Kultur

”Arkitekturen vi planerar för är varken tillfällig eller permanent.”

11 januari 2018 - Av Miranda Westfelt

Med en idag igenbommad byggnad i ett industriområde i Malmö som utgångspunkt har Miranda Westfelt studerat tre olika perspektiv på vad förankring kan innebära som process och praktik.

Annons
Annons

Saturnushuset och kvarteret Intäkten längs med Rosengårdsstråket i Malmö studeras utifrån begreppet förankring.

Foto Miranda Westfelt

Sofielunds industriområde i Malmö är exempel på ett område som befinner sig i en snabb förändringsfas. Här pågår flera parallella processer som inverkar på hur områdets identitet uppfattas. I området ligger även kvarteret Intäkten där byggnaden som kallas för Saturnushuset står. Det är en karaktäristisk industrifastighet i funktionalistisk stil som har stått tom sedan den såldes av den ursprungliga ägaren år 2000. Vad som kommer att hända med Saturnushuset framöver är idag oklart, byggnaden har länge omgetts av rykten och idéer kring dess framtida användning, men inga formella beslut är ännu tagna.

Uppfattningen att det är viktigt att gestaltningsmässiga liksom sociala förändringar förankras hos dem som redan bor och verkar på en plats är återkommande i diskussioner om arkitektonisk förnyelse och stadsutveckling. Hur förankringen sker och vad eller vilka som inkluderas i processen är däremot inte lika självklart.

Generellt kan förankring ses som en process inom vilken en överenskommelse etableras mellan ett antal aktörer. När något förankras till något annat så uppstår en relation som är mer stabil än om denna förankring inte har gjorts. Om ett påstående förankras genom att fler än en tycker på samma sätt kan det bli ett starkare incitament för att föra fram det i ett större sammanhang. På så vis kan man mena att ett förankrat påstående kan användas som grund för att det ska tas på allvar, och vidare kanske leda till beslut och förändring.

Den arkitektur vi planerar för idag är varken tillfällig eller permanent. Istället förändras den kontinuerligt i relation till ett rörligt nätverk av händelser och relationer som uppstår, glöms bort, rivs eller blir till minnen, inom eller bortom den byggda miljön.

Den specifika innebörden av begreppet förankring varierar däremot beroende på vilken position eller agenda som företräds. Detta gäller även i diskussionen om kvarteret Intäktens framtid. För en byggnadsantikvarie representerar platsen något annat än för en kommunanställd, för fastighetsägaren, eller för den som tillbringat sin vardag i byggnaden som arbetsplats.

Genom att diskutera förankring som process har tre perspektiv på hur begreppet kan förstås och användas analyserats; ett historiskt perspektiv, ett brukarperspektiv och förankring som mental process.

Det historiska perspektivet handlar om att kommunicera och upprätthålla en relation med platsens historia inom en förändringsprocess. Vad som bör bevaras till eftervärlden och hur det ska göras är en ständigt levande diskussion inom byggnadskonsten. De synsätt som kommit fram i samtal om Saturnushusets framtid i förhållande till dess historia kan delas in i två kategorier som i flera avseenden knyter an till en traditionell debatt om arkitektur och kulturhistoria. Dessa är dels idén om att förhålla sig till historien genom att betona helhet, sammanhang och autenticitet, dels idén om att bevara genom att referera till eller gestalta en symbol för det som varit. Att sträva efter autenticitet kan handla om en vilja att exponera just de material som en gång använts när en byggnad uppförts. Saturnushusets ursprung blir utifrån detta synsätt meningsfullt och återberättas genom att det återgår till ett så ursprungligt utseende som möjligt. Byggnaden anses värdeskapande även som representant för en period i Malmös historia, i relation till en helhet och tillsammans med andra småskaliga industribyggnader i området.

I antologin Architectural Voices Listening to old buildings utvidgar arkitekten David Littlefield idén om det autentiska genom att koppla in en social dimension. För honom är autenticitet någonting föränderligt som står för en byggnad eller en plats som människor kontinuerligt använder och befolkar. Littlefield skriver även om hur människor i alla tider på ett självklart vis har betingat byggnader med ord som uttrycker egenskaper som inte behöver ha en direkt koppling till dess fysiska konstruktion. Istället skildrar orden vad vi förväntas göra i byggnaden och med det vilken upplevelse eller känsla som den förknippas med. Exempelvis kan en kyrka beskrivas som en plats med en inbyggd andlighet, och ett bibliotek som en byggnad präglad av kunskap och koncentration. Littlefield menar att detta kan ses som ett uttryck för byggnadens röst, något som också kan fungera som utgångspunkt när en byggnad ska restaureras, byggas om eller få en ny funktion. Att förhålla sig till en byggnads historia i en förändringsprocess kan vara att välja ut en eller flera detaljer, som en färg eller ett formspråk, och låta dessa symbolisera ett tidigare utseende och användningsområde. Man kan också förhålla sig till immateriella egenskaper och referera till berättelser eller händelser som omgivit platsen när beslut om dess nya användning fattas.

Förankring från ett brukarperspektiv är ett led i att inkludera boende och verksamma i besluten för ett områdes utveckling och förankra förändringen hos dem som faktiskt kommer att använda platsen. Att lyfta fram vikten av att arbeta med dialog för att inkludera fler aktörer i planeringen av staden är idag en vedertagen diskussion, som ofta tas upp i förhållande till social hållbarhet. Flera initiativ till dialogprocesser har redan genomförts i studieområdet, exempelvis inom Amiralsstaden och Opportunity Space festivalen. Inom dessa har man använt sig av en internetplattform, liksom av tillfälliga forum för diskussion på plats, för att skapa debatt och fånga upp idéer och åsikter från allmänheten om områdets utveckling.

Det tredje perspektivet, förankring som mental process hör både samman med förankring ur det historiska perspektivet och förankring ur brukarperspektivet, men befinner sig på ett mer övergripande plan. Genom att göra ett val gällande vad som är viktigt att bevara (det historiska perspektivet), så förankras en specifik del av historien kring platsen och byggnaden i ett gemensamt medvetande. Vem som har eller ges utrymme för att uttala sig om byggnadens framtida funktion (brukarperspektivet), kommer vidare att påverka fler i uppfattningen om områdets identitet och framtida möjligheter. Förankring som mental process handlar om att ett särskilt perspektiv eller en åsikt om ett område som återkommande framförs i flera sammanhang och som på sikt kan etableras som en vedertagen uppfattning om platsen. Detta kan i sin tur påverka hur människor väljer att använda området och hur man ser på dess framtid.

Kollage av Miranda Westfelt, Saturnushuset och omgivningar. Foto: Miranda Westfelt

I boken Architecture Depends beskriver arkitekten Jeremy Till hur arkitektkåren sedan modernismens intåg på olika sätt har separerat rummet (space) från tidsaspekten (time). Han menar att arkitekten genom att isolera frågor om det rumsliga från dess relation till tiden har skapat en (imaginär) kontroll över det arkitektoniska objektet. Ett tillstånd som han vidare förklarar som ouppnåeligt. Byggnader bör istället behandlas utifrån vad de är; subjekt, flyktiga och ständigt påverkbara av sin omgivning. Saturnushuset befinner sig idag i centrum för två skilda synsätt. Ett som anser att byggnaden är så pass värdefull att den bör q-märkas och restaureras och ett annat som menar att det inte är möjligt utifrån de ekonomiska villkoren. Saturnushuset lyfts även vid flera tillfällen fram som något av ett landmärke på sin plats. Vilka egenskaper som betonas i förhållande till ordet landmärke varierar däremot. Det har använts med utgångspunkt i det historiska värdet men kan även ha en laddning för den som har intresse i platsen ur ett marknadsföringsperspektiv.

Sammanfattningsvis är förankring en mångfacetterad process. Användningen av begreppet kan bli diffust och förlora sin riktning om det inte definieras, konkretiseras och förklaras. Om innebörden i ordet förankring inte tydliggörs löper det också risken att legitimera ett förslag, eller skapa efterfrågan på ett projekt utan att man har formulerat vems eller vilket perspektiv som bör förankras. I en förankringsprocess är det troligt att vissa perspektiv tas tillvara på bekostnad av andra. Det gör det viktigt att välja och välja bort, liksom att kommunicera och befästa de beslut som tas.

Att lyfta fram förankring som en process utifrån det specifika exemplet, Saturnushuset, har varit ett sätt att understryka att den arkitektur vi planerar för idag varken är tillfällig eller permanent. Istället förändras den kontinuerligt i relation till ett rörligt nätverk av händelser och relationer som uppstår, glöms bort, rivs eller blir till minnen, inom eller bortom den byggda miljön.

Miranda Westfelt är arkitekt med masterexamen från Lunds tekniska högskola.

Examensarbete utifrån begreppet förankring

Texten är en bearbetad version av Miranda Westfelts examensarbete hösten 2017: Saturnushuset – om det som förändras och vad som förankras. Arbetet består av en analys av arbetets frågeställningar i förhållande till ett teoretiskt ramverk, samt en omsättning av analysen i ett program för en arkitekturtävling för Saturnushuset och kvarteret Intäkten. Artikeln är huvudsakligen baserad på examensarbetets första del.

Saturnushuset från 1937 ligger längs med Rosengårdsstråket som av Malmö stad har identifierats som viktig för en tydligare och mer attraktiv koppling mellan innerstaden och Rosengård. Området ingår också i stadsutvecklingsprocessen Amiralsstaden. Under 2017 pågick Opportunity Space, en internationell arkitekttävling och områdesfestival intill kvarteret.