Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Sluta snacka skit om förorten”

När arkitekter med bakgrund i medelklassen ska gestalta och planera i förorten finns det risk att fördomarna tar över, skriver Nima Karimzadeh.

Entré till tunnelbanan i Rinkeby, en förort till Stockholm.

I februarinumret av Arkitekten skriver både Nazem Tahvilzadeh och Ola Andersson om urbanitet och förorten. Det spektrum av åsikter de presenterar återspeglar en bredare diskussion högst relevant under ett valår där integration ytterligare en gång sitter högt på agendan. ”Att vägra se förorten som ”stad” bidrar till det professionella kaos som arkitekter och planerare återkommande bidrar till i förorterna”, skriver Nazem Tahvilzadeh. I det kaoset befinner vi oss, en grupp människor med viljan att gestalta socialt hållbara miljöer utan alla redskap. Tyvärr är vi som gestaltare en relativt ensidig grupp människor, där en stor majoritet tillhör medelklassen, och kanske den övre delen av den. Vi bär med oss referenser från liknande socioekonomiska grupper i samhället men ska gestalta, planera och tala för en mångfald ingen av oss på egen hand kan förstå. Därför behöver vi ändra vårt sätt att se på och tala om förorten. Den ska vara en ort som vilken annan för oss, vi ska inte värdera och döma utifrån samma ramar som allmänheten ofta gör.

Att vi som sitter i maktpositioner dömer och talar illa om individer vars liv vi inte förstår är för mig farligare än den beryktade kriminaliteten i förorten.

Nyligen var jag med om ett samtal på ett kontor där en person talade om en förort och nämnde hur farligt det är där. Att barn från närliggande område inte kan passera tryggt och att polisbilar och räddningstjänst inte kan utföra sina arbeten ordentligt på grund av kriminaliteten. Personen lyckades även nämna att det är orimligt att nya dyra bostadsrätter byggs där för ”vem vill bo där?”. Jag blev ställd av samtalet och frågade mig själv: när blev det socialt accepterat att tala så illa om förorten? Eller har det kanske alltid varit så? Att vi som sitter i maktpositioner dömer och talar illa om individer vars liv vi inte förstår är för mig farligare än den beryktade kriminaliteten i förorten.

Ofta då vi talar om förorter nämns det som är dåligt, ökad segregation, otrygghet, kriminalitet och mycket utifrån miljonprogrammets brister. Däremot har vi ett romantiskt förhållningssätt till innerstaden, en förskönad bild som den i realiteten inte lever upp till. Stadens högsta kriminalitetsnivåer återfinns i innerstaden, bristande närhet till grönska finns i innerstaden, höga bostadspriser finns i innerstaden. Ur de aspekterna erbjuder förorten bättre förutsättningar. Jag som är uppvuxen i en förort tillåter mig inte att tala lika illa om den för att jag vet att dagens diskussionsklimat bidrar till en förvrängd bild av vardagslivet i dessa områden. Förortens torg, skolor, föreningar och naturområden är fulla av liv, här sker möten mellan kulturer och individer. Är inte livet i dessa områden värt att förvalta i framtida urbana visioner?

Vi behöver vara medvetna om de perspektiv utifrån vilka vi ser vår omgivning och hur vårt förhållningssätt präglar stadens utveckling. Våra personliga preferenser och åsikter är ett resultat av de liv vi levt och kan omöjligt rakt av appliceras på hela städer. Som gestaltare behöver vi konstant ta in nya perspektiv, aktivt skapa och delta i diskussioner och våga lära oss av andras erfarenheter. Annars uppstår ett professionellt kaos där vi blint reproducerar gårdagens bilder i morgondagens visioner.

Mer att läsa