Debatt

”Utan långsiktig strategi är vi dömda att misslyckas”

24 april 2019

REPLIK. Karin Milles, vi delar din frustration över bristande ambitioner och bortprutade arkitektoniska kvaliteter i stadsbyggandet. Nästa steg måste bli att vi tillsammans diskuterar vad som krävs för att saker ska kunna bli bättre, skriver Emma Jonsteg, vd Utopia arkitekter.

Annons
Annons
Foto Juhasz Imre/Pexels

Vi behöver politiker som tror på, budgeterar för och på ett väl underbyggt sätt kan argumentera för högkvalitativ arkitektur, anser skribenten.

Grundfrågan som måste ställas är väldigt enkel. Har man från kommunens sida en grundmurad tro på att goda stadsmiljöer och god arkitektur ger ett stort långsiktigt värde? Har man gjort en analys av hur en höjning av den arkitektoniska kvaliteten på det som byggs i dag skulle påverka stadens attraktivitet, identitet och beständighet på längre sikt? Och vilket uppskattat värde skulle den kvalitetshöjningen i såna fall ha? Har man på samma sätt analyserat de långsiktiga alternativkostnaderna för dålig stadsplanering och lågkvalitativ arkitektur?

Frågorna är så klart retoriska och svaren på dem är så klart nej. För vad kan annars förklara situationen som Norrköpings stadsarkitekt Karin Milles målar upp när kommunen har oinskränkt makt genom planmonopol, markanvisningar och bygglov.

Kvalitetsbrister i stadsplanering och arkitektonisk gestaltning är ett systemövergripande problem. Visionsdokument, detaljplaner och gestaltningsbilagor i all ära men de är inte vatten värda. Snart sagt varje stadsbyggnadskontor i landet har flera gånger om skrivit sig trötta om kvalitet, hållbarhet och långsiktighet. Problemet är att det från politiskt håll är allt för sällan synen på vad som är en god investering för kommunen sträcker sig bortom att nå uppsatta budgetmål för innevarande mandatperiod.

Annons
Annons

Så länge kommunen saknar en långsiktig och politiskt brett förankrad strategi för högkvalitativ stadsplanering och arkitektur, med en tydlig förankring i en gedigen ekonomisk analys, så är arbetet att påverka kvalitetsfrågan i någon meningsfull omfattning dömt att misslyckas. Här har politiker och tjänstemän ett enormt ansvar för att etablera ett helt nytt synsätt på stadsutveckling där gestaltningsfrågor inte ses som löst ”tyckande” om kosmetiska aspekter utan ur ett mer långsiktigt ekonomiskt perspektiv snarare utgör själva fundamentet.

Det existerar i dag inte något övergripande kvalitetsfokus och levande kvalitetsdiskussion i kommunernas politiska arbete.

Karin Milles träffar huvudet på spiken när hon skriver: ”Att gynna en aktör genom att tillåta hus som försämrar eller förvanskar en plats missgynnar ju även näringslivet som kollektiv i långa loppet.” och ”Det som byggs ska väl ändå berika stadsrummet, inte försämra? Fortsätter vi på den här banan kommer höga värden att gå förlorade, såväl kulturhistoriska, upplevelsemässiga som rent långsiktigt fastighetsekonomiska.” Märkligt nog är det här samhällsekonomiska självskadebeteendet i dag ändå normen snarare än undantaget.

Det existerar i dag inte något övergripande kvalitetsfokus och levande kvalitetsdiskussion i kommunernas politiska arbete. Att i utlovad takt beta av uppsatta produktionsmål förefaller från politiskt håll överordnat allt annat. Och då tillåts allt för många förslag som sönderkompromissats, eller för den delen aldrig haft några som helst kvalitets- och gestaltningsmässiga ambitioner, slinka igenom ut på det sluttande planet.

I kombination med en markpolitik där intäkterna från markförsäljningen ska täcka alla kostnader för infrastruktur och andra saker relaterade till stadsutveckling så lägger man en solid grund för att effektivt utestänga merparten av branschens kvalitetsorienterade aktörer och därmed permanentas de kvalitetsproblem som är så smärtsamt välbekanta för Karin Milles och många andra i branschen.

Så innan våra politiker tror på, budgeterar för och på ett väl underbyggt sätt kan argumentera för att högkvalitativ arkitektur är långsiktigt goda investering för våra städer så kommer vi att få se mer av samma. Det kan dessvärre ingen detaljplan, gestaltningsbilaga eller nitisk tjänsteperson i världen ändra på.

Annons
Annons

Emma Jonsteg Vd Utopia arkitekter

Relaterade artiklar:

En kommentar

”Samhällsekonomiskt självskadebeteende” ja den beskrivning är bra och den känns igen i den kommunala vardagen. Förresten tror jag det måste bara ett självskadebeteende att vara stadsarkitekt också. Man drivs av något större och djupare än ett budgetår eller mandatperiod som gör det värt att hålla flaggan i topp dagligen samtidigt som man dunkar huvudet i väggen varje dag!

Det är såklart nedslående och sorgligt att ett politiskt system till synes av godo resulterar i så mycket slöseri av kunskap, pengar och människokraft.

Jag hoppas å tror att den nya arkitekturpolitiken på sikt kommer att öka och fördjupa förståelse för arkitekturens kraft i hela samhället. Därmed borde politiken följa efter!

Man hoppas man orkar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel