Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Förtätning kan stärka förorten”

Idag borde det inte längre vara kontroversiellt att tala om storstädernas områden från rekordåren som ett stort och dyrt misslyckande.

Systemtrogna arkitekter var under andra halvan av 1900-talet med och skapade omänskliga reservat för resurssvaga människor på tryggt avstånd ifrån centrum – och på tryggt avstånd från dem själva. Trots den ofta omänskliga strukturen i förorten finns det en stor kreativ kraft och outnyttjade potentialer som vi måste ta tillvara. Men faktum är att de flesta utanförskapsområden ligger i ett område byggt under rekordåren. Samtliga så kallade ”no-go-zoner” (det dryftas huruvida de existerar i Sverige) befinner sig i ett sådant område.

Före folkomflyttningen från storstädernas centrala delar ut till avlägsna förorter träffades människor från olika samhällsgrupper oftare på gatan, på biblioteket, i affären eller i skolan. I dag är det fullt möjligt för barn att växa upp i områden helt utan kontakt med andra vuxna förebilder än människor i utanförskap. Vi måste på allvar börja minska de fysiska avstånden mellan människor om vi vill bygga ett gemensamt samhälle. Att bygga ihop avlägsna förorter med storstadens centrala delar är orealistiskt. Därför måste vi utveckla dessa områden till att bli fungerande bysamhällen i sig själva.

Efter snart ett halvt sekel av i princip obefintlig byggnation har vi idag vi en unik möjlighet med en kombination av hög bostadsbrist, stora renoveringsbehov och ett stort kommunalt ägande i flera av dessa områden. Förtätning är en förutsättning för att dessa stadsdelar ska kunna bli socialt konkurrenskraftiga och för att komma upp i en kritisk massa för samhällsfunktioner och handel. Den nya bebyggelsen måste bidra till att förändra befintlig struktur och bryta trafiksepareringen, annars kommer förändringen endast att få marginell eller i värsta fall ingen effekt på människors korsande vardagsvägar.

Låt oss göra det fullständigt klart att det handlar om att bygga på redan ianspråkstagen mark inne i dessa bostadsområden. Det räcker alltså inte med nya villa- eller radhusområden bredvid stadsdelarna eller komplementbebyggelse på impediment och parkeringsplatser. Vi måste öka de få boendealternativ och upplåtelseformer som finns i områdena – för de boende såväl som för nya grupper. Renovera så att människor har råd att bo kvar inom området, antingen genom en varierad hyressättning eller genom att flytta till en mindre bostad inom området. Vi måste också frigöra den privata investeringsviljan genom att till exempel erbjuda småskalig fastighetsindelning som en ”egnahemsrörelse”.

Vi vet idag vad vi behöver göra för att öka integrationen, men för att lyckas krävs politiska beslut i syfte att långsiktigt skapa kompletta, attraktiva bysamhällen där också medelklassen väljer att bosätta sig. Varje kommun måste ta ansvar för sina respektive utanförskapsområden på detaljerad nivå och utarbeta långsiktiga planer för hur dessa områden ska utvecklas. I city kan man nyttja höga markpriser genom en incitamentstyrd markpolitik, vi kan alltså ställa långtgående krav på byggherren i en markanvisning (se till exempel Vallastaden, Upplands Väsby med flera). Den möjligheten finns inte på samma sätt i förorter där markvärdet är lågt eller mycket lågt. Det som finns är däremot ofta stora kommunala markinnehav och stora sammanhängande kommunala bostadsbestånd. Här måste allmännyttan ta täten och bygga för att höja attraktionen och för att få andra aktörer att vilja investera. Enligt SABO har allmännyttan ett övervärde på cirka 400 miljarder. Rätt utnyttjat är det ett kraftfullt verktyg i arbetet med integration och bostadsförsörjning. Vi behöver också på allvar diskutera det oproportionerligt höga avkastningskrav som allmännyttan har i förorten.

När vi åter hör retorik om ”nya städer” och snabba huskoncept som efter storskalig, svensk modell ska lösa dynamiska problem så måste vi fundera på konsekvenserna. Vi riskerar att genomföra kostsamma reformer som låser in oss i nya miljonprogram och som ökar segregationen. På samma sätt som att vi var med och skapade dessa strukturella problem under 1960- och 70-talen så måste vi nu vara en del av lösningen. Men då måste vi våga anta utmaningen att vara samhällsbyggare igen.

Mer att läsa