Forskning visar hur bottenvåningen ger staden liv

I försöken att skapa ett mer hållbart stadsbyggande finns en bred önskan om att stadsmiljöerna ska vara levande och blandade. Här utgör bottenvåningarna och deras innehåll en väsentlig pusselbit. Butiker, kaféer, restauranger och verksamheter bidrar till att gator och platser fylls med människor under olika delar av dygnets timmar och i ett hållbarhetsperspektiv är de också källor till såväl inkomster som arbetstillfällen. De kan dessutom bidra till reducerade transportbehov om människor kan uträtta sina ärenden i anslutning till sin bostad snarare än att behöva ta bilen till ett köpcenter i stadens utkant.

Just köpcentren, eller externhandeln, har länge utgjort det stora hotet mot stadens lokala butiker och etableringar, alltsedan de stora utflyttningarna från stadskärnorna tog fart efter kriget och etablerade det bilbaserade livet i villaförorten som det moderna idealet. Även om livsstilspendeln sedan dess kan sägas ha svängt tillbaka till fördel för den mer myllrande urbana tillvaron i innerstan, och det i Nordamerika numera talas om en köpcentrumdöd, så visar nyare handelsetableringar som Mall of Scandinavia i Solna, Emporia i Hyllie och Fields i Ørestaden att det alltjämt finns avsevärda kommersiella intressen i den stora skalan, och numera även innanför stadsgränserna.

Näthandeln är ett nyare hot mot butiker och stadsmiljöer, men som snabbt växt sig allt starkare i takt med att de digitala plattformarna blivit smidigare och bekvämare för konsumenten, och den globala distributionsapparaten utvecklats. Detta har lett till regelbundna rapporter om butiker som inte bär sig och om hotade lägen. Men bakom detta finns en mer mångfacetterad bild. Som Jan Amcoff med flera skriver i Detaljhandelns ändrade geografi, Uppsala Universitet 2015, kan situationen skilja sig kraftigt mellan stora och mindre städer, och mellan centrala och mer perifera lägen. Aktörer i de centrala storstadslägena uppvisar en stor anpassningsförmåga, medan hela småorter kan vara hotade av regionala köpcentrum som exempelvis Torp utanför Uddevalla.

I ett mer långsiktigt perspektiv vet ingen hur handel och butiker kommer att utvecklas, det räcker med att jämföra med hur Sverige såg ut för fyrtio år sedan för att förstå kraften och omfattningen i utvecklingen. Men aktiva bottenvåningar, oavsett innehåll, kommer att fortsätta att vara en förutsättning för levande stadsmiljöer. Det är dem studien Active Frontages om bottenvåningar har fokuserat på.

Två faktorer bildar utgångspunkt för arbetet. Den ena är gatan, som är ett av stadens grundläggande byggelement men vars roll som social arena tappats bort i takt med att trafikplaneringen kommit att dominera utformningen av den moderna staden. Den andra är de allt större möjligheter att mäta staden som dagens digitala verktyg ger, och som låter oss se aspekter av staden på ett sätt som bara för några år sedan skulle krävt oöverstigliga arbetsinsatser.

Det empiriska underlaget utgörs av trettiosex utvalda gator i Göteborg, vars kvarter och byggnader mätts upp, och där varje individuell bottenvåningslokal identifierats. Graden av aktivitet i bottenvåningen uttrycks då som de aktiva butiksfronternas bredd i förhållande till byggnadernas bredd, angett i procent. Dessa butiksbredder säger förvisso inte allt om aktiviteten i bottenvåningen, men de är direkt kopplade till hur miljön upplevs från gatan, och dessutom ett lättillgängligt mått. Vissa individuella byggnader kan utgöras helt av aktiva bottenvåningsfasader, medan det högsta värdet för en hel gata är 75 procent, som exempelvis Kungsportsavenyn och Kungsgatan.

Resultaten bildar ett överskådligt referensmaterial, där kvarters- och byggnadsbredder för ett antal kända miljöer redovisas tillsammans med kartor som visar hur butikerna är fördelade längs gatorna. Inspiration hämtas i detta fall från Vitor Oliveiras Morpho: a methodology for assessing urban form, Urban Morphology 2013, som på ett liknande sätt lyfter fram den individuella gatan som urbant objekt.

Dessa kvantitativa uppgifter kan sedan relateras till exempelvis Jan Gehls mångåriga kvalitativa arbete med hur bottenvåningar ska vara beskaffade för att vi som fotgängare ska uppleva dem som intressanta. Slutsatserna kan omsättas till konkreta direktiv för hur en planerad bottenvåningsmiljö ska vara gestaltad.

Bottenvåningarnas lokalisering i förhållande till hur gatunätet är utformat utreds i ett följande steg som baseras på Space syntax-metodiken, en vetenskapsgren som introducerades av Julienne Hanson och Bill Hillier, och som är både etablerad och omdiskuterad. Grunden utgörs av en förenklad modell av gator och gaturum i räta linjer – axiallinjer – som dels relaterar till den del av gaturummet vi som fotgängare har visuell översikt över, och som dels beskriver detta gaturum topologiskt, alltså hur det förhåller sig till alla andra gaturum i staden. Ett område sägs vara välintegrerat om man från det linjesegment det representeras av i modellen med ett visst antal steg når jämförelsevis många andra segment. Teorin och en lång rad studier säger då att detta är ett rum som det är naturligt för människor att röra sig i.

Det blir också möjligt att mäta vilken befolkningsmängd och vilken mängd av andra verksamheter som nås inom ett visst avstånd från varje del av de utvalda gatorna, och hur detta i sin tur sammanfaller med antalet aktiva bottenvåningar. Detta sker med hjälp av ett verktyg kallat Place syntax som tagits fram av Alexander Ståhle med flera på KTH, och som kombinerar axiallinjemodellen med utvalda fastighetsdata för varje fastighet.

I den nu aktuella studien om bottenvåningar jämförs variationen i antalet aktiva bottenvåningar med variationerna i de ovan nämnda parametrarna. Det visar sig att bebyggelsens skala och kvarterens storlek har relativt liten betydelse för hur stor del av bottenvåningarna som är aktiva. Närheten till stadens centrum betyder mer, men den enskilt viktigaste faktorn visar sig vara integrationsvärdet för den aktuella gatan, alltså hur väl den hänger ihop med de omgivande gatorna.

Resultaten pekar alltså på att gatunätets utformning är av stor betydelse för var det uppstår bra butikslägen. Studien bekräftar därmed att analyser av gatunätet och vad som finns inom räckhåll från dess olika delar är betydelsefulla, inte minst eftersom dessa kan utföras relativt enkelt redan i tidiga skeden. Gator som har potential att bli bra handelsgator kan identifieras, och bebyggelsens skala och utformning kan styras så att de bästa förutsättningarna för ett önskat stadsliv uppstår. Studiens utvalda gator visar vilken befolkningstäthet som krävs om man önskar att exempelvis hälften av bottenvåningarna längs en gata ska vara aktiva.

Licentiatstudien tjänar primärt ett akademiskt utbildningssyfte, men här är siktet också inställt på tillämpning inom den stadsplanerande praktiken, eftersom frågeställningen är så aktuell. Valet av butiksbredden som ett konkret mått och viktläggning av tydlig grafik är två sätt att uppnå detta. Däremot kommer de mer övergripande sambanden mellan aktiva bottenvåningar och den omkringliggande staden att behöva analyseras djupare för att framträda, något som bland annat inbegriper statistik och som faller utanför ramen för den här studien.

Ett inledande försök med indelning av gatorna i fyra kategorier efter deras grad av bottenvåningsaktivitet visar dock intressanta resultat. En genomsnittlig gata i kategori 1, där mer än 70 procent av bottenvåningsfasaden är aktiv, har dubbelt så hög befolknings- och verksamhetstäthet inom 500 meters radie som en gata i kategori 4 där mindre än tio procent av bottenvåningsfasaden är aktiv. Detsamma gäller för de två valda gatunätsmåtten hämtade från space syntax-analysen. Detta pekar på att en sådan kategorisering skulle kunna utgöra ett stöd i detaljplaneringen för att hantera olika gatutyper och förklara skillnaderna mellan dem, och som därmed borde vara relevant.

Med fler och bättre undersökningsmetoder baserade på mätbara underlag så ökar våra möjligheter att hantera det komplexa stadsbyggandet. Steg för steg för det oss kanske närmare svaret på den ännu oöverträffade frågan som Jane Jacobs ställde redan 1961, om vad slags problem staden är.

Erik Linn är arkitekt verksam på White arkitekter i Göteborg. Bottenvåningsstudien genomförs som ett industridoktorandprojekt på Chalmers, finansierat av White med bidrag från Mistra Urban Futures.