Debatt

”Urbaniteten finns i förorten”

17 januari 2018 - Av Nazem Tahvilzadeh

Det är en olycklig slutsats att svensk urbanitet är låst till en särskild byggd miljö, det vill säga den täta innerstaden, skriver Nazem Tahvilzadeh som reagerar på texter av Ola Andersson.

Annons
Annons

Debattören lyfter Malmvägen i Sollentuna som exempel på fantastisk miljö.

Foto Johannes Scherman

I Ola Anderssons nya bok Texter om Stockholm och andra städer 1994-2016 (Dokument press) upprepas imperativet att städer bör bygga mer tät, blandad innerstad och mindre av förorternas bostadsområden. För Andersson är innerstaden ”urban”, vilket definieras som den miljö som ger upphov till stadens specifika kultur: mångfald, tolerans, demokrati och kreativitet. Mycket folk på liten yta, intensiva möten på offentliga gator och torg blir en naturkraft som skapar urbanitet. Olika identiteter som delar en offentlighet skapar i Anderssons version också en kulturradikal jämlikhet. Han är vidare arg eftersom utvecklingen i Sverige gått åt rakt motsatt håll i relation till det han förespråkat: vi bygger inte för urbanitet eftersom vi inte bygger stad. Och den knappa stad som finns kramas ihjäl av rika mellanchefer.

Jag tycker att Andersson ska sluta sörja innerstaden, öppna sina ögon och se de nya svenska urbaniteter som växer fram i stadens marginaler. Kanske kan han då påverka den svenska arkitekturkårens ensidiga blick på staden och förhindra de återkommande katastrofer som denna kår bidrar till i förorterna.

Jag tycker att Andersson ska sluta sörja innerstaden, öppna sina ögon och se de nya svenska urbaniteter som växer fram i stadens marginaler.

Utefter Anderssons logik framträder nämligen den olyckliga slutsatsen att svensk urbanitet är låst till en särskild byggd miljö. Den är i alla fall inte hemma i ”förorten” – bostadområden i stadens periferier. Logiken är märklig eftersom det är just här kulturradikala urbaniteter frodas. Här finns de kosmopolitiska hypermoderna urbaniteter som likt de subversiva kulturer Andersson dyrkar, kokar över av drömmar och vilja samtidigt som de famlar efter möjligheter under knappa omständigheter. Hiphopen, poesin, klädseln, attityden och ja, till och med ett nytt sätt att vara svensk kan signeras miljonprogrammen. Vill inte arkitekter se detta kommer de inom en generation eller så bli illa tvungna. Förortens urbanitet börjar bli het eftersom den för det första är oemotståndligt snygg, men också för att den inspireras av världens mest framgångsrika urbana kulturer. I brist på något eget sprakande att tillföra kommer barnen till innerstadens mellanchefer, ”lutheranerna” enligt Andersson, troligtvis att appropriera förortens kulturer.

Här finns också kraften som Anderssons jämlikhetsdrömmar behöver för att kunna röra sig framåt mot mångfaldens kosmopolitik. Förortens urbanitet skriker ut sin frustration över sakernas tillstånd och drömmer om en radikalt annan värld. Precis som Andersson riktar de långfingret mot auktoriteterna. Men de saknar arkitektens penna i den andra.

Det anstår en kulturradikal arkitekt att öppna ögonen och se de svenska urbaniteterna för vad de är och inte utifrån egna preferenser döma ut nästan en tredjedel av stadens invånare. Att vägra se förorten som ”stad” bidrar till det professionella kaos som arkitekter och planerare återkommande bidrar till i förorterna. Ett mer nyanserat begrepp om urbanitet och en bredare repertoar av fenomenet ”stad” att tänka byggd miljö kring kanske gör oss bättre rustade att röra oss mot ett mål som Andersson värnar: jämlikheten i våra städer.

Nazem Tahvilzadeh forskare på Avdelningen för urbana och regionala studier, KTH

Relaterade artiklar: