Debatt

”Livsmiljöer behöver spår av den mänskliga handen”

14 februari 2018 - Av Mattias Gustafsson

En levande hantverkstradition inom stadsbyggandet kan vara en avgörande faktor för om vi ska klara att bygga hållbart, skriver Mattias Gustafsson.

Annons
Annons

”Mantimmar på bygget är kostnadsdrivande” får landskapsarkitekter höra, enligt skribenten.

Foto Istock

Det sägs att i man i Östasien har en annan syn på vad som är autentiskt. Där kan man helt osentimentalt bränna ned ett tempel bara för att bygga upp det identiskt igen – detta för att kontinuitet i hantverkskunnandet är viktigare än den fysiska artefakten eller byggnaden. I västerländsk kultur har vi ett annorlunda synsätt på autenticitet, men kanske måste även vi inse att det hantverksmässiga är centralt för skapandet av hållbara livsmiljöer.

Vår samtid präglas på många sätt av masskonsumtionens billiga överflöd. Saker som går sönder lagas sällan, istället köps nytt. Samtidigt spirar idag ett sökande efter det autentiska, som inom hipsterrörelsen, där det egenproducerade värderas högt. Det av människohand skapade har inte bara korta transportvägar, det är dessutom ofta lätt att reparera. Det hantverksmässiga är förstås mer kostsamt och tenderar att bli en statusmarkör. Det ”äkta” förminskas till en lyx för fåtalet, vilket inte är rättvist.

Resonemanget går att överföra på våra stadsmiljöer. Prefabricerade betonghus byggda på 70-talet och framåt har låg status medan äldre byggnader i tegel och trä ofta har högre anseende. ”Arkitektritat” uppfattas som en kvalitetsstämpel på exklusivt boende trots att resultaten av dagens industriella byggmetoder i lika hög grad är ritade av arkitekter. Är det snarare det högkvalitativa utförandet som menas?

Hus och platser som präglas av dagens rationella byggande har en slags stum livlöshet över sig

Min hypotes är att livsmiljö behöver spår av den mänskliga handen för att kännas själfull och inbjudande. Hus och platser som präglas av dagens rationella byggande har en slags stum livlöshet över sig. Kanske kan föreningen Arkitekturupproret i någon mån ses som en folklig protest mot resultatet av det bortrationaliserade hantverket i det industriella byggandet av idag.

Det finns en press på att möta urbaniseringens utmaningar genom att bygga allt snabbare och billigare. Faran är att det industriella byggandet kommer resultera i själlösa stadsmiljöer med undermåliga kvalitéer. ”Mantimmar på bygget är kostnadsdrivande” får vi som landskapsarkitekter höra, och att det inte alltför sällan byts specialanpassade detaljer ut mot prefabricerade produkter. Natursten prutas ofta bort – trots att värdet (och skönheten med patinan) på materialet ökar med tiden, till skillnad från betong.

För att vi i rask takt ska lyckas bygga ut våra städer till trivsamma och livfulla livsmiljöer där människor ges möjlighet att känna sig rotade, behövs helt enkelt en modern Arts & Craft-rörelse som klarar av att balansera rationellt byggande med det hantverksmässiga.

Vi behöver stadsmiljöer för det stora flertalet som innehåller lustfyllda element, dekorativ form och spår av människans hand. Kanske krävs nya, positiva incitamentsystem för att konsthantverk i material som sten, trä, smide och glas ska bli integrerade delar i den byggda miljön. Det lokala hantverkskunnandet kan exempelvis understödjas genom att värdera resultatet av hantverket utifrån anläggningens livscykelanalys.

Eftersom all byggverksamhet är resurskrävande och har negativ inverkan på miljö och klimat är det av stor vikt att det planerade och ritade inte visar sig bli kortlivad slit-och-släng-arkitektur. Hållbart blir det som visar sig stå pall för tidens tand. Och sådant som upplevs vackert och autentiskt tas också om hand i högre grad än sådant som upplevs ha låg kvalitet och vara fult. Riva och bygga nytt, som exemplet med de östasiatiska tempelbyggena, är förstås inte rätt väg att gå. Men att skapa grogrund för en levande hantverkstradition inom stadsbyggandet kan vara en avgörande faktor för om vi ska klara att bygga hållbart.

Mattias Gustafsson Landskapsarkitekt LAR/MSA, vd Urbio

En kommentar

Hej Mattias.
Säkert 90% (killgissar lite här) av ett hus tillverkas idag på fabrik och monteras sedan på plats av lönsamhets, tids, kvalitets och arbetsmiljöskäl. Tider för uttorkning av grundplattor och andra riskkonstruktioner, ur fukthänseende, styr redan delvis byggtiderna. BBRs krav på att husen inom en relativt snar framtid i princip inte får förbruka energi alls i kombination med försäkringskrav på brandsäkerhet och inbrottssäkerhet talar även det om väldigt avancerade fönster, dörrar och isoleringsmaterial mm. Återvinning och rening av värme och luft är en faktor som bara växer. Detta är bara några delar i dagens husbyggnad som inte pekar mot ett hantverksbyggande. Och då har jag inte ens nämnt ordet arkitektur och hantverksbyggande i samma mening, förän nu. Jag tror du har en poäng med att problematisera stadsmiljöerna såklart men ditt kausalsamband att dessa sedan behöver utföras som arts and crafts-stilarkitektur/hantverksmiljöer är inte mitt recept för framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *