Debatt

”Gott och blandat – eller för mycket av det goda”

6 september 2017 - Av Jan Molander

Samtidens strävan efter variation leder till en stökigare stadsbild med uppkäftig form och oförmedlade möten. Stadsbyggnad som samlad, gemensam ansträngning når högre i kvalitet om man enas kring vissa hänsyn och riktlinjer, anser Jan Molander.

Annons
Annons

Bo- och samhällsexpot Vallastaden visar upp en stor variation av arkitektoniska uttryck.

Foto Ida Gyulai

Varierad stadsmiljö är ett positivt begrepp, som avser både innehåll och form. Vid nybebyggelse söker man styra bådadera via planer och avtal, men det är svårt att få till stånd den charm och komplexitet, som kännetecknar den mogna staden. Blandat innehåll kan ta lång tid att nå.  Då går det bättre att variera fysisk form, men även då är utfallet osäkert och avhängigt många aktörers insatser.

Variation är ett ständigt levande begrepp för formande arkitekter. Att skapa ordning men också medvetna avsteg för att inte miljön ska bli enahanda. Ambitionen är – eller har varit – att få balans mellan helhet och delar. Vad behövs för att få variation? Synsinnet vill ha ett konstant inflöde av stimuli att jobba med. För lite blir snabbt avläst och trist, för mycket tröttar eller stänger av sinnet. Släpper man samtidigt likhet till form, kulör och material blir det rörigt. Variation kan bli både krystad och överdriven. Gamla stan i Stockholm består mest av putsade hus med ett rätt snävt urval kulörer, fönster i fasadliv, lite skiftande hushöjd. Topografin bidrar med krokiga, backiga gator. Samma sak med till exempel italienska bergsstäder. Den kultiverade staden Florens: gula hus med gröna fönsterluckor, något växlande fasadmått, stora taksprång – här och där tydliga märkesbyggnader. Centrum av Amsterdam med sin gavelställda hustyp. Ett svenskt 1920-talsområde – stor enkelhet med sparsam, varierad dekor i fasaderna.  Inget hus är helt likt ett annat. Inga klagomål på variation eller trivsel.

Dagens byggteknik erbjuder mycket större urval än den traditionella beträffande kulör, material och konstruktioner. Utan tillräcklig styrning ökar risken för en splittrad, osammanhängande bild.

Enhetligheten i nämnda exempel kommer av allmänt tillämpad byggteknik, variationen av att byggetappen var det enskilda huset. Trångboddhet i städerna ställde längre fram i tiden krav på ökade byggvolymer. Den mycket stora stadsutbyggnaden under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal skedde med hantverkliga medel hus för hus och gav en enhetlig varierad stadsmiljö. Senare blev etapperna kvarter och områden, traditionellt byggda. Strängare formuppfattning och rationell attityd ledde mot ökad upprepning i husens inre och yttre från 1930-talet och framåt i Sverige, ytterligare skärpt genom byggandets industrialisering och krav från den statliga lånegivningen på stora serier och etapper. I stället för sammanhållen helhet och varierad närmiljö uppstod mellan byggfirmornas delområden skarpa gränser, inom dem identiska hus och mellanrum. En elementbygglåda kunde gett variation, men så blev det inte – mer så i till exempel Danmark. Efter folklig reaktion fick fasaderna tillägg av burspråk med mera, det gjordes försök till uppdelning och skalan blev till synes mindre. Därpå har formen åter stramats upp och räds ej upprepning som motiv, även om det släta avskalade inte är allenarådande.

Dagens byggteknik erbjuder mycket större urval än den traditionella beträffande kulör, material och konstruktioner. Utan tillräcklig styrning ökar risken för en splittrad, osammanhängande bild. Så medan uttrycket hos den enskilda byggnaden tenderar bli renodlat och utan detaljer ”talar” grannhusen allt mindre med varandra. Detta förstärks då detaljplanerna är öppna, det vill säga att husen är friliggande. I innerstaden håller de strikta kvarteren samman skiftande fasader från olika tider.

Samhällsbygget speglar tidsandan och relationen samhälle kontra individuell aktör. Under senare tid har viljan att synas som enskild, grupp eller företag vuxit. Fastighetsägare vill tydligt manifestera sig. Politiker i Stockholms stadsbyggnadsnämnd har vid flera tillfällen stoppat projekt som anpassats till sin omgivning och hellre velat se något som ”sticker ut”. Därför kan hos somliga aktörer det som tidigare var självklara mål som harmoni och helhet ha bleknat till förmån för en ”stökigare” stadsbild med uppkäftig form och oförmedlade möten, som betonar frihet framför det gemensamma.

Varierad stadsmiljö låter som resultat av medvetna val till skillnad från miljöer som fått sin form på grund av bristande styrning eller ”låt gå-mentalitet”. Efter att ha upplevt alternativen här och på andra håll i världen blir slutsatsen att stadsbyggnad som samlad, gemensam ansträngning når högre i kvalitet om man enas kring vissa hänsyn och riktlinjer. Det gäller både inom nybebyggelse och i relation till befintlig byggnadsmassa. Det blir en mera avancerad kulturskapelse av den byggda miljön än om man låter var och en ”göra sin grej” – vare sig det rör sig om ett småhusområde med typhusvillor eller en tät stadsmiljö som Vallastaden i Linköping. Frågan är om kommunerna ser framför sig en reducerad bygglovshantering i linje med vad bostadsministern öppnat för. Det rimmar då illa med ökat kommunalt ansvar att lokalt tillämpa en nationell arkitekturpolitik.

Jan Molander Arkitekt SAR/MSA

En kommentar

Det är lätt att hålla med Jan om att t ex Vallastaden eller Norra Djurgårdsstaden är väldigt splittrat i fasaduttryck, säkerligen ett resultat av viljan att bryta den monotoni och storskalighet som fortfarande dominerar svenskt bostadsbyggande. Skulle Norra Djurgårdsstaden befrias från sina brokiga kläder skulle det vara ett gäng likartade betonglådor som står där. Vitsen med Vallastaden är att fastighetsstorlekar, planbestämmelser och en hyfsat stor andel byggherrar med andra ambitioner än rent kommersiella har skapat förutsättningar för en mer organisk mångfald. Det brokiga fasadmodet gör här mer skada än nytta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *