Debatt

”Vi bygger mer kortsiktigt än någonsin”

17 april 2019

Estetiska och arkitektoniska frågor har systematiskt nedprioriterats inom svenskt byggande, skriver Mårten Belin i en kommentar till debatten om det utskällda ”rosthuset” i Malmö. 

Annons
Annons
Foto Hussein El-alawi / Sydsvenskan / TT

Kvarteret Sofia i Malmö. På bilden syns de stuprör och balkongräcken som nämns i texten.

Arkitekturupproret är en rörelse på nätet som funnits sedan 2014. De beskriver sig själva så här: ”Arkitekturupproret är en politiskt obunden folkrörelse som kämpar för vackrare och trivsammare städer och boendemiljöer”. Om man läser vidare formuleras ett antal målsättningar, som till stor del är lätta att skriva under på. Vackrare och mer varierad byggnation. Stadsplanering anpassad för lokala förhållanden. Blandstad, grönska, handel, ökat medborgarinflytande. Evidensbaserat byggande utifrån människans behov. De mer subjektiva utsagorna om stil och att nya hus är fula motiveras med att över 75 procent av befolkningen sägs föredra en historiskt inspirerad arkitektur.

De enskilda inläggen riktar udden mot fyrkantiga byggnader, så kallade lådor, i synnerhet de av betong. Även formmässigt djärva nya byggnader med stor variation och fina detaljer, avfärdas som migränframkallande om de inte har ett ”traditionellt” formspråk. De byggen som lyfts fram som positiva exempel är alla renodlade pastischer som verkligen strävar efter att se ut som om de inte byggts idag.

Arkitekturupproret arrangerade nyligen en omröstning om årets vackraste nya byggnad. Vinnare blev Brf Sparven i Norrtälje, en byggnad som så gott det nu går med dagens byggmetoder och hantverkskunnande vill se ut som om den har minst 100 år på nacken. En arkitekturhistoriker hade kunnat säga om den ser ut att vara från 1800-talets mitt eller rentav tidigt 1920-tal. Den skulle också mycket väl kunnat vara från 1987, då postmodernismen ofta resulterade i liknande byggen. Arkitekturupprorets stora ”pris” för årets fulaste byggnad, Kasper Kalkon-priset, gick till det rostiga huset i kvarteret Sofia i Malmö.

Annons
Annons

Det danska arkitektkontoret Vandkunstens visionsbild för kvarteret Sofia. Illustration: Vandkunsten

Vi professionellt verksamma arkitekter ser oftast inte vägen framåt i en pastischarkitektur. Vi ser att kritikerna av ny arkitektur blandar äpplen och päron. Vi ser att de inte förstår processerna, drivkrafterna och maktförhållandena bakom arkitekturens utveckling. Vi vet att rosten på kvarteret Sofias fasad kommer att jämna ut sig efter ett tag och anta en vacker, rödbrun, levande yta. Vilket den nu också gjort. Och reflexmässigt rycker vi ut till den rostiga byggnadens försvar. Men det vi borde se, är också en byggnad som inte på långa vägar blivit det den kunde blivit, eller det den var tänkt att bli.

Kvarteret Sofia är beläget ett par stenkast från min arbetsplats, och jag passerar den nästan dagligen. Det jag ser är de fula svarta stuprören som klänger längs de smäckra vita pelarna och förgrenar sig i fula trattar vid takkrönet. Jag ser att de tänkta, nästan osynliga glasräckena på balkongerna bytts mot vita standardräcken av aluminiumprofiler. Jag ser att fasadöppningar krympts jämfört med ursprungsförslaget, så att fasadens proportionering försämrats. Jag ser att de mörka partierna vid entréerna inte harmonierar med takvåningen som det var tänkt. Jag ser stora fula ventilationshuvar på taket, och brandgasluckor vid husets sockel som inte borde varit där.

Vi borde debattera varför det är så svårt att förverkliga vacker arkitektur fullt ut och hur vi som kår kan bidra till att det blir bättre.

Fönstren som i förslaget låg i liv med den rostiga metallen, har tryckts in en bit för att klara energikraven. De stora öppningar som fanns i hörnen in mot gården är igenbyggda. Jag ser alltså en byggnad med en vackert rostbrun fasad, med många fula detaljer och en rad bortbantade kvaliteter. Det är vad vi professionellt verksamma arkitekter borde se. Vi borde debattera varför det är så svårt att förverkliga vacker arkitektur fullt ut och hur vi som kår kan bidra till att det blir bättre.

Den process som lett fram till Sofia är typisk, och jag har kunnat följa den på halvdistans under åren. Det började med en arkitekttävling som där vinnaren blev det renommerade danska arkitektföretaget Vandkunsten. Förslaget var fint, men hade stora brister i förhållande till svenska byggregler, och skulle bli alldeles för dyrt att bygga. Ett svenskt arkitektkontor kopplades in för att anpassa byggnaden efter svenska förhållanden så att ett bygglov kunde sökas och entreprenörer handlas upp.

Annons
Annons

Ritningarna passerade min arbetsplats ett par gånger på vägen, då entreprenörer som tittade på projektet ville ha rådgivning kring hur det skulle kunna förverkligas. Minst en av de större entreprenörerna valde att inte räkna på projektet, då de såg så stora svårigheter att uppfylla myndighetskraven, att hitta en bärande stomme som passade med planlösningen, och att genomföra projektet till en rimlig kostnad.

Projektet passerade bygglov, med vissa anpassningar, men till synes med de mest väsentliga kvaliteterna i behåll. En entreprenör handlades upp. Utan att ha inblick i detta, skedde det sannolikt efter hårda prisförhandlingar för att landa i hanterbara kostnader för byggherren och ytterst, de boende. Ett tredje arkitektkontor anlitades för att ta fram bygghandlingar. Kraftiga anpassningar görs för att klara kostnadsnivån och svenska byggregler. Fuktkrav och energikrav leder till mindre fönster och balkonger, utanpåliggande stuprör, indragna fönster. Kostnader sparas med hjälp av standardprodukter och standardlösningar. Alla inblandade bidrar i denna process, för så är spelreglerna.

Till de nämnda orsakerna ovan kommer även en dos kulturkrock. Om detta hus hade byggts i Danmark, hade ursprungsarkitekten fullföljt projektet. De hade ritat bygghandlingarna, och de hade haft minst en arkitekt stationerad på byggplatsen under hela byggtiden för att rådgöra med entreprenören om detaljlösningar. De tekniska kraven hade varit lägre, och de arkitektoniska högre. Skillnaden är särskilt markant i bostadsprojekt, där byggkostnaden spelar större roll än i till exempel statliga projekt eller projekt med kommersiella lokaler. Idag syns inte ett spår av projektet på Vandkunstens hemsida.

När så Arkitekturupproret anklagar oss arkitekter för att ligga bakom förfulningen blir vi provocerade. Provocerade för att vi vill se en väg framåt som inte är bakåt. Provocerade för att vi innerst inne också är frustrerade över bristen på påkostad arkitektur och fina detaljer. Provocerade för att vi blir påhoppade för sådant vi inte har makt över. Kanske borde vi också bli frustrerade för att vi faktiskt borde kunna bättre?

Villkoren för svensk arkitektur och i synnerhet bostadsarkitektur sätts av en mängd förhållanden som arkitekter inte råder över. De ekonomiska ramar som finns sätts av bostadskonsumenternas betalningsvilja och betalningsförmåga. Finansiering, markpriser, byggkostnader, vinstkrav, subventioner: Allt sätter en ekonomisk ram inom vilken vi måste hålla oss. Till det kommer en stor mängd myndighetskrav som är starkt kostnadsdrivande.

Möjligheterna att styra ett byggprojekt är störst i början, och minskar ju längre projektet kommer. De tidiga skedena ägs av aktörer och personer som ytterst sällan är med och slutför projekten. Politiker, ackvisitörer, höga chefer, projektutvecklare, tjänstemän, som skapar visioner, men som sedan lämnar vidare projektet till andra. In på banan kommer nya aktörer, som ska förverkliga projekten. Men att först skapa en vision, sedan bestämma vad det får kosta och vilka krav som ska ställas på produkten, och till sist överlåta åt en entreprenör att få ihop ekvationen, är inte en väg till ett bra slutresultat.

Annons
Annons

Man kan till exempel undra över vad som är på väg att ske med projektet Culture Casbah i Malmö. Tävlingsförslaget från 2012 visar en extremt dynamisk och djärv skapelse, vars starkaste uttryck är hur det utmanar tyngdlagen. De senaste skisserna man kan se på nätet idag, visar ett kraftigt uppstyrt projekt, där vridningar och utkragningar eliminerats. Ett rakt och ganska trist glastorn ser ut att bli resultatet.

Det finns aktörer som arbetar på andra sätt. Men de är få, och blir färre. Bostadsaktörer som utvecklar och bygger åt sig själva har större kontroll över slutresultatet. En liten del av byggherrarna arbetar med så kallade utförandeentreprenader, där byggherrens arkitekter och andra konsulter arbetar igenom alla delar av projektet och tar fram färdiga ritningar innan entreprenörer handlas upp. I Malmö är Stadsfastigheter ett gott exempel, som bygger gediget och verkar långsiktigt. Men allt färre beställare har kompetensen och långsiktigheten som krävs.

Det vi som arkitekter kan göra, är att försöka beakta alla de styrande faktorer som vi vet kommer att påverka projektet, och att prata ärligt med våra beställare om vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Arkitektens särskilda förmåga och uppgift är att ta alla aspekter av ett projekt, väva samman dem och skapa en väl gestaltad helhetslösning. Det vi som arkitekter kan göra, är att försöka beakta alla de styrande faktorer som vi vet kommer att påverka projektet, och att prata ärligt med våra beställare om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vi kan försöka övertyga om vikten av välritade, välbyggda hus. Vi kan skaffa oss tillgång till teknisk kunskap för att skapa hållbara visioner. Vi kan agera kollegialt och professionellt för att få följa våra projekt från första skiss tills de är byggda.

Men för att på bred front höja kvaliteten på det som byggs i Sverige, behöver spelreglerna ändras. Vi behöver se över vilka krav som ställs på nya byggnader. Under ett sekel har vi lagt till och lagt till, men aldrig tagit bort krav som ställs på byggnadsverk. Vi har på bred front nedprioriterat estetiska  och arkitektoniska frågor till förmån för funktion, säkerhet, ekonomi och komfort. Vi har höga krav på en rad tekniska områden och ändå bygger vi mer kortsiktigt än någonsin. Att ändra på detta är inte något arkitekter kan göra inom ramen för sina uppdrag. Det är en uppgift för hela samhället, från politiker till oss alla som bor och verkar i husen.

En kortare version av artikeln har publicerats i Sydsvenskan 31/3 2019.

Annons
Annons

Mårten Belin Avdelningschef arkitektur och vd på Här!

16 kommentarer

Denna artikel bättre än något annat belyser VARFÖR modern arkitektur är så ogillad och varför arkitekt mer eller mindre blivit ett skällsord bland allmänheten. Istället för att försöka förstå den grundläggande kritiken – att människor inte vill bo i futuristiska lådor eller att arkitektens roll inte är att försöka glänsa inför sina kollegor med allt vildare skapelser – läggs försvaret på att förmedla hur synd det är om arkitekter som tvingas se sin vision och husets essens förstörd av svarta stuprör och räcken av aluminiumprofil. Tror ni verkligen att det är detta som människor reagerar över, några få ytliga detaljer?

Ska svensk arkitektur återigen börja tala till folk och inte bara till byggherrarnas plånböcker och Boverkets regler krävs ödmjukhet och en vilja att lyssna. Om nu människor VILL bo i vad ni kallar pastischer – varför då inte bygga pastischer? Om pastischer gör människor glada och stolta och skapar en inbjudande stad, är det då inte värt det att bygga sådana hus, även om någon jury någonstans förmodligen kommer rynka på näsan.

Ständiga pastischer på miljonprogrammets trista lådor är problemet, där det borde tagit stopp redan på 60 – talet! Nu har vi haft 60 år m dystopiskt byggande ( i vissa fall har man lyckats sminka grisen ( lådan) men rostig plåt på den själlösa tråklådan funkade verkligen ej!

Tack Mårten för en alldeles utmärkt och väl genomtänkt artikel! Du sätter ord på det som många arkitekter upplever frustrerande idag, tror jag. All denna fokus på tekniska krav och den stora bristen på en bred diskussion om gestaltning, arkitektur och humaniora har format vår situation sedan lång tid tillbaka. Det har föregått i Sverige sedan 50-talet då man, som ett uttryck för sin respekt för teknologi,flyttade arkitekturutbildningen från konstfack till en underordnande roll på de tekniska högskolorna. Så om det är någon som tror att den bristande respekten för arkitekter och arkitektur startat de senaste åren, så tror de fel. Sverige var världsledande i början på 1900-talet med arkitekter som Lewerenz och Asplund bl.a. På den tiden fick arkitekterna lov att ansvara för helheten. Då värderades arkitektens kunskap högt, vilket resulterade i god arkitektur som vi fortfarande älskar. Just då var det många i den breda allmänheten som förhöll sig kritiska som det ju ofta är med konstnärliga uttryck. Några går före och visar vägen. Flera år efter tar allmänheten det till sig. Och det är, komiskt nog, just dessa byggnader bl.a som Arkitektupproret refererar till varande bra byggnader. Men de förstår uppenbarligen inte varför de är så bra.De tror att det handlar om spröjsade fönster eller härliga färger. Men förklaringen ligger i att det är genomarbetade byggnadsverk där arkitekten har fått arbeta med sin vision hela vägen. Med stöd från konstruktörer och ingenjörer. Så skapas god arkitektur, då och nu. Inte omvänt! Denna brist på historisk kunskap tar sig just uttryck i en populistisk grupp som Arkitektupproret. En sådan grupp skulle aldrig uppstå i vårt grannland Danmark där kunskapsnivån gällande de estetiska ämnena är hög bland allmänheten. Där bedrivs undervisning i konst och arkitektur från det att barnen är små. Dialogen mellan arkitekter och allmänhet präglas främst av stor respekt för arkitektens kunskap. Där ligger också Arkitekturutbildningarna kvar där de hör hemma, som en av de Sköna Konsterna, alltså på Konstakademien. Danskarna gapar av förvåning över hur okunniga allmänheten i Sverige är när det handlar om arkitektur och vår byggda miljö. I Sverige stannar den estetiska kunskapen vid bilar och kläder. Det kräver inte heller någon större historisk insikt och gestaltningsmässig eller filosofisk kompetens. Man kan promenera runt i villakvarter med de mest besynnerliga ”kataloghus” med tak som tjocka hattar som trycker sig ned över oproportionerliga fasader med bombastiska antika låtsas pelare ( och i värsta fall en vrålande lejonskulptur). Men – framför hela härligheten står det rader av eleganta välpolerade bilar i senaste modellens tjusiga design.
Jag menar absolut att ”smaken är som baken” och det ska den få lov att vara. Men därifrån till att göra sig till smaks domare över modern arkitektur och över hur arkitekter borde rita hus – det funkar bara inte för mig!
Det är hög tid att lyfta samtalen i Sverige till att handla om vad arkitektur faktist handlar om, både i förhållande till allmänheten men även runt om på byggföretag, i undervisningsmiljöer och i våra kommunhus.

Tack Mårten för en välskriven artikel!

Ja Mårten.
Samhället passerar nu populismens tidsålder,de sociala mediernas tidsålder, de anonymas tidsålder, de ensammas tidsålder, tyckandets tidsålder, den historielösa tidsåldern, egoismens tidsålder, rädslans tidsålder, nationalismens och den värdekonservativa tidsåldern. Så även arkitekturen.

Hur argumenterar man med människor som ser arkitektur som stilfrågor?
Hur argumenterar man med människor som aldrig ritat ett byggt hus?
Hur argumenterar man med människor som inte bryr sig om historia eller fakta?

Det gör man inte.

Så låt dom bygga sina palats i fred.

Vill bara bemöta några påståenden i kommentarerna som faktiskt inte står i min text.
Jag har inte framhållit miljonprogrammet som ett gott exempel.
Jag har inte skrivit att man inte kan inspireras av klassisk arkitektur, vilket är något annat än att härma den.
Jag har inte anklagat byggherrarna för att sabotera våra visioner. Jag skrev att de tidiga skedena, som styrs av olika aktörer, däribland arkitekter, och byggherrar, ofta utmynnar i visioner som sedan inte genomförs som avsett.
Arkitekturupproret och andra får så klart välja sin utgångspunkt fritt. Vill man reducera problematiken till en smakfråga där arkitekten är ensamt ansvarig, så får man det. Men om man vill förändra, så bör man ta reda på hur det fungerar.

Tack, mycket intressant och bra! Det är just det där med kvalitet som är problemets kärna. Och det där man brukar säga om framtiden, att förr var framtiden lovande och inspirerande och inte hotfull. Rika byggde futuristiska framtidshus. ”Titta hur arkitekterna själva bor!” brukar sägas som argument för att bygga pastisch men arkitekter är tränade att se kvalitet och därför väljer de bort nya, dåliga hus. Om de kunde, det vill säga om de hade råd att bygga själva, skulle de välja nya, fantastiska hus!

Man blir ledsen när man läser och hur otroligt nedlåtande skribenten uttrycker sig om icke-arkitekters förmåga att själva kunna bedöma vad som är trivsamt, harmoniskt och åtråvärt med ett hus eller i en stad. Om detta speglar arkitektkårens uppfattning om allmänheten så föreslår jag ett uppvaknande! Hus ska byggas med, för och av människor inte som självförverkligande projekt som visar hur ”djärv” man är. Kan inte på rak arm komma på någon annan yrkeskår som på samma sätt fördummar sin kundkrets, det skulle då kanske vara Dramatens ”genier”…

Tack för en jättebra artikel som beskriver situationen nyanserat och klokt. Vi får kämpa och ta babysteps lite då och då för ökad förståelse och kvalitet.

att kalla andra för bakåtsträvare och byggnader för pasticher är att förlöjliga sin åsiktsmotpart. Det är en härskarteknik och väldigt osmakligt.

textförfattaren uttrycker att arkitekter också vill ha vackrare städer men att problemet är att de inte får tillräckligt med pengar för spektakulära detaljer mm. Jag hoppas att arkitekterna anpassar sig till verkligheten och bygger hus som är vackra och tilltalande med givna/ realistiska medel. Att byggherren vill hålla ner produktionskostnaden är inget nytt och därmed något arkitekterna måste lära sig att förhålla sig till.

UPP TILL KAMP!

HEJA ARKITEKTURUPPRORET!

Om ni tycker att ”De byggen som lyfts fram som positiva exempel är alla renodlade pastischer som verkligen strävar efter att se ut som om de inte byggts idag.”, bygg då inte pastischer på rekordårens mest fasanfulla byggnadsverk! Ta MSB-huset i t.ex. Karlstad, ser ut som nån myndighetsbyggnad från 60-talet. Kom inte och säg att inte det är pastisch, fast på eran lilla favoritepok. Och så var det ju det där om att ”Vi har på bred front nedprioriterat estetiska och arkitektoniska frågor till förmån för funktion, säkerhet, ekonomi och komfort.”. Jo, tjena! Jag bor i en kalkonkandidat från 2018 som är grovt överbetald, är uruselt rent funktionellt, bland annat kan inte merparten av de som bor här nå innergården och de som väl kal kan inte komma in samt har katastrofal säkerhet beträffande utrymning. Allt detta TROTS att huset är horribelt fult. Brukar säga att den mörkgröna containern utanför sätter färg på området.

Jag tror inte att det är just den rektangulära formen eller avsaknaden av ”krusiduller” som gör att många ogillar dagens modernistiska arkitektur. Husen från 1927-1929 anses av många vara av klassisk arkitektur, dessa är ofta ”lådor” med släta fasader med symmetriskt placerade fönster. Vad är det som gör att många älskar dessa lådor? jag tror att det är de ganska enkla detaljerna som pastellfärgade fasader, spröjsade fönster och portar i trä.

Jag tycker inte att man ska bygga rena pastischer, jag tycker att en byggnad ska spegla sin tid. Innebär detta att man behöver exkludera allt som på något sätt kan kopplas till den klassiska arkitekturen? Nej.

Kan man inte försöka förstå vad det är folket uppskattar från den klassiska arkitekturen och blanda in det i det moderna för att skapa en modern klassisk arkitektur? Det skiljer extremt mycket mellan ett hus byggt 1870 och 1929, ändå anses båda vara av klassisk arkitektur, det bevisar hur varierat det går att bygga inom ramarna för vad som anses vara klassiskt.

Sluta med rostiga fasader!

Ni anklagar byggherrarna för att sabotera era visioner men ytterst få boende i Malmö hade tyckt att ens visionsbilden ovan på Kvarteret Sofia är tilltalande.
Arkitektkåren har mer och mer blivit en klubb för inbördes beundran där arkitekterna gång på gång slår ifrån sig antingen på byggherrarna eller på allmänheten som inte förstår sig på arkitekternas vision samtidigt som de enda vars validering man söker är andra arkitekters.
Flertalet undersökningar visar att en stor majoritet av befolkningen inte uppskattar det som i folkmun kallas modern arkitektur utan istället föredrar äldre byggnadsverk, något som ni ovan snabbt avfärdar som pastischer och bakåtsträvande.
Men i slutändan är det faktiskt till större delen vanliga människor som ska leva, arbeta och röra sig omkring dessa husen.
Det kan knappast ha undkommit er att arkitekt som yrke har förlorat mycket respekt hos allmänheten under de senaste årtiondena, kanske det är värt att fundera lite på vem ni faktiskt ritar och bygger hus för.

Att anklaga Arkitektupproret för bara hylla pastischer, när exemplet ovan ser ut som en pastisch på miljonprogrammet (med en rostig fasad), och sedan anse det det vara höjden av vacker arkitektur – det är här det skär sig.

Frågar ni arkitekter någon gång följande:
– Skulle jag själv vilja bo i denna byggnad?
– Skapar den en attraktiv levnadsmiljö?
– Vem ritar jag för, andra arkitekter eller de som skall se byggnaden varje dag i 50 år?

Jag ser väldigt få hyllningar i samhället av miljonprogrammets arkitektur (med punkt- och lamellhus), men ändå dominerar dessa hustyper och dess formspråk det mesta av det som byggs idag.

Man kan kanske tro att dagens detaljkrav på ”energispar” o ”säkerhet” etc, och förbud mot t.ex självdragsventilation, likriktar byggnationen (dock i positiv riktning). Men men, hus från förra sekelskiftet står kvar o är energisnåla medan dagens byggen måste rivas inom några årtionden. Och var vill folket hellre bo, i ett nybygge, eller gamla hus, som på Södermalm, där många arkitekter slagit ned sina bopålar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel