Debatt

”Plan- och bygglovsprocessen behöver förändras”

7 juni 2017 - Av Djana Micanovic

Detaljplaner bör reglera OM det får byggas på viss plats – bygglov bör reglera HUR, tycker Djana Micanovic.

Annons
Annons

Ett stadskvarter i Amsterdam får symbolisera hur ett flertal verksamheter ryms inom en och samma fastighet.

Foto Johannes Hulter

Efter 20 år med handläggning av detaljplaner anser jag att vissa förändringar i Plan- och bygglagen, PBL, skulle kunna utveckla och förenkla både planering och bygglov. På köpet skulle man kunna få bättre insyn och påverkan på den byggda miljön och dess arkitektur. En förutsättning är att plan- och bygglovsprövning kompletterar varandra, det vill säga att rätt prövning sker i rätt skede, vilket inte är fallet i dag då många planer är alldeles för detaljerade och låser vissa frågor för tidigt, som markanvändning, byggrättens storlek med mera. Det är ofta en följd av påtryckningar från olika sektorsintressen för att överhuvudtaget släppa igenom planen. För planerna är det nästan omöjligt att hänga med i de allt snabbare förändringarna i samhället. Planerna har för kort livstid, men är tidsödande att ta fram.

En detaljplan bör reglera eller skilja endast på privat mark och offentliga miljöer. Det vill säga ungefär som dagens ”obligatoriska planbestämmelser” enligt 4 kap 4:5 punkt 1 ”bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden”. Kanske, om det finns särskilda skäl, bör man kunna pröva reglera viss användning men annars inte.

Så här komplicerat kan det vara: Stadskvarteret på bilden här ovan kan innehålla vårdcentral, handel, bostäder, restaurang, garage, kontor, gym, förskola med mera. Hur många beteckningar är lämpligt att ha i sådana fall? Och vad är lämpligt att bedriva för verksamheter i dag och i framtiden? Ska det regleras överhuvudtaget?

Jag har saknat en planbestämmelse som bättre motsvarar stadens och planernas hållbarhet. Nämligen en enda beteckning, kanske ”S” som stadsbebyggelse vilken avser bebyggelse som finns i den traditionella staden och de flesta städer idag och som vi oftast vill planera för. Vi bör lägga fokus på i vår planering och detaljplaner hur staden ska byggas (gränser mellan offentlig/privat; hur husen möter gatan/torg/parker med mera) istället för vad den ska innehålla. Den frågan bör vara öppen för framtiden och hanteras vid tidpunkten för byggnation, det vill säga bygglovsskedet.

Bygglovsskedet måste stärkas och ges större utrymme och lagligt stöd för att kunna pröva och besluta om lämplig användning för byggnader, byggrättens storlek och placering, skyddskrav, och bullerpåverkan mm.

För att kunna säkerställa bestämmelserna och processen bör bygglovsgivande föregås av ett kortare samråd med grannar och allmänhet som kan lämna synpunkter om det konkreta projektet innan bygglov ges. Det är också ett utmärkt tillfälle för fler förslag eller arkitekttävlingar som ska redovisa hur marken kan utvecklas på bästa sätt. Det är i skedet när man projekterar hus som ska byggas i närtid som man kan studera platsen utifrån dess förutsättningar för byggnation – att reglera detta redan i detaljplan är för tidigt. Uppdraget att ta fram en byggnad som passar platsen ska ges till den kompetens som på bästa sätt kan leta efter lösningar – det vill säga arkitekter (ej planarkitekter).

Detaljplan var tänkt som ett verktyg för att underlätta bygglovsprocessen, men eftersom detaljplanerna har fått hantera allt fler övergripande frågor som tar tid att utreda (som krav som kommer via miljöbalken med naturinventeringar, biotopskydd, artskyddsförordningen, Natura 2000-områden med mera) har de tappat sin koppling till bygglovet. Detaljplanerna bör få större vikt att säkerställa översiktsplanens intentioner och framförallt allmänna intressen av vikt för stadens långsiktiga perspektiv. Nya parker och torgplatser eller gaturummets utformning är utmärkta ändamål att reda ut och säkerställa i en detaljplan. Däremot, att spekulera i hur man ska bygga inom kvartersmarken, är en uppgift som gång på gång visar sig svår att pricka rätt i detaljplaner.

 

Djana Micanovic Planchef, stadsbyggnadskontoret i Växjö

5 kommentarer

Håller med. Viktiga frågor som gaturummets bredd, kopplingar mellan stråk som går mellan områden (framförallt gång och cykel) orkas inte med i detaljplaneringsprocessen. Själv är jag landskapsarkitekt och märker att mina huskollegor har väldigt begränsad förståelse för landskapsfrågor. De vet inte ens vilken kompetens det är de saknar.

Om det plan- och bygglovsprocessen skulle göras om på det här sättet skulle möjligheter för landskapsarkitekter att komma in tidigare i processen öppna sig. Som det är nu kommer man in när allt redan är bestämt av någon som saknar rätt kompetens, vilket leder till svåra och krångliga lösningar för gestaltning, tillgänglighet etc. Det är också problematiskt att en sökande lägger tid och pengar på att ta fram skisser på ett hus som kanske aldrig blir av- jag tror att det sätter en psykologisk press på planarkitekten som gör att hen är mindre benägen att ge avslag. Rovaktig exploatering är ett allvarligt hot mot vår gemensamma livsmiljö.

Slutsats: plan och landskap hör ihop mycket mer än hus och plan!

Instämmer helt. Alltför ofta blir detaljplanen en skräddarsydd tvångströja som är hopplöst utdaterad när det väl är dags att börja projektera. Nya bullernormer, ändrat marknadsläge, ändrade politiska önskemål, nya möjligheter i angränsande områden etc etc.. Istället får vi som vanligt denna frimärksplanering utan större övergripande sammanhang med sin omgivning utanför.

Man lägger så mycket tid på att utreda entrésituationer, lägenhetsstorlekar och gestaltning att de stadsmässiga frågorna nästan dränks i sammanhanget. Vilket får de grundläggande frågorna om gatunät och mötet mellan privata och offentliga ytor att inte få det fokus som de behöver.

Detaljplanen ska sätta _spelreglerna_, inte vara fullständiga förslag (praktiskt taget redan på bygglovsnivå) som de är idag. Vi måste börja göra riktiga STADSPLANER framöver.

Det fanns en tid då bara arkitekter arbetade med planering och då menar jag ”husarkitekter” för att nämna dem på något sätt. Och ännu bättre att husprojektören hade en dialog med en kollega som granskade bygglovet. Nu har de kompetenserna i stort sett försvunnit från kommunerna. Plan oc bygglagen (2010:900) är ett veritabelt hantverk. Den är inte anpassad till stadsbyggnadsprocessen. Sverige är inte längre en förebild i det stycket. Kontentan: Omfattande behov av arkitektkompetens i kommunerna. Dialog även i bygglovprocessen, mellan kunniga sökanden och granskare.

Mycket bra. Fortsätt att debattera denna frågan. På tiden…

Bra sagt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *