Kultur

Den svenska modellen behöver förnyas

25 mars 2015

Det behövs en ny utvecklingsaktör inom svensk samhällsbyggnad, skriver Carl Mossfeldt. En sådan bör effektivisera  styrningen i tidiga skeden där politiska ambitioner möter marknadens avkastningskrav.

Annons
Annons

Just nu läcker det pengar ur stadsbyggnadssektorn i mötet mellan politik och marknad. Ett konstant flöde går från offentliga till privata balansräkningar. Detta ”läckage” gör att den politiskt planerade byggboomen kommer att bli svår, kanske omöjlig, att finansiera. Samtidigt hålls marknadens innovationskraft och expansion tillbaka, då den politiska styrningen allt för ofta fallerar. Det ger oss en större likriktning i stadsbyggandet än vi egentligen önskar, vilket spär på segregationen. På vissa platser i våra storstäder har fickor av utanförskap uppstått som varken marknadens eller politikens aktörer rår på. Anneli Hultén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, gav för ett tag sen uttryck för politikens desperation: ”Det blir inte som vi vill” deklarerade hon på GP:s förstasida.

På ett generellt plan är problemet politikens fortsatt tafatta sökande efter ett nytt handslag med marknaden. Medan socialdemokratin närmar sig marknaden med betydande misstro, så uppvisade alliansen en betydande naivitet i sin tilltro. Men båda sidor navigerar efter gamla kartor, där politiken och marknaden ses som skilda världar, med olika språk och olika logiker.

Här måste nu en syntes till. Det förutsätter nya finansiella och juridiska styrverktyg som tillåter politiska ambitioner att på allvar få fäste på marknaden. Det i sin tur kräver en aktör som förstår marknadens språk bättre än marknaden, men som ser som sin yttersta roll att säkra politiska mål.

Annons
Annons

En sådan utveckling är nödvändig inte minst för att öka utväxling på vad som är en unik tillgång för svensk stadsbyggnad: det stora offentliga ägandet. För utan en kraftigt ökad utväxling på denna tillgång, så kommer den obönhörligen att nedmonteras. För man kan rimligen fråga vad vi ska med ett stort offentligt ägande till om vi inte förmår effektivt styra och förvalta det? Ur detta perspektiv går ropet på en ny utvecklingsaktör inom svensk samhällsbyggnad långt bortom ”stadsbyggnad”. Det handlar om en nödvändig förnyelse av hela den svenska modellen.

Bostadsmålen förutsätter effektivare styrning av hela värdekedjan. Den tunga fråga politiken i dagsläget är villig att ta risk på är bostadskrisen. Härur måste därför den bredare strukturutvecklingen komma. Nyligen gav Byggindustrierna stöd för en sådan koppling, om än utan att riktigt se det själva. I sin utmärkta rapport ”Utan fungerande finansiering stannar bostadsbyggandet” visade de att kapitalet i fastighetssektorn och hos privatpersoner inte räcker till för att finansiera det planerade bostadsbyggandet. Pengarna finns inte! Ekvationen går inte ihop!

Som så ofta ”glömmer” industrins aktörer dock bort att gräva i effektiviseringspotentialen i den egna värdekedjan. Slutsatsen blir att nytt kapital istället måste skjutas till, från stat eller kommun. Men dynamiska marknader får aldrig analyseras som nollsummespel. Vägen framåt går alltid genom utveckling, förbättring, innovation. Och den stora effektiviseringspotentialen ligger just i de tidigaste skedena av värdekedjan, där politik möter marknad. Det är i dessa tidiga skeden beslut om de viktigaste strategiska frågorna växer fram: vad får byggas var och när? Den slutsats Byggindustrierna borde dragit är därför denna: utan kraftigt förbättrad styrning av tidiga skeden kommer bostadsmålen inte att kunna finansieras. Kvantitet, med andra ord, måste gå hand i hand med kvalitet. Utan någon form av garantier för den långsiktiga kvaliteten i nya områden, så kommer det kapital som är nödvändigt för att finansiera den övergripande politiska ambitionen snabbt att urholkas. Vi har helt enkelt inte råd att slösa.

Effektivare styrning förutsätter i sin tur en enhetlig ”designlogik”. Vi får därför inte tillåta att diskussionerna reduceras till rop på ”snabbare planprocesser”. För det är ju inte fart i sig vi är ute efter, utan mer kvalitativ styrning. Att allt snabbare allokera kapital fel, hjälper oss inte. Det stjälper oss.

Frågan är istället hur beslutsprocessen i tidiga skeden bör drivas för att skapa maximal finansiell, social och ekologisk utväxling på begränsat offentligt kapital. Men för att besvara, eller ens diskutera, denna fråga krävs en enhetlig idé om hur effektivitet ska förstås och i slutändan mätas och utvärderas. Det finns inte i dagsläget. Istället pratar offentliga och privata aktörer olika språk och då blir det komplicerat.

Om man karikerar, så fungerar stadsbyggnadssektorn idag lite som om bilindustrin skulle släppa in marknadsteamet när kaross och chassi redan satts ihop. Eller som om Apple skulle tillverka telefonen först, och sedan släppa in stjärndesignern Jonathan Ive, för att anpassa skal och färg efter marknadens efterfrågan. Men vad både bil- och elektronikindustrin på djupet förstått – genom våg efter våg av utrensning av de som inte lärt sig fort nog – är att all sofistikerad produktutveckling kräver att hela designprocessen genomsyras av en enhetlig och tydlig designlogik. Översatt till stadsbyggande innebär detta att planering och markberedning (tidiga skeden) måste ske med hänsyn till samma parametrar som dikterar logiken för marknadens aktörer (sena skeden). Detta innebär inte att marknadens logik skall diktera villkoren för politiken. Tvärtom, innebär det att politikens ambitioner, för att alls få fäste, måste uttryckas i den terminologi och den logik som styr på marknaden. Politikens följsamhet för marknaden är i denna bemärkelse inte att abdikera makten – det är snarare en förutsättning för att kunna utöva den.

Annons
Annons

Politikens nya roll är att med lock och pock väcka både fastighetsbolagens och privatpersonernas investeringsvilja just där politiken ser behoven. Det kräver följsamhet och kreativitet – men också koordinering, och förmåga att kliva fram och fylla de tomrum som uppstår. Det förutsätter en vilja och förmåga att också ta de risker varken marknaden eller privatpersoner vill ta. Här utmanas både kompetenser och strukturer inom offentlig förvaltning.

Samtidigt skapas stora värden när detta samspel fungerar väl. Stadskvaliteter förverkligas som annars inte skulle blivit till. Nya nischer utvecklas som förmår förlösa investeringsvilja även i socialt utsatta områden. I attraktiva områden kan det offentliga ges del av det värde man bidragit till att skapa.

Tyvärr är vi i dagsläget ganska långt ifrån detta följsamma samspel mellan offentligt och privat. De tidiga planerings- och beredningsbesluten växer istället allt för ofta fram i en logik som inte alls samspelar med marknadens. Resultatet blir planer som inte realiseras, eller närmast riskfri värdetillväxt som hamnar i privata fickor.

En ny aktör måste nu snabbt kliva fram och formulera nya arbetssätt och metoder. Man kan tänka sig en offentlig aktör som anammar näringslivets metoder och kompetenser. Eller kanske en grupp av privata aktörer som söker politisk legitimitet, till exempel genom att arbeta i stiftelseform. Om ingen kliver fram, är sannolikheten stor att politiken på statlig eller kommunal nivå – i ren desperation över att rå på bostadsbristen – försöker dölja bristfällig styrning med olika former av subventioner och kapitaltillskott. Då är risken överhängande att det 2010-talets miljonprogram vi nu är på god väg in i kommer att leda till samma sorts problem som 1960- och 70-talens: betydande felinvesteringar som på lång sikt kostar samhället väldigt mycket pengar, både i sociala utgifter och i undermålig avkastning på investerat kapital.

Det har vi inte råd med. För stora mänskliga och sociala värden står på spel.

Annons
Annons

Author no image

Carl Mossfeldt Arbetar med strategi-utveckling och förändringsprocesser.

Gå till nästa artikel