Kultur

Arkitekturupproret studeras i ny masteruppsats

17 oktober 2017 - Av Lovis Moreau

Tanken om att det som byggdes förr var bättre går att koppla till en större strömning av retrovurmande och nostalgi i samhället, skriver etnologen Lovis Moreau som har intervjuat representanter för föreningen Arkitekturupproret.

Annons
Annons

Etnologen Lovis Moreau har i sin masteruppsats följt Arkitekturupproret som arbetar aktivt för att skapa opinion mot den moderna arkitekturen och som förespråkar att bygga nya hus i äldre stil.

Foto Kati Mets

Det finns inga andra sammanhang där vi utsätts för andra människors smak så som i en stadsmiljö. Vi kan välja vad vi ska ha på oss, vilken musik vi ska lyssna på och vad vi ska äta. Men det är bara ett litet fåtal som kan bestämma hur byggnaderna som omger oss ska se ut. Inte alla uppskattar det som byggs i våra städer, men före sociala mediers genomslag har det inte funnits någon kanal för lekmän att uttrycka sin åsikt om vår tids arkitektur. Som med många andra företeelser har internet i allmänhet och Facebook i synnerhet möjliggjort att personer som aldrig har träffats kan diskutera sitt specialintresse.

År 2014 startades Facebooksidan Arkitekturupproret under parollen ”Det finns alternativ till fyrkantiga lådor”. De kallar sig för en folkrörelse och arbetar aktivt för att skapa opinion mot den moderna arkitekturen och förespråkar att bygga nya hus i äldre stil. Genom att titta på de exempel som lagts upp på deras hemsida och i gruppen på Facebook går det att förstå att det handlar om att gå tillbaka till att bygga som det gjordes före funktionalismens intåg. Förebilden är framför allt de stilar som var populära i västvärlden kring förra sekelskiftet som nyrenässans, jugend och nationalromantisk stil.

Under våren 2017 följde jag vad som lades upp på Arkitekturupprorets Facebooksida och i bloggen på föreningens hemsida. För att nå förståelse för vad medlemmarnas engagemang bottnar i och hur de resonerar kring städer och arkitektur har jag under vårvintern 2017 intervjuat åtta personer som använder sig av Facebook-gruppen Arkitekturupproret som plattform för att uttrycka sina åsikter och visa sitt engagemang kring våra städers utformning. Av dem är sju aktiva medlemmar i föreningen. Under perioden för min observation lades 102 inlägg upp på Facebook-sidan från fyra olika konton, 94 av dessa från kontot ”Edvard Mehr Persson”. Av de över 20 000 personer som följer Arkitekturupproret på Facebook är det endast ett fåtal som kommenterar.

Kritik mot den modernistiska arkitekturen är inte någon ny företeelse. Urbanforskaren Nan Ellin skriver i Postmodern urbanism från 1996 att det redan under slutet av 1950-talet började höjas röster mot ödeläggandet av existerande stadsplaner och massproducerade, glest utplacerade hus. Kritiken utvecklades under 1960–1970-talen till rörelser som förklarade modernismen som död. Ur denna kritik föddes flera postmoderna arkitekturstilar och idéer om stadsplanering, vissa med konservativa tendenser där lösningen på modernismens problem ansågs ligga i historien. Tanken om att det som byggdes förr var bättre går att koppla till en större strömning av retrovurmande och nostalgi i samhället, vilket inte på något sätt mattats av sedan postmodernismens höjdpunkt under 1990-talet. I allt från inredning, kläder och musik blickas det tillbaka på hur det tidigare sett ut och låtit. Retrovågen har medfört en omvärdering av att upprepa gamla idéer och att något som gjorts tidigare betraktas som positivt.

De flesta byggnader som Arkitekturupproret presenterar som goda exempel är tagna från länder som Polen och Tyskland, där det är betydligt vanligare att bygga nya hus i äldre stil, men det finns också helt andra skäl. En stad som återkommer i min empiri är Dresden i östra Tyskland, där spåren av andra världskriget, det nazistiska styret och Östtyskland har raderats ut ur stadsbilden och ersatts av reproduktioner av byggnader från tiden före världskrigen. Etnologen Sofi Gerber menar i sin avhandling Öst är väst, men väst är bäst från 2011 att avsikten med omvandlingen av stadskärnor varit att skapa en känsla av kontinuitet i det enade Tyskland. Till skillnad från många mellaneuropeiska städer, som Dresden, vilka bombades under andra världskriget, stod de svenska städerna intakta. Trots detta genomgick de allra flesta svenska städer stora förändringar under 1950- och 1960-talen och en stor del av den äldre bebyggelsen revs till förmån för nya byggnader. Flera av mina informanter jämför denna omvandling med de bombningar som städer ute i Europa utsattes för och uttrycker att det som revs var vårt kulturarv. Så här uttrycker sig en av dem under intervjun,

”Jag tycker att det var en förstörelse. Modernismen är en katastrof. Det är det ju. Tycker jag. Det är som ett krig, va. Och då ska man återuppbygga det som var innan kriget.”

Modernismens ideal om funktion och rationalitet ställs mot mjuka, men också svårdefinierade värden, som charmigt och mysigt, i Arkitekturupprorets retorik. Ett vanligt förekommande argument bland mina informanter till att det borde byggas mer så som det såg ut kring sekelskiftet är att de själva mår bra i den typen av miljöer. Lika vanligt förekommande är att de säger sig må dåligt av exempelvis arkitekturen i miljonprogramsområden och av hus som beskrivs som betonglådor.

Känslor är svårt, för att inte säga omöjligt, att ifrågasätta. För att ytterligare stärka känslan som argument förklaras skälen till att något känns bra ibland med matematiska förklaringsmodeller. Arkitekturupproret hänvisar till alltifrån antika regelverk till modern forskning. Matematik är ett universellt språk, att förklara sin subjektiva känsla med matematik är att göra den objektiv.

Ett argument som ofta lyfts fram under mina intervjuer är att turister dras till den äldre bebyggelsen, vilket ses som ett bevis för att det är så även nya delar av staden borde se ut. På de platser dit turister sällan tar sig är arkitekturens utformning inte lika viktig enligt mina informanter. Tillvaron som turist betonas av kontrasten mot vardagens rutiner.

Tanken om att det som byggdes förr var bättre går att koppla till en större strömning av retrovurmande och nostalgi i samhället.

Men även för dem som bor permanent i staden är det fritiden som lyfts fram av mina informanter. Det handlar om att strosa, snarare än att skynda sig till jobbet. Att äta på restaurang eller fika snarare än att avklara storhandlingen. Den ideala stad Arkitekturupproret målar upp passar väl in i en era av ”city branding”, där staden betraktas som en produkt vilken ska marknadsföras. Sociologen Sharon Zukin skriver i Naked city från 2010 att vad som eftersträvas i marknadsföringen av städer är den tidlösa staden, vilken aldrig är nutida eller framtida utan finns i en föreställd dåtid. När det kommer till estetiseringen av svenska städer står Arkitekturupproret på samma sida som de aktörer som ser staden som ett varumärke.

Däremot intar Arkitekturupproret en position mot arkitekterna, vilka de håller högst ansvariga för hur det som byggs i dag ser ut, medan politiker, byggbolag och andra som medverkar i kedjan från idé till färdig byggnad inte nämns i alls samma utsträckning. Arkitektkåren nämns ofta i samma mening som elit och smakmonopol. Arkitekturupproret målar upp en stereotyp bild av arkitekterna. Att vara arkitekt innebär att klä sig på ett visst sätt, prata ett visst språk, bo på ett visst sätt och att anamma en viss smak, vilken skiljer sig avsevärt från övriga befolkningens. Informanterna menar att det även finns gränser för vad som är tillåtet inom kåren. Att uppskatta traditionell arkitektur är att passera en sådan gräns.

Mina informanter menar att arkitekterna också är allt för fixerade vid tidsandan och att det som byggs ska spegla samtiden. De ifrågasätter också arkitekternas ensamrätt att tolka denna tidsanda och menar att om en majoritet av befolkningen föredrar en viss typ av byggnader så är det vad som speglar den tiden. Att det i dag finns så få arkitekter i Sverige som ritar den typ av hus de tycker om menar de beror på arkitektutbildningen som formar studenterna. För att ändra på arkitekterna menar mina informanter att utbildningen behöver förändras. Arkitektutbildning ses därför både som problemet och lösningen.

Hur mina informanter uppfattar byggnader är beroende av deras personliga relation till dem, vilket blir tydligt när de berättar om det egna boendet. Även de som inte bor i den typen av hus de själva föredrar har en positiv inställning till den plats som för dem är hemma. Ett radhusområde från 1970-talet eller ett funkishus från 1940-talet skiljer sig på många sätt från sekelskiftets kvartersstad och arkitektur, men det är likheterna som framhävs. Kunskap om en byggnad eller ett område påverkar också hur det uppfattas. Upplevs det att det funnits en omtanke för dem som ska bo i ett område eller en byggnad så uppfattas de mer positivt, även om fasaderna inte är de som Arkitekturupproret förespråkar.

Under min studies gång har Arkitekturupprorets röst börjar höras mer utanför de egna kanalerna och Facebookgruppens medlemsantal har stadigt ökat. Tydligt är att det är många som vill se en annan typ av stad och vad Arkitekturupproret presenterar är ett alternativ som är lätt att ta till sig. Vi har svårt att föreställa oss något som ännu inte existerar och därför ställs nutid mot dåtid i stället för framtid.

Lovis Moreau är fil. master med huvudområde etnologi. Artikeln är en bearbetning av hennes masterexamensarbete i etnologi på Göteborgs universitet, Bygga gammalt på nytt. Staden, arkitekturen och ett uppror på nätet.

Arkitekturupproret

År 2014 startades Facebook-gruppen Arkitekturupproret, som i mitten av september hade över 25 000 godkända följare.

Vid årsskiftet 2016/17 skapades även ett antal mer lokalt inriktade Facebook-grupper för olika svenska städer.

I oktober 2016 bildades den ideella föreningen Arkitekturupproret. Styrelse består av nio personer, två kvinnor och sju män. En arbetsgrupp består av runt trettio av föreningens mest aktiva medlemmar.

Arkitekturupproret har även en hemsida med blogginlägg skrivna av medlemmar, samt information om föreningen.