Debatt

”Vi har missat hållbarhetståget”

19 december 2018

På ”hållbarhetens marknad” tävlar orelaterade koncept och metoder av varierande kvalitet om anslag och uppdrag, skriver Lars Marcus, professor i stadsbyggnad.

Annons
Annons
Foto Istock

”Hållbar stadsutveckling” är ett fält laddat med pengar, skriver Lars Marcus.

Arkitekturfältet är djupt engagerat i hållbarhetsfrågan, men hur framgångsrika är vi? Jag menar att det vi byggt upp inte är vad som behövs: ett effektivt och målinriktat kunskapsförsörjnings­system som systematiskt utvecklar, förmedlar och tillämpar ny kunskap, utan en kunskaps­marknad där orelaterade koncept och metoder av varierande kvalitet förs fram i konkurrens om anslag och uppdrag. Vi har skapat en ”hållbarhetens marknad”.

Jag ser två problem. Dels att vi anammat en kunskapssyn som vi vill beskriva som öppen och pluralistisk men som istället blivit trendkänslig och utbytbar. Dels att vi inte förmår identifiera vårt centrala kunskaps­objekt, utan blir otränade gäster hos andra; istället för att studera arkitektur, studerar vi beteende i arkitektur, processerna bakom arkitektur eller teknologi i arkitektur. Summan är att vi missat hållbarhetståget.

Det är först utifrån kunskap om byggd form och de tekniska konstruktioner, rumsliga strukturer och arkitektoniska tecken som denna ger upphov till som vi kan tillgodogöra oss kunskap om beteende, processer och teknologi så att det blir relevant för arkitektur. Detta samband är dock inte uppenbart, vilket vi vill tro, utan vår centrala kunskapsutmaning. Vi måste kratta vårt eget kunskapsfält för att meningsfullt möta andra.

Annons
Annons

En avgörande bakgrund är den dominerande idén om pluralism och konkurrens, vilka ser ut som goda betingelser för kunskapstillväxt. Men det är en begränsad analys; naturligtvis behövs en mångfald idéer som tillåts konkurrera, men även institutionella ramverk som sätter reglerna för denna konkurrens och ger legitimitet åt ny kunskap – det skall vara svårt att flytta sanningen. När det gäller ’hållbar stadsutveckling’ är detta inte vad jag ser utan ett fält laddat med pengar, öppet för den som vill starta eget. Denna kunskapssyn tror jag även starkt bidrar till arkitekturens svaga ställning idag och ytterst till en arkitektur som aldrig blir riktigt angelägen.

I jakt på medel blir forskarna konkurrerande anslagsopportunister

Den märks även på arkitekturskolorna. Forskningen präglas av stor fragmentisering och drivs till övervägande del individuellt, ofta av doktorander, utan att ingå i bredare forskningsansatser. I jakt på medel blir forskarna konkurrerande anslagsopportunister. Anslagen är överlag små, vilket leder till isolerade studier utan större synteser. Ingen har tydligt ansvar att långsiktigt leda och driva ämnesutveckling, vilka splittrar ämnena i kortsiktiga tolkningar. Utbildningarna saknar en tydlig teoretisk bas trots att definitionen på en profession, vilket arkitektyrket måste aspirera på att vara, just är en praktik som vilar på en egen teoribas.

Lika osammanhängande är det fält av privat-offentliga aktörer och initiativ vi kallar ’hållbar stadsutveckling’. Här puttrar en popcorn-maskin på med nya plattformar, arenor, noder, koncept, modeller och certifieringar; en stormarknad av hållbarhetslösningar där man kan välja vad som passar och där målet snarare blivit framgångsrikt entreprenörskap än hållbara städer.

Den viktigaste praktiken på området finner vi på Sveriges plankontor. Här finns stora variationer men jag vågar påstå att vi idag närmast står inför en kunskapskris här. Uppdraget är idag mycket krävande med komplexa utmaningar som hälsosam stadsmiljö, social integration och urbana ekosystem, men expertisen att omvandla sådana mål till byggda miljöer finns idag inte på plats.

Jag ser fyra akuta åtgärder:

Annons
Annons
  • Arkitekturskolorna bör göra en analys av vilka deras långsiktiga forskningsämnen är samt ge tydligt ämnesansvar till forskningsledare att långsiktigt samla, driva och utveckla dessa.
  • De bör också diskutera igenom och lägga fast en teoretisk bas för utbildningarna.
  • De bör även ta fram fort- och vidareutbildnings­­kurser i ’hållbar stadsutveckling’ för kommuner och konsulter och därmed bygga en struktur för livslångt lärande inom området.
  • Boverket bör leda en genomlysning av den kunskapsmarknad som uppstått inom ’hållbar stadsutveckling’ samt få en egen forskningsbudget så att man aktivt kan bidra till kunskapsutvecklingen på området.

Först om vi gör denna hemläxa kan vi tillgodogöra oss den snabba kunskapsutvecklingen inom hållbarhet och omsätta den i vår praktik. Det är också så vi stärker arkitektrollen eftersom vi då visar hur vi kan något ingen annan kan. Svensk arkitektur har alltid var bäst när den antagit stora samhällsutmaningar. Vår tids utmaning är hållbara städer. Det är hög tid att överge de fagra orden och gå till handling.

Lars Marcus Professor i stadsbyggnad, Chalmers Arkitektur och samhällsbyggnadsteknik

En kommentar

Tack Lars för ett viktigt inlägg!

Det påminner oss om vikten av att arkitekter och planerare behöver arbeta med hållbarhetsfrågorna på många olika plan tillsammans. Om vi inte gör det riskerar vi att andra yrkesgrupper kommer att styra många beslut som rör planering av byggnader och städer trots att de inte har samma kompetens inom rumslig gestaltning. Risken är stor att slutprodukterna inte blir lika hållbara och arkitektrollen mer urholkad.

/ Marita Wallhagen, Tekn Dr, Arkitekt SAR/MSA, Biträdande universitetslektor Högskolan i Gävle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel