Gå till innehållet

”Verk av kvinnliga landskapsarkitekter utplånas”

Modernistisk landskapsarkitektur är i fara, särskilt den skapad av kvinnor. Många verk är redan borta eller riskerar att försvinna inom kort, skriver Catharina Nolin, professor i konstvetenskap.

En högt uppdriven förtätnings- och byggtakt i kombination med okunskap har inneburit att många äldre verk av kvinnliga landskapsarkitekter utplånats eller förvanskas. Idag är endast få av dessa betydelsefulla pionjärer inom yrket och deras gestaltade arbeten kända för en bredare allmänhet. När ny- eller ombyggnadsplaner blir offentliga är det ofta för sent att hävda ett verks betydelse i ett arkitektoniskt eller kulturhistoriskt sammanhang. Att landskapsarkitektur i hög grad består av levande material gör det också extra svårt eftersom ett kontinuerligt underhåll är en del av bevarandet för framtiden. Medvetenheten om modernistisk landskapsarkitektur i allmänhet och deras kvinnliga upphovspersoner i synnerhet behöver förstärkas.

Av de svenska kvinnor som etablerade sig inom landskapsarkitekturen från och med 1900-talets början var merparten utbildade utomlands. De förde in nya gestaltningsidéer och debatterade landskapsarkitekturens betydelse i samhället. Historieskrivningen har hittills uppmärksammat männen på bekostnad av kvinnorna. När ska Ulla Bodorff, Sylvia Gibson, Ester Claesson, Ruth Brandberg, Inger Wedborn, och Helfrid Löfquist få samma välförtjänta uppmärksamhet som Holger Blom, Erik Glemme, eller Sven A Hermelin?

Sylvia Gibsons bostadsgård i kvarteret Plankan på Södermalm i Stockholm från 1969 har nyligen utplånats – och snart kan det vara för sent att rädda ett av de finaste verken: Ulla Bodorffs epokgörande takträdgårdar vid KF:s huvudkontor vd Slussen. Atrium Ljungbergs planerade påbyggnad av husen kommer för alltid att utradera detta modernistiska mästerverk som är något av det främsta som skapades vid denna tid. Det kan jämställas med rivning av byggnader av Wahlman, Asplund eller Tengbom – men skillnaden är att det senare inte sker.

Ulla Bodorff var en av de klarast lysande stjärnorna; en av få svenskar med internationell räckvidd. I IFLA arbetade hon för landskapsarkitekters status och medverkan i alla stora byggprojekt. Med bostadsområden som Reimersholme, Mälarblick, Riksby, Fröslunda i Eskilstuna, arbetsplatser och industrimiljöer som Skånska Cements fabrik och bostäder i Stora Vika, folkparker och begravningsplatser kom hon fram till omkring 1970 att sätta stor prägel på svenska vardagsmiljöer.

Utblick genom ett “fönster” i omgivande mur.

Vid 1940-talets början fick Ulla Bodorff i uppdrag att ge KF:s närmare 1 000 anställda en rekreativ miljö att använda under raster i arbetet. Skulpturterrassen var tänkt för utställningar och som mötesplats för de anställda. Gymnastiken med duschar, Plagen med sandyta och det glasövertäckta och vindskyddade Solariet anknyter direkt till tidens ideologiska tankar om vikten av rörelse utomhus vilket visar hur nyskapande Bodorff var. Rumsligheten blev extra påtaglig av de inramande murarna med fönster som skapade utblickar över staden – som tavlor på väggarna med associationer till Le Corbusiers arkitektur. Takträdgårdarnas kulturhistoriska och arkitektoniska värde är odiskutabelt. Då de grundläggande strukturerna ännu finns kvar ges nu ett ypperligt tillfälle att återskapa dem, särskilt som de är omskrivna och dokumenterade, bland annat av Bodorff själv i boken Trädgårdskonst. Den moderna trädgårdens och parkens form (1948).

Volymkoncept för kommande takpåbyggnad av Katarinahuset. Arkitekter är Reflex.

Listan över avlägsnade, förvanskade eller hotade verk av kvinnor kan göras lång. Om inget radikalt sker blir den snedvridna representationen omöjlig att justera. Ska vi acceptera att verk av landets mest ansedda och nyskapande kvinnliga landskapsarkitekter utraderas? Kan vi nöja oss med att 1900-talets landskapsarkitektur nästan enbart representeras av män trots att en rad kvinnor gjorde framträdande insatser med uppmärksamhet långt utanför landets gränser?

Mer att läsa