Debatt

”Nobels guldtand glimmar likt hos en cirkusdirektör”

13 april 2016

Lite för stort, lite för mycket – knepen känns igen. Mats Tormod tar en imaginär promenad förbi nya Nobel Center.

Annons
Annons

Nobel Center glittrar i skymningen. Illustration: David Chipperfield Architects

Jag promenerar Strandvägen in till stan på mornarna. Först möter jag dalmasen Isac Gustaf Clasons Nordiska slott. Där fångas vårsolen i förgyllda rosetter och gyllene kreneleringar. Bakom skymtar Vasamuseets master, faluröda timmer och mörknande koppar. Trots detta tog de svenska arkitekternas självförtroende slut. Glömsk om att man sedan länge fanns där fick man för sig att Stockholm skulle sättas på kartan.

Jag minns ett slutet seminarium för en handfull arkitekter om Rafael Moneo, den spanske stjärnarkitekten, som lite senare skulle komma att vinna tävlingen om Moderna Museet. Man tänkte sig kanske att det kunde bli en impuls för de svenska kollegorna. Det blev också ett fint hus: oväntat också en ganska svensk byggnad. Där finns lågmäldhet parad med en självsäkerhet, som kan erinra om storverk av Asplund och Markelius. Däremot blev det kanske inte det utropstecken man tänkt sig på den där kartan. I själva verket tyckte Moneo om skandinavisk arkitektur och var således fel man för den utrikiska yvighet man kanske hoppats på.

Vi fick alltså försöka göra det själva och en tid dominerades svensk arkitektur av några herrar som testade alla tricks i lådan.

För länge sedan var jag i flera år ritsalsassistent vid en av arkitektskolorna och såg de försök till genvägar som karriärinriktade elever – ofta grabbar – försökte sig på. Det var sneda väggar, frånstötande fasadmaterial, grova proportionsbrott och – bevare oss väl – svarta fasader, allt exempel på quick fix-tricks för slående arkitektur. Ett exempel får bli Waterfront-huset, ett lågbudgetförsök att likna amerikanen Frank Gehrys konsthallar. Det är en byggnad som vid sidan av den falskklingande genklangen från utrikiska storverk inte bara är svart och på tok för stor, utan också tillåtits bli för hög och stå alltför nära Östbergs Stadshus. Ett övergrepp som är svårt att förstå.

Nå, självförtroendet hamnade åter i botten och det var dags att tänka på arkitekturturismen igen och arkitekturens map of fame. Och där låg Asplunds världsberömda bibliotek och väntade. Det var ingen lätt uppgift och man gjorde ett gediget programarbete, tog ställning i alla tänkbara känsligheter som handlade om både respekt och rivningar, innan man utlyste en internationell arkitekttävling.

Nu skulle det ske!

Till skillnad från så många gånger tidigare lyckades man behålla anonymiteten och en enhällig och högt aktad, internationell jury kunde utse en segrare som också hade det där samtidigt lågmälda och självsäkra uttrycket som vi brukar tycka om. Olyckan var att upphovsmannen var en ung kvinna och för osäkra herrar som drömt om att få umgås med storfräsare, blev det som att vrida om kniven i ryggen ett extra varv. Man kröp ner i skyttegravarna och lyckades döda projektet. En sorglig historia när annars respektabla och bildade herrar, också någon akademieledamot, lockades att delta i krypskyttet.

Nå, nu är det dags igen. Denna gång är världsryktet än större än stadsbiblioteket: det är själva Nobel. Nu är man nästan i mål och en av de inbjudna, en utländsk manlig arkitekt har vunnit med ett lättsett förslag. Jag känner igen en del tricks från min egen praktik. Vi kallade det den kvantitativa duperingseffekten, vilket innebar lite för stort och lite för mycket, extra allt. Här har man därtill dragit till med det yttersta av alla tricks: förgyllning. Guldglansen smickrar beställaren och det blir omöjligt för denne och dennes entourage, nu också någon bländad akademieledamot, att säga nej.

Det har rests många kloka invändningar mot detta. Själv vill jag tillägga min tanke från morgonpromenaden: Det kommer att bli en guldtand i ett försäljarflin, ett sådant blänk som jag minns glimmade i truten på min barndoms cirkusdirektörer och hästhandlare långt upp i norr. Morsan sa att jag skulle akta mig.

Mats Tormod Arkitekt i många år. Därefter bara stadsarkitekt i Tornedalen och fil.dr i litteraturvetenskap

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel