I huvudet på juryns ordförande

Oftast finns de där riktigt spännande lösningarna och arkitektoniska mästerverken inte hos de konventionella och kommersiella beställarna, konstaterar årets juryordförande för Kasper Salin-priset, Stina Johansson.

– Som arkitekt i dag har man många hänsyn att ta. Det är stor risk att vår profession inte kommer till sin rätt när beställare inte ser det långsiktiga värdet av god arkitektur och vår kunskap inte får finnas med genom hela processen, säger hon.

Därför är det särskilt intressant med nytänkande sätt att projektera, bygga, förvalta och samarbeta, tycker Stina Johansson som till vardags arbetar på arkitektkontoret Witte Sundell.

– Men det är förstås stora ekonomiska risker att ta för enskilda arkitekter att driva hela processer.

Stina Johansson satt i juryn i fjol också och konstaterade redan då att det ger mycket att se projekten på plats, i sin miljö. Därför har hon även i år, tillsammans med resten av de tre i juryn, ägnat mycket tid åt att resa runt i landet.

– Arkitekturen i dag har mycket att lära av gamla byggnadstekniker, att faktiskt anpassa utformning och material efter platsen, säger Stina Johansson.

En gång i tiden, konstaterar hon, ledde det till trähus i Norrland och kalkstenshus på Gotland, exempelvis.

– Det vore intressant att se mer av den lokala byggnadstraditionen och materialen i den moderna arkitekturen. Det skulle ge en mer hantverksmässig och mångfacetterad arkitektur som färgas av platsens förutsättningar.

Själv är Stina Johansson uppväxt i en by i Norrbotten. Hon tog sig som först i släkten till Stockholm för att försöka ta reda på hur man kom in på en konstskola. Slumpen ville något annat; hon började umgås med ett gäng arkitektstudenter och blev inspirerad.

– Kombinationen av konst och teknik, jag var fast från dag ett.

Det första dryga decenniet inom yrket ägnades åt publika byggnader och byggnadsvård i offentliga miljöer. I dag har hon ett stort nätverk såväl bland äldre som yngre generationer.

– Jag har länge både undervisat och examinerat arkitektstudenter på KTH. Det gör att jag har god insyn i hur blivande arkitekter tänker. För dem är klimatfrågan så mycket större.

Den är ett huvudspår även i hennes egen yrkesbana som för så där 15 år sedan slingrade sig vidare till specialisering inom bostäder. Bland färska projekt finns ett Co2-neutralt kvarter i Barkarby norr om Stockholm.

– Just nu kan jag inte tänka mig något mer meningsfullt än att arbeta med att utveckla hållbara bostäder, såväl klimatmässigt som socialt. Det finns ingen annan väg att gå för arkitekturen i framtiden.