Kultur

De testade normkreativitet i full skala

12 mars 2018 - Av Karin Manberger, Dafni Sarakinis, Anna Wyn-Jones Frank, Ulrika Gunnarson Östling

Landskapsarkitekter på Tengbom beskriver hur en normkreativ gestaltningsprocess kan bidra till en ökad inkludering av olika grupper i samhället för att nå de jämställdhetspolitiska målen.

Annons
Annons

Landskapsarkitekter byggde installationer med boende i Hallonbergen för att utmana normer kring kön. En tillfällig graffitivägg spändes upp och dekorerades med rosa tyll. Graffitikonstnären Amara Por Dios bjöds in att ordna en workshop.

Foto Karin Manberger

De nationella målen för jämställdhetspolitiken handlar om att alla ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet, även utanför det formella demokratiska systemet. Från ett stadsbyggnadsperspektiv blir det viktigt att alla har samma möjligheter att påverka de processer som formar våra föreställningar om stadens form och funktion.

Som arkitekter jobbar vi dagligen med att gestalta och omforma människors livsmiljöer. Därför har vi ett ansvar att skapa inkluderande miljöer som kan användas av många olika grupper i samhället. Ett normkritiskt perspektiv kan inkludera flera grupper och uppfattningar och hjälper oss att ifrågasätta vedertagna föreställningar om vad som är en bra plats. Risken blir annars att vissa grupper utesluts under processens gång och att gestaltningen av platsen sedan kan upplevas som exkluderande och i själva verket fortsätter att befästa de normer som det var tänkt att gestaltningen skulle motverka.

Med en normkreativ gestaltningsprocess kan vi reflektera över från vilken position i samhället olika röster talar – och vilket utrymme och vilka privilegier de ges – och hitta nya lösningar för att skapa ett mer jämställt och jämlikt samhälle. Det kan innefatta allt från utveckling av mindre stereotypa produkter och tjänster till mer inkluderande miljöer och sociala sammanhang. Om vissa grupper känner sig trygga i den urbana miljön måste vi fråga oss vilka dessa är och hur andra grupper i samhället också kan fås att känna sig trygga.

Rebecca Vinthagen och Lina Zavalia skriver i boken Normkreativ (2014) om sociala normer som en uppsättning regler om eller förväntningar på hur vi ska agera i relation till oss själva och varandra. Flera av våra normer underlättar för oss människor att fungera tillsammans i samhället. Ibland är normer överenskomna och uttalade, ibland är de osynliga och underförstådda. Vinthagen och Zavalia menar också att normkritik innebär att sätta fokus på makt genom att normer kan hjälpa till att förstärka vissa gruppers positioner i samhället, samtidigt som de utestänger och gör det svårare för andra grupper att ta plats. Det handlar om att få syn på vilka normer vi förhåller oss till och ifrågasätta de normer som styr vår uppfattning om vad som är normalt och önskvärt, i samhället, en social gemenskap eller i en organiserad verksamhet.

Vi behöver normer för att förenkla vår vardag, men vi behöver få upp ögonen för dem – särskilt de som är förtryckande för någon grupp i samhället. En av de normer som behöver ifrågasättas för att nå viktiga mål kring jämlikhet och jämställdhet i vår byggda miljö är kvinnors och mäns plats i staden, vilka platser de kan och förväntas ta, var de känner sig otrygga eller rädda och var de känner sig hemma och bekväma. Det handlar till exempel om trygga lekmiljöer, förutsättningar att utöva aktiviteter och om upplevd trygghet.

Rosens Röda matta i Malmö är ett exempel på ett projekt där kommunen har involverat den grupp vars närvaro man anser saknats i det offentliga rummet för att skapa en jämställd aktivitetsyta i det offentliga rummet i Rosengård i Malmö. I artikeln Rosens röda matta, stadsplanering på tjejers villkor (Plan, 2013) beskriver Moa Björnson, dåvarande process-och projektledare på Malmö stad, sina erfarenheter. Hon menar att det krävs mer än delaktighetsprocesser i designfasen av en plats. Kommunens metod för att främja ett jämställt användande av platsen när den var färdigbyggd var att involvera den tänkta målgruppen, tjejer och unga kvinnor, i programverksamheten på platsen. Det blev ett sätt att befolka en plats och ge spelrum och uppmuntran för användning som kan bli mer jämställd.

Att en offentlig plats domineras av en grupp människor samtidigt som andra grupper känner sig rädda, uteslutna, otrygga och osäkra känns varken hållbart eller rättvist.

I Sundbyberg har dialogprocesserna Parklek och Parklek-parlament under 2011–2014, av konstnären Kerstin Bergendahl, redan tidigare påverkat stadsutvecklingen. För Sundbyberg är det en viktig demokrati- och förtroendefråga att denna kunskap förs vidare i kommande planerings- och gestaltningsarbeten. Kommunen identifierade gruppen kvinnor som exkluderade eller icke närvarande i den offentliga miljön. Därför har kommunen haft ett särskilt fokus på det, både i en ny dialog som genomfördes våren 2017 av White och i Tengboms arbete med gestaltning och ett fullskaletest av parkstråket i Hallonbergen.

I Tengboms uppdrag ingick att utvärdera platserna med boende och att göra ett kvalitetsprogram. Syftet var att utveckla området med fokus på inkluderande offentliga rum och att skapa en större upplevelse av trygghet. Under inventeringen och analysen identifierades att även andra grupper än unga kvinnor – äldre kvinnor och män – önskar aktiviteter i det offentliga rummet. Dessutom noterades ett behov av mer vuxen närvaro i det offentliga rummet.

Analysen ledde fram till idéer för Testlab, installationer i full skala, som byggdes sommaren 2017 tillsammans med sommarjobbande ungdomar i Hallonbergen. Syftet var att skapa förutsättningar för möten mellan olika grupper utan att en grupp skulle ta över platserna. Färg och materialval skulle utmana könsnormer och funktionerna på varje plats skulle kunna varieras, så att varje plats fick ett utökat användande. Tre installationer gjordes på olika platser. En befintlig grillplats kompletterades med nya tillägg som odlingsytor och textilier. På andra platser skapades möjlighet att sitta varierat för att möta olika behov. En anlagd strand fick flera funktioner och aktiviteter som önskats av unga tjejer och kvinnor i dialogerna; gräsmatta, sand, solstolar och graffitivägg. Under arbetet med installationerna i Testlab diskuterades val av formspråk, färg och material för att utforma en genusneutral plats och om designen kan få män och pojkar att själva reflektera över tjejers frånvaro i det offentliga rummet. Det är oklart om installationerna gav förutsättningar för en mer jämställd användning men fler blandade grupper använde grillplatsen och stranden, troligen för att de gränsar till ytor med andra aktiviteter. Det blir tryggare och lättare att få syn på de nya tilläggen.

Unga killar dominerar medan flickor, tjejer och kvinnor till delar känner sig ovälkomna och upplever att platserna i det offentliga rummet inte möter deras behov.

Utvärderingen av Testlab påverkade innehållet i gestaltningsförslaget som bland annat innehåller flyttbara och flexibla funktioner och nya aktiviteter för att locka en bredare målgrupp. En lärdom var vikten av att förstå de lokala förutsättningarna och vilka normer och värderingar som påverkar användandet av just den platsen. I Hallonbergen finns en ojämställd användning av offentliga platser, unga killar dominerar medan flickor, tjejer och kvinnor till delar känner sig ovälkomna och upplever att platserna i det offentliga rummet inte möter deras behov. Därför blev det viktigt att inkludera deras perspektiv i gestaltningsprocessen. I ett annat fall kan möjligheter och problem kopplade till normer se annorlunda ut.

Några av medskicken till kommunen har varit att informera tydligare och på olika språk i den fortsatta processen, att skapa anordnade aktiviteter i parkstråket och att fortsätta arbeta med fokusgrupper med flickor och kvinnor eftersom de är underrepresenterade i området. Det kan råda trötthet på dialoger och det är viktigt hur man bjuder in till sådana. För att få in flera perspektiv ur en normkritisk aspekt är det därför en fördel att låta deltagarna vara med och påverka utformningen och att återkoppla innan gestaltningen fastställs.

Det är svårt att tala om en specifik form eller en viss estetik som jämställd och jämlik, men som gestaltande arkitekter kan vi börja fundera mer kring estetik och materialval och vilka funktioner vi föreslår på en plats. Tillfälliga installationer ökar möjligheten för oss att leka och verkligen testa färg, form och funktion tillsammans med användarna. Att en offentlig plats domineras av en grupp människor samtidigt som andra grupper känner sig rädda, uteslutna, otrygga och osäkra känns varken hållbart eller rättvist. Ett normkritiskt perspektiv i gestaltningsprocessen skapar inte per automatik en jämlik eller jämställd plats. Men genom att arbeta med en gestaltningsprocess med normkritiskt fokus kan det ge förutsättningar att skapa ett mer jämställt och jämlikt användande av en plats.

Karin Manberger, Dafni Sarakinis och Anna Wyn-Jones Frank är praktiserande landskapsarkitekter. Arbetet är utfört i samarbete med Ulrika Gunnarson Östling, forskare inom urban utveckling med särskilt fokus på genus och miljörättviseperspektiv.