”Om vi inte kan tillvara mina kollegors tankar, då är vi inte den framgångsrika verksamhet vi vill vara” sa Karin Nilsson, biträdande överintendent på Arkdes i radions P1 den 14 april apropå Statskontorets kritik.
Det märks.
I kritiken mot verksamhetens styrning har det hetat att utställningarna ändå haft en hög kvalitet. Men bakom de alltid eleganta presentationerna har det ofta saknats en tydlig uppfattning om vad arkitektur är eller kan vara. Detta är något som förenar de kritiska ord som skrivits om museets stora satsningar under dess nuvarande ledning, såsom Annica Kvints recension i DN av utställningen om Tham & Videgård (”distanserad”), Claes Caldenbys (”arkivfetishism”) samt Tomas Lewans (”otillräckligt”) om Lewerentz i Arkitektur eller mina kommentarer till utställningarna om Kiruna (”exotiserande”) och om betongelementen (”abstrakt”) i samma tidskrift. Att mystifiera arkitekturen verkar närmast ha varit ett självändamål.
En institution vars syfte är att engagera allmänheten för de värden arkitekturen kan tillföra livet, måste stå stadigt i sin uppfattning om vilka dessa värden är.
Med en sådan ambition kan det vara en poäng att lyfta fram husen, ritningarna eller arkitekterna som objekt. Men de är ju alla först och främst subjekt. Till syvende och sist är det ändå alltid verkligheten som betyder något på riktigt. En institution vars syfte är att engagera allmänheten för de värden arkitekturen kan tillföra livet, måste stå stadigt i sin uppfattning om vilka dessa värden är.
När Arkdes i höst stänger för att öppna på nytt till nästa sommar är det för att skapa ett av världens viktigaste museer för arkitektur och design. Det är rätt ambition och den kommer att kräva många nya perspektiv på vad arkitektur är. Men att, som museet nu stolt berättar, leta upp tidigare okända kvinnonamn i arkivet är inte samma sak som att visa vad kvinnors erfarenheter betytt för arkitekturen. Det är kanske enklare, men det var väl inte ambitionen?
Rasmus Wærn är arkitekt SAR/MSA.