat byggande kan frälsa mänskligheten. En hänvisning till detta finns i titeln på en av tre kritiska böcker om den fransk-schweiziske arkitekten som nyligen publicerats i Frankrike: Le Corbusier, en kall vision av världen (Le Corbusier, une froide vision du monde) av Marc Perelman.

I Le Corbusiers texter syns samtidigt en genomgående fascination för naturen, både som del av den mänskliga miljön, och som modell för byggande och arkitektur. Han växte upp i det kanske mest specialiserade centret för finmekanisk industri i Europa vid början av 1900-talet: urmakeristaden La Chaux-de-Fonds i Jurabergen. Parallellt gick han en grundlig konstutbildning som utmärktes av att den var inriktad mot naturen och där undervisningen dessutom ofta skedde i naturen.

Annons
Annons

Femtio år efter att Le Corbusier gick ur tiden kan man också lyfta fram det faktum att han dog under en simtur den 27 augusti 1965, alldeles intill den enkla och hyddlika sommarbostad av trä som han gav till sin fru i födelsedagspresent 1952. Det säger något om de grundläggande aspekterna av hans tänkande: intresset för att åstadkomma arkitektoniska kvaliteter med små medel och strävan efter att vara nära naturen. Samtidigt har den modernitet och framstegsinriktning som Le Corbusier ofta förknippas med – och inte utan orsak – kritiserats för sin brist på beaktande av långsiktig hållbarhet i samhällsbyggandet. Men i hans mest detaljerade stadsbyggnadsmodell, Ville radieuse, kan man icke desto mindre återfinna flera tankar som idag förknippas med hållbart stadsbyggande. Det mest uppenbara är de vidsträckta grönstrukturer han ville skapa utrymme för centralt i stadskärnorna. Trots att Le Corbusier var motståndare till förorter och strävade efter en extremt tät stad, och trots att han fullt ut bejakade den moderna transporttekniken, så bygger hans stadsbyggnadsidé på att städerna skall likna stora sammanhängande parker. De kända idéerna att lyfta upp husen på pilotis och att skapa terrasser på de plana takytorna framhålls i hans texter som ett sätt att låta den bebyggda tomtmarken ge dubbelt så mycket grönyta tillbaka till stadsborna.

Le Corbusiers urbana vision var en helt teknikbejakande stad – där fanns inga tankar kring något återgående till naturen men inte heller kring att teknikanvändningen i sig står i motsats till naturen. Hans strävan att driva teknifieringen så långt som möjligt har bidragit till att göra hans stadsbyggnadsvisioner extrema i mångas ögon. Samtidigt tänkte han själv att en sådan extremgestaltning just befinner sig i harmoni med naturen och dess lagar.

Synen på massamhällets industriproduktion och konsumtion var för Le Corbusier i grunden strängt idealistisk. När det gäller såväl industriprodukter som rum och miljöer skilde han på ”rik” konsumtion och ”steril” konsumtion. Den ”rika” konsumtionen var den som verkligen tillför livet någonting väsentligt, medan den ”sterila” konsumtionen handlade om överflödiga och onödiga objekt. Av hans texter framgår att han ville använda teknik och industri för att, som han menade, frigöra människan, både kroppsligt och själsligt, genom att åstadkomma kortare arbetstid, ett bekvämt och behagligt boende och en rik fritid. Han var emot att låta ren kapitalförräntning och spekulation styra – och förstöra – stadsbyggandet. De här aspekterna är också knutna till vad han generellt såg som samhällets ”slöseri” (”gaspillage”) med sina resurser.

Som framgår i flera sammanhang i Le Corbusiers skrifter ansåg han paradoxalt nog att just trädgårdsstäder är en typ av stadsbyggande som manifesterar ett sådant slöseri. Han återkom upprepade gånger till uppfattningen att det var oekonomiskt att skapa en infrastruktur över stora ytor för att människorna skulle kunna bo glest.

Det är uppenbart att Le Corbusier inte kände till problemen med föroreningar från fordonstrafik på samma sätt som vi gör idag. Han hade däremot upplevt problem med biltrafik i de traditionella stadsrummen – buller, trängsel, avgaser – och försökte hitta en stadsstruktur där fordonsflödet skulle kunna fungera på ett rationellt sätt. Även om lösningen han föreslog, med stora vägstrukturer i städernas centrum, är främmande för oss idag, så var hans målsättning med detta att främja effektivitet och minimera störningarna från trafiken.

Den betydelse som Le Corbusier tillmätte grönskan framkommer också när han utvecklar sin syn på samhällets industrianläggningar. I januari 1940 fick han i uppdrag av den franske försvarsministern Raoul Dautry att rita en ammunitionsfabrik, en uppgift som ledde honom att utveckla ett nytt industrikoncept som han kallade den Gröna fabriken – Usine verte. Han kom sedan att beskriva detta koncept i flera av sina publikationer: en fabrik som fungerar i enlighet med naturen och som därigenom kunde bli en både effektivare och värdigare miljö för människan.

Annons
Annons

Synen på industriproduktionen och dess relation till naturliga system kan illustreras med ett karakteristiskt exempel från Le Corbusiers tidiga modernistiska teoribildning kring 1920. Han tänkte sig här att en modern industritillverkad glasflaska är optimerad utifrån naturlagarna – har en perfekt form – på samma sätt som ett ägg. Om naturen hade kommit att frambringa glasflaskor så tänkte han sig att de hade liknat den moderna industritillverkade bruksglasflaskan. I beskrivningarna av sina arkitektur- och stadsbyggnadsprojekt är det uppenbart att han betraktar dessa på samma sätt. Naturen och naturens organiska växande var på olika sätt modeller för hans stadsvisioner.

I kärnan av den teori som ligger till grund för modernismens kritiserade storskaliga stadsmiljöer finns följaktligen idéer om dominerande grönstrukturer, meningsfull och måttfull industriproduktion och ett lyhört förhållande till naturen och naturliga processer. Detta förhållningssätt integrerar samtidigt storskalig stads- och samhällsbyggnad och ett radikalt bejakande av modern teknik och industri.

Le Corbusiers verk utmärks av kontrasten mellan olika extrempunkter. Han ville förena extremt hög bebyggelsetäthet med helt gröna städer. Han ville skapa välfungerande och generösa bostäder med intimitet och närhet men som samtidigt var infogade i gigantiskt storskaliga byggnader och städer utan traditionella gaturum.

En av de sidor hos Le Corbusier som säkert varit väsentlig för att åstadskomma det fruktbara och intressanta i hans arbeten är också en sida som hör till de mest problematiska: hans långtgående och inte sällan onyanserade idealism. Det är säkert också kring de aspekterna som många forskningsarbeten om den omdiskuterade arkitekten kommer att uppehålla sig framöver.

Samtidigt är det otvivelaktigt så att Le Corbusiers syn på grönstrukturernas roll i staden hör till en del av modernismens arv som fortfarande är aktuellt, och där det finns anledning att fråga sig varför just den aspekten fått så relativt sett litet genomslag i praktiken.

Johan Linton är är arkitekt och tekn. dr i Arkitekturens teori och historia vid Chalmers Arkitektur. Han disputerade 2013 med avhandlingen Le Corbusier och Ville radieuse: Att skriva den moderna staden.

Annons
Annons

Minnet av Le Corbusiers

Femtioårsminnet av Le Corbusiers död uppmärksammas bland annat genom en utställning på Centre Georges Pompidou i Paris (29 april–3 augusti) och en internationell konferens i Valencia 18–20 november. I Norden planeras mindre utställningar och seminarier på Asger Jørnmuseet i Silkeborg samt på Röhsska museet. Sedan början av 2000-talet har alltmer originalmaterial som tidigare bara kunnat…

Author no image

Johan Linton

Gå till nästa artikel