Kultur

Bostadsproblemen – en laddad fråga i 100 år

13 september 2017 - Av Mats Egelius

Expo i Vallastaden 2017 i Linköping marknadsför sig som ”Sveriges största”. Något historielöst, tycker Mats Egelius som sätter den pågående bostadsutställningen i ett hundraårigt perspektiv.

Annons
Annons

Inför Stockholmsutställningen 1930 skapades starka band mellan politiken och arkitekturen. Här hyreslägenheter av Gunar Sundbärg och Uno Åhrén.

Foto Gustaf W:son Cronquist/Arkdes

En låg standard, trångboddhet och höga hyror var ett stort problem för drygt 100 år sedan, framförallt i Sveriges växande storstäder. Detta är frågor som åter dyker upp i den politiska debatten trots att vi idag har en av världens högsta bostadsstandarder. I dag har vi i Sverige en bostadsyta på 45 kvadratmeter i snitt per person. Denna yta är dock väldigt ojämnt fördelad. Problemet är alltså inte en generell bostadsbrist eller trångboddhet utan att resurserna är så ojämnt fördelade. På de frågorna ger Vallastaden inga svar.

Det politiska initiativet för 100 år sedan blev att tillsätta en statlig bostadskommission där frågans stora sociala betydelse betonades och resultatet blev en statlig ministandard för smålägenheter. I Hemutställningen på Liljevalchs år 1917 var fokus följaktligen på inredning av den enkla bostaden. Möbler och bruksföremål visades upp av arrangören Svenska Slöjdföreningen som propagerade för en ”vackrare vardagsvara”.

Vid Stockholmsutställningen 1930 var bostadsfrågan fortfarande i centrum. Temat för utställningen var konstindustri, konsthantverk och hemslöjd, men trots att arrangören åter var Svenska Slöjdföreningen presenterades även fullskaleexempel på kompakta hyreslägenheter, radhus och villor. Den då dominerande arbetarlägenheten om ett rum och kök (med utedass) förvandlades till en bostad med två rum, kokvrå och badrum – med bibehållen yta. Intressanta planlösningar presenterades också, till exempel hus med ett pelarsystem som gjorde det möjligt att placera mellanväggarna på olika ställen för att ändra antalet sovrum.

För allmänheten var den stora sommarutställningen på Djurgården något nytt och blev, som Eva Rudberg påpekar i sin bok om Stockholmsutställningen, ”den breda presentationen av och genombrottet för funktionalismen i Sverige”. I stort sett hela området revs omgående efter stängningen och har därmed enbart levt vidare i sin ursprungliga fräschör. Det är omöjligt att bortse från Stockholmsutställningens betydelse för det svenska folkhemmet och välfärdspolitiken. Inte minst skapades här starka band mellan politiken och arkitekturen. Arkitekter fick en viktig roll i att formulera bostadspolitiken.

Bo bättre på Guldheden i Göteborg år 1945 visade en mer realistisk framtidsvision. Det var en renodlad bostadsutställning och återigen var arrangören Svenska Slöjdföreningen. En bostadssocial utredning hade arbetat i över tio år och kommit med flera förslag för målet att ”åstadkomma bättre och billigare bostäder till hela folket”. På utställningen presenterades nya idéer för hur en god bostad borde planeras, baserade på en stor undersökning om bostadens utformning av Svenska Arkitekters Riksförbund och Slöjdföreningen, studier som därefter blev normer i Bostadsstyrelsens God Bostad.

Bo bättre blev startskottet för en ny bostadspolitik och visade väl genomarbetade bostadsplaner och en standard som sågs som en förebild av övriga världen. Utställningen bestod av utställningspaviljonger där arkitekterna argumenterade för rationaliseringar, standardiseringar, större bostadsytor samt grannskapsenheter med kollektiva anordningar som daghem, lekskola och fritidshem.

Det är omöjligt att bortse från Stockholmsutställningens betydelse för det svenska folkhemmet och välfärdspolitiken. Inte minst skapades här starka band mellan politiken och arkitekturen. Arkitekter fick en viktig roll i att formulera bostadspolitiken.

På H55 i Helsingborg var bilden av samhället förändrad. Folkhemmet hade övergått i välfärdsstaten. Bostadsbyggandet var effektivt och hantverksmässigt högtstående. Levnadsstandarden ökade och ekonomin var god. På bostadsutställningen märktes detta tydligt, med inredningar och bruksföremål i elegant och genomtänkt formgivning. På utställningen fanns också villor där man visade upp ett nytt förhållningssätt till boendet. Ökad utrymmesstandard gjorde att barnens behov kunde prioriteras.

Med ingången till 1960-talet ökade bostadsbristen genom en kraftig inflyttning till städerna. Arkitekturen kom på undantag och bostadspolitiken blev helt inriktad på kvantitet. Då bostadsutställningar skulle ha kunnat föra fram kvalitetsfrågorna lyste de under trettio år helt med sin frånvaro.

Efter det forcerade byggandet av miljonprogrammet (1965–75) blev det en kraftig nedgång av bostadsbyggandet och problemet blev istället tomma lägenheter. Luften gick ur bostadsbyggandet. Under början av 1980-talet ersattes samhällsstyrning med marknadsstyrning. Samhällets subventioner till bostäder fördes över till ränteavdrag som gynnade det egna boendet i småhus. Det fanns ett stort behov av förnyelse och för att övertyga i en ny kundorienterad situation krävdes en annorlunda gestaltning av nyproduktionen, med mer variation och en mer småskalig produktion. I detta klimat tog dåvarande bostadsdepartement initiativet till en ny bostadsmässa.

På Bo85 i Upplands-Väsby var temat ”Bygg för gemenskap” och fokus var på äldre och ungdomars behov. Nyheter som överglasade gårdar fungerade väl som en halvprivat gemensamhetsyta för dessa grupper. För mer blandade åldersgrupper blev de glasade gårdarna ofta bara skräpiga cykelförråd.

En grupp arkitektritade villor tilldrog sig ett stort intresse, flera av dem med ett separat ”undantag” för äldre släkting eller övergångsboende för familjens ungdomar. För övrigt visades bland annat designade betongelementfasader, sparad vegetation väldigt nära de nya husen, sunda hus och den postmoderna ”Sjurumsliga lägenheten”.

Bostadsbyggandet var även efter 1985 på en låg nivå. Skatteomläggningar och minskat statligt stöd för nyproduktion sänkte produktionsnivåerna och fokus försköts än mer mot vad marknaden var beredd att betala, både för ägda och hyrda lägenheter. Behovet att visa upp nyproduktion ökade och under perioden 1986–2006 följde en rad intressanta bostadsmässor. De flesta arrangerades av SveBo, en ideell förening bildad av Bostadsdepartementet.

Bo01 i Malmö blev SveBos grandiosa final. Men priset blev högt. Tid för planering och bygge blev alltför kort, svåruthyrda lägenheter och konkurs för arrangören blev slutpunkten för statens engagemang.

Bo01 hade ambitionen att visa upp en ekologiskt hållbar bebyggelse med avancerad energiförsörjning och miljövänliga material och området är fortfarande väl värt ett besök. Stadsplanen är briljant. Höga flerfamiljshus är placerade som vindskydd mot vattnet och omgärdar en spännande, småskalig miljö med intima gränder och låga hus. Längs kanten mot Öresund löper en bred strandpromenad med badbryggor. Även om det är dyrt att bo här bjuds verkligen alla Malmöbor ut till havet.

Byggföretagen insåg värdet med bostadsutställningar för att visa upp sina produkter och de senaste utställningarna har arrangerats av Stockholms Byggmästareförening. År 1998, i ett läge när få vågade sig på nyproduktion, visade man en lågmäld bebyggelse på Nybodahöjden och i Hammarby Sjöstad blev det en stor utställning år 2002. Fyra år senare togs steget ut i förorten med Bo06 i Tensta.

Byggmästareföreningen höll också i den näst senaste bostadsutställningen, Annedal 2012. Även här var ett pågående stadsbyggnadsprojekt grunden. Temat blev variation mellan kvarteren och arkitekterna fick, för att vara i Stockholm, ovanligt fria tyglar. Annedals variation är dock överglänst av årets utställning i Vallastaden i Linköping.

Vallastaden 2017 blir något vi kommer att referera till i framtiden som utställningen som exemplifierade drömmen om att variation är lösningen på stadsbyggande. På frågan hur samhället snabbt skall få fram bostäder är processen i Valla ett gott exempel. Att genomföra en arkitekttävling, detaljplan, projektering och byggande med att 85-tal fastigheter på enbart sex år är en bedrift. Vallastaden är störst, i alla fall sedan Bo01 i Malmö. Vallastadens plan påminner om den för Bo01 och arkitekturen om den i European Village. På Bo01 visade ett flertal länder upp sin arkitektur i tätt placerade enfamiljshus. På fältet i Valla visar en ny generation arkitekter upp sig. Det är mycket högt och lågt, både i hushöjder och kvalitet.

Villkoren för bostadsbyggande är idag helt annorlunda än när Stockholmsutställningen 1930 och Bo bättre 1945 presenterade lösningar för att lösa både en kris i standard och utbud. Idag har vi en av världens högsta bostadsstandarder, ett brett utbud och en hög produktion. Bostadsbyggandet närmar sig rekordtakten från miljonprogrammet och fokus på kvantitet istället för kvalitet ökar. Här är Vallautställningens utpräglade småskalighet och individualism en välgörande motpol. Den stora frågan för morgondagens bostadsbyggande tas dock inte upp. Hur skapas värdiga bostäder för nyanlända och ungdomar som skall in på bostadsmarknaden?

Mats Egelius är arkitekt SAR/MSA med erfarenhet från styrgruppen för bostadsutställningar på Nybodahöjden och Hammarby Sjöstad. Han har varit representerad med hus på fyra bostadsutställningar.

Author no image

Mats Egelius