Debatt

”Generalisering om män är också ett övergrepp”

7 mars 2018 - Av Jakob Ryngen

Att Cajsa Winge jämställer löneskillnader med sexuella trakasserier och skuldbelägger män som kollektiv är direkt kränkande, skriver Jakob Ryngen.

Annons
Annons

Att det förekommer sexuella trakasserier även inom arkitektbranschen är mycket möjligt men inget jag känner igen, skriver Jakob Ryngen.

Foto Istock

I en intervju i Arkitekten nr 1 berättar arkitekten Cajsa Winge om sitt engagemang mot sexismen i byggsektorn inklusive arkitektbranschen genom uppropet #sistaspikenikistan. Enligt henne lever vi i ett patriarkalt samhälle där män och manlighet anses mera värda. Hon lutar sig bland annat på 200 vittnesmål från arkitekter och byggare och påstår att svårigheter att avancera och lägre lön är en form av sexuella trakasserier. Det handlar egentligen ”om samma sak”. De rena övergreppen är ”bara toppen av ett isberg”. Underskrifterna vittnar om ”ett ohållbart arbetsklimat”.

Att det förekommer sexuella trakasserier även inom arkitektbranschen är mycket möjligt men inget jag känner igen. Arkitektyrket är inte i närheten av den ojämna situation mellan olika parter som råder inom exempelvis film och litteraturvärlden. Man får intrycket att Cajsa Winge vill ansluta till en rörelse utan att ha en bra uppbyggd empiri, eller ens en bra hashtag.

 

Arkitektyrket är inte i närheten av den ojämna situation mellan olika parter som råder inom exempelvis film och litteraturvärlden.

Av de tio exempel som nämns i Arkitekten verkar några vara klara exempel på övergrepp men andra ger intrycket att underlaget är bristfälligt. Hur gamla är dessa vittnesuppgifter? Hur många av fallen rör sig om sextrakasserier och övergrepp, och hur många om lönediskriminering och svårigheter att avancera? Cajsa Winge påstår emellertid att det först nu ”äntligen” görs något vilket ger sken av en kår som stått handlingsförlamad inför mängder av sexualbrott. Cajsa Winge tar samtidigt upp ojämlika löner, svårigheter att avancera och manliga maktstrukturer. Att det är svårt för kvinnor att avancera ”beror på sexism” enligt henne. Hon säger att löneskillnaden mellan män och kvinnor är del av samma problem som sexuella övergrepp. Det är ett häpnadsväckande påstående. För det första förminskar hon det trauma som drabbar någon som verkligen blir utsatt för ett sexuellt övergrepp genom att jämföra det med lönenivåer. För det andra behöver inte löneskillnad mellan könen (eller någon annan egenskap) vara ett resultat av diskriminering från arbetsgivarens sida. Ingen utsätter sig frivilligt för ett övergrepp men att inte maximera sin lön till varje pris kan vara självvalt.

I slutet av artikeln föreslår Cajsa Winge att män ska samlas i grupper, exempel #killmiddag, och diskutera våra problem (!) att umgås med våra kvinnliga kollegor. Det är en radikalfeministisk presupposition angående mäns kollektiva skuld och en intellektuell kollaps. I ett av vittnesmålen om sexuella trakasserier som nämns i Arkitekten berättar en person hur en man talar om kvinnor i generaliserande ordalag; ”kvinnor är drama”, och att detta är en form av övergrepp. Är i så fall inte Cajsa Winges egen generalisering att ”män [måste hjälpa varandra] att förstå var gränser går för integritet” en form av övergrepp?

Jakob Ryngen Arkitekt SAR/MSA

Relaterade artiklar:

5 kommentarer

Hej Jakob! Hur kan ”män [måste hjälpa varandra] att förstå var gränser går för integritet” vara en generalisering när presuppositionen är att vissa män faktiskt kan hjälpa andra?

Hej Jakob,
Jag tycker det är intressant det här du skriver om att Cajsa överdriver och anklagar er arkitekmän. Jag själv är musiker och jag ser heller inga problem kring mig, men samtidigt så talar många kvinnor om problem. Jag skulle vilja höra mer av vad du tänker kring detta? Är hela metoo en överdrift och ett drama?

Tack Jakob, för ett av få försök till nyanserat inlägg i en rasifierande ickedebatt.

Lisa, det är förmodligen oavsiktligt som ditt inlägg vederlägger metoo-debattens legitimitet genom din utsaga att (om jag läser ditt inlägg rätt) 0,8% av män du har möjlighet att uttala dig om har begått vad du av skäl som framgår i två av fyra av dina exempel skulle kunna tolkas som sexuella övergrepp.

Jag har själv av kvinnor blivit utsatt för vad som om samma måttstock gällde för kvinnor som för män, skulle ha benämnts övergrepp. Eftersom jag uppfostrats till att kvinnor är offer för män som är förövare, hade jag vid tiden inte det mentala alfabetet att betrakta händelsen ur perspektivet att jag ens skulle kunna ha utsatts för något felaktigt.

Bland män i min bekantskapskrets har metoo föranlett en ökad misstänksamhet mot kvinnor och deras förväntat nedlåtande och sexistiska uppfattningar om hälften av världens befolkning. En misstänksamhet som ironiskt och paradoxalt nog har lett till ett sämre beteende från männen jag beskriver, mot kvinnor. Bland kvinnor i min bekantskapskrets har metoo föranlett en frustration över att beskrivas som offer av personer de aldrig träffat.

Nej nu brister det för mig. Jag skrev aldrig upp min ”historia” i #sistaspikenikistan. Men väldigt få anmäler dessa typer av brott. Metoo har varit ett sätt för oss kvinnor att visa den verkligheten vi aldrig pratar högt om. Män skall heller inte få tystas ner, låt oss prata. Lite kortfattat vad som har hänt mig, börjar med en uppvärmning. Fått hört av manliga professorer: ”-för att lyckas som kvinna i vår bransch måste du vara snygg annars kommer DU ingenstans ”. Nästa professor: ”vissa tjejer sminkar sig för min skull och försöker ställa sig in så jag ger dem automatiskt dåliga betyg”. Till att en professor blivit varnad för flera sexuella trakasserier av unga flickor, men blir kvar på jobbet och håller i obligatorisk kurser, jag är rädd. Så till när jag fick min första praktikplats. Min nästan pensionerade chef börjar sexuellt trakassera mig. Händer på min kropp, jag slår bort, daglig kamp. Jag var ung, bara gått ut första återt på arkitekturskolan. Jag var ambitiös, glad och stolt över min praktikplats! Tills att vi båda jobbar över -själva en kväll och han försöker med allt, kampen är i full gång, hand på lår jag tar bort, hand tillbaka. Tillslut är hans grepp om mig så hårda att jag inte kommer loss, han tar händerna mellan mina ben och slänger sig över mig. Jag skriker och slår honom som jag skulle kunna döda honom, ändå är jag för svag och tillslut kommer jag på hans svaga punkt, hans son! Jag skriker att hans son aldrig kommer vilja se han efter detta, han slutar. Jag tog examen för 3år sedan. Känner inte att vi kvinnor har det ”bra nu”. Jag känner ca 500st bra män (enligt Facebook) men bara en riktigt dålig! Det tråkiga är dock den dåliga mannens påverkan. Jag hoppade av skolan i ett år och när jag kom tillbaka var jag rädd för manliga auktoriteters makt över mig. Jag tullar inte på att ha kvar all makt hos mig själv och tar gärna lägre lön för att inte behöva smickra eller övertyga. Jag mår bra, är glad och fri, det är det som är viktigt. Så förlåt om jag inte kräver mer i lön.

Det är svårt att värja sig mot personliga upplevelser av övergrepp. Jag beklagar verkligen att du råkat ut för detta. Det jag vill polemisera emot i mitt inlägg är dock att det skulle råda en ohållbara situation branschen och påståendet om manliga arkitekter generellt inte kan umgås med sina kvinnliga kollegor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *