Gå till innehållet

“Digitalisering kan stödja arkitektens kreativa arbete”

Arkitektkåren måste gå från att vara konsumenter till utvecklare av digital teknik, menar fyra arkitekter och forskare med digitalisering som specialområde.

När tillverkningsindustrin automatiserades ersattes yrkeskunskap med rutiner och standardiserade processer. Komplexa och svåra hantverk förenklades till en lång serie enkla moment. Detta ökade produktiviteten spektakulärt för masstillverkade produkter. Automatisering har sedan dess setts som något som obönhörligen drabbar oss samhällsmedborgare. Ibland på ett bra sätt, till exempel med billigare produkter, ibland på ett dåligt, som i form av förlorade arbetstillfällen.

När byggbranschen idag diskuterar automatisering lyfts den ofta fram som en viktig aspekt av digitalisering. Men att fokusera på automatisering och direkt överföra begreppet från tillverkningsindustri till kunskapsprofession är riskfyllt. Skulle tillverkningsindustrins rationalisering appliceras inom arkitektprofessionen kan det leda till en överdrivet standardiserad designprocess, något som vore problematiskt eftersom designtänkandet i hög grad anpassar sina metoder efter uppgiften och eftersom designproblem är komplexa.

Som arkitekter med specialintresse för digital utveckling ser vi istället ett behov av en diskussion om hur digitalisering kan stödja arkitektens kreativa arbete, något som vi utifrån våra erfarenheter inom arkitekturpraktik, undervisning och forskning också vill bidra till.

Vi står inför ett paradigmskifte där digitalisering och automatisering får allt större inflytande på arkitektprocessen. Digitalisering påverkar både arkitektkontoren och byggprojekten, med nya plattformar för kommunikation, samarbete och gemensamt lärande. Digitaliseringen påverkar också hur offentliga och privata rum används och utformas med automatiseringen av transporter, elnät och industri; nya möjligheter till kommunikation och konsumtion; tillgång till stora mängder data och en ökad möjlighet till analys och prognos.

Skulle tillverkningsindustrins rationalisering appliceras inom arkitektprofessionen kan det leda till en överdrivet standardiserad designprocess.

Men arkitektarbetet kan alltså inte formuleras som en serie enkla moment där vi identifierar vilka delar av våra processer som kan automatiseras. Istället krävs ett kontinuerligt sökande efter sätt att använda datorn för att stärka vårt tänkande. Vi menar att yrkeskåren måste gå från att vara “konsumenter” till “utvecklare” av digital teknik. Men vad kan detta innebära?

 En möjlighet är att utnyttja datorns beräkningskapacitet på ett kreativt sätt genom att programmeringen görs till en naturlig del av designprocessen – så kallad computational design. Vi ser detta förhållningssätt som särskilt intressant då det ger arkitekten möjlighet att skapa kraftfulla och projektanpassade digitala verktyg. När denna typ av metodik integreras fullt ut i designarbetet öppnas kreativa möjligheter för gestaltning, geometrisk kontroll och simulering och vi kan tala om en informerad designprocess. Vi syftar då inte på en generell automatisering där valda parametrar dikterar villkoren och styr utformningen, utan istället på möjligheten att förstärka arkitektens kreativitet.

I dag finns digitala modeller som hanterar stora mängder data, tillåter integrationen av analyser och simuleringar och som slutligen kan kopplas direkt till digitala fabrikationsverktyg. De kan anpassas efter ändamålen, förändras på ett enkelt sätt och göra det möjligt att studera en mängd olika alternativ. Om arkitekter själva skapar systemen för dessa modeller försvinner de begränsningar som kan finnas i färdiga applikationer utvecklade av andra.

Programmering inom arkitektur har förekommit sedan 1960-talet. Idag har dock visuell programmering – där koden skapas med hjälp av grafiska byggstenar – gett en mycket bredare spridning av kompetensen bland arkitekter och andra discipliner inom vårt fält. I dag delar globala nätverk av utvecklare kunskap och skapar nya applikationer tillsammans. Det kan handla om allt från hantering av komplex geometri och data till simuleringar och kopplingar till produktion. Inom dessa nätverk möts studenter, forskare och praktiker på lika villkor för en kreativ och kritisk diskussion om betydelsen för arkitekturens praktik.

Humanistiska teatern är en ny hörsal vid Uppsala universitet av White arkitekter som stod färdig 2017. Med hjälp av computational design översattes konstnären Ann Lislegaards grafiska verk till ett stansat mönster i den krökta fasaden.

Inom svensk arkitekturforskning ser vi två färska avhandlingar som goda exempel. Frans Magnussons licentiatavhandling Realtime and development – modes of knowing design computation in architectural practice (Chalmers ACE, december 2017) undersöker möjligheten att skapa ny kunskap inom arkitekturpraktiken. I avhandlingen beskrivs den skillnad som digitalisering gör gällande arbetssätt, organisation och erfarenhetsåterföring. Metoder för att spara intellektuellt arbete i form av algoritmer innebär ett paradigmskifte som medför stora möjligheter till nya uttryckssätt och en djupare förståelse av både skissprocess och förslag.

Pablo Miranda Carranzas doktorsavhandling Program matters: From drawing to code (KTH ABE, januari 2018) går vidare på djupet i programmeringens betydelse för arkitekten genom historien och ser programmering som ett för arkitekten nytt språk, vilket jämte våra klassiska representationsverktyg bildar notation för skapandet och förståelsen av arkitektur.

Vi ser även hur en ökande mängd unga arkitekter behärskar metodiken med hög teknisk och konceptuell förmåga, ofta i relation till relaterade områden som digital fabrikation. Ett av många exempel är den på Chalmers ACE nyligen avslutade masterstudion Material and detail som under hösten 2017 experimenterade med alternativa sätt att gestalta och producera arkitektur med korslaminerat trä. Här har studenterna både lärt sig ny designmetodik och digitala fabrikationsverktyg och samtidigt genom sina förslag utmanat vår syn på prefabricerat träbyggande.

Vi menar att detta förhållningssätt ger goda förutsättningar att möta dagens digitalisering och dess förväntade nästa steg – såsom maskininlärning och artificiell intelligens.

Även om praktikens övergripande processer är svåra att replikera i undervisnings- och forskningssammanhang, så har denna experimentella utveckling påverkat arkitekturen i stort. Dels genom byggnadsprojekt som vore oerhört svåra att genomföra utan datorn och dels genom den digitala kompetens som nu appliceras även i mindre komplexa projekt.

I arkitekturpraktiken används redan programmering inom flera områden. I BIM-verktyg skapas återanvändbara automatiska rutiner för snabbare och mer kvalitetssäkra processer. Digitala designmodeller kan också kopplas till simuleringar av konstruktion, dagsljus, energi och vind för att informera våra designbeslut.

Höstens tema för masterstudion Material and detail på Arkitekturprogrammet på Chalmers var Trä – rått och raffinerat, under ledning av Jonas Lundberg, Daniel Norell, Kengo Skorick, Karin Hedlund och Jonas Runberger.

Den mer direkta överföringen av experimentella förhållningssätt till praktikens sammanhang ställer dock nya krav. Att vi har ett kritiskt och samtidigt öppet förhållningssätt till den nya kunskapen och att vi säkerställer en erfarenhetsöverföring mellan uppdragen blir här särskilt viktigt. Lyckas detta kan programmeringen integreras än djupare in i gestaltningsarbetet vilket i sin tur kan bidra med estetiska kvaliteter, funktionsanpassning, resurssparande, tillverkningsparametrar och möjligheten att integrera fler kompetenser och aktörer i designprocessen.

När vi som forskare granskat praktiska erfarenheter och metoder på området och satt dem i relation till relevanta teoribildningar har det blivit det tydligt att traditionellt arkitektoniskt kunnande kan samverka med ny digital metodik för att berika arkitekturpraktiken.

Vi menar att detta förhållningssätt ger goda förutsättningar att möta dagens digitalisering och dess förväntade nästa steg – såsom maskininlärning och artificiell intelligens. Hellre än att utgå ifrån vilka uppgifter som kan lyftas ut från designprocessen och automatiseras bör vi fortsätta att hålla arkitekturens värdeskapande i fokus. Här behövs ett utforskande och utvidgande av arkitekturens yrkeskultur, kombinerat med kritisk självreflektion.

Jonas Runberger, Frans Magnusson, Malgorzata Zboinska och Vladimir Ondejcik är alla arkitekter verksamma inom utvecklingsnätverket Dsearch på White arkitekter. De tre förstnämnda är även verksamma inom forskargruppen Architecture & Computation på Chalmers arkitektur och samhällsbyggnadsteknik.

Mer att läsa