”Det krävs en by för att bygga en stad”
Att växa upp i en förort lärde mig hur viktig miljön är för att skapa en känsla av gemenskap, skriver stadsplaneraren Namo Marouf.
Det rosa höghuset i förorten.
Det tog tid för mig att förstå varför vägen jag valt i livet var självklar. Jag ska berätta varför. Mina föräldrar kom till Sverige 1982, samma årtionde som jag föddes. Vi bodde i ett rosa höghus i miljonprogramsområdet Akalla, höghuset som kom att bli mitt fort. Det var här jag lärde mig gå, cykla och här jag fick mina allra första vänner. Vänner från världens alla hörn. Vi speglade dåtidens Stockholm och det var här jag upplevde det positiva med olika bakgrunder och perspektiv. Det var bra att vi var olika, för vi lärde oss att förstå varandras kulturer och att respektera varandras olikheter. Det var här, från det rosa höghuset, som mamma och pappa ropade från balkongen att maten är klar. Det var här jag satt som åhörare på politiska möten i föreningslokaler och grunden lades för mitt intresse för sociala frågor och jag lärde mig att känna empati för olika människor och deras livsöden. Alla som bott i ett miljonprogramshöghus vet att den miljön gör någonting med ett barn. Trots de ständigt närvarande olikheterna, så finns gemenskapen i vårt DNA.
Alla som bott i ett miljonprogramshöghus vet att den miljön gör någonting med ett barn.
10 år senare började jag studera stadsplanering på KTH. Jag minns att jag brukade tänka, att i varje höghus fanns oändligt många fönster med lika många berättelser, berättelser som alla har sin speciella plats i staden. Jag förstod snabbt att det inte fanns en universallösning för ’en stad för alla’. Kontextbaserad stadsplanering innebär främst att en representativ del av folket måste involveras, eftersom det är folket som skapar kontexten i vilken staden verkar.
Det finns forskning som visar på att innovation skapas bäst genom samarbete mellan olika människors perspektiv. Mångfald leder till att vi kan komma fram till de banbrytande idéerna som uppstår vid dessa samarbeten. Inom stadsplanering så har man tidigare arbetat med en så kallad Triple helix, en innovationsmodell för samverkan mellan akademin, offentlig sektor och privat sektor. Här har det skett ett skifte. En uppdaterad process vid namn Quadruple helix har tagits fram för att även involvera civilsamhället och medborgare. Till skillnad mot Triple helix så ligger Quadrupel helixens tyngdpunkt i att involvera slutanvändaren i innovationsprocessen, i detta fall de som bor, brukar, arbetar och lever i staden.
Att få in flera perspektiv och empatisera med slutanvändaren för att jobba snabbt framåt är någonting som redan visat sig fungera i andra branscher men då under benämningen “design thinking” och nu är det dags för vår bransch. Detta gör att slutresultatet är förankrat i ett behov som tidigt identifierats och på så sätt kan vi se till att vi bygger rätt saker innan vi bygger dom på rätt sätt. Inte bara tidigt i processen, utan kontinuerligt. Tänk er om vi skulle prata om segregation och gentrifiering i ett tidigt stadie? Hade vi inte enklare kunna förebygga negativa konsekvenser och än viktigare, förstå oss på dem?
Jag blev uppfostrad av mina föräldrar, min syster, min faster, mina föräldrars nära vänner, ja ni fattar poängen, en hel liten by. Jag formades av olika perspektiv, det heter ju trots allt att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. I allt från matlagning till större beslut hjälptes vi åt. Jag antar vi gjorde allting tillsammans för att resultatet blev mycket bättre och roligare då. Det är jag mycket tacksam över, för jag har svart på vitt fått bevittna att kraften från/av olika perspektivär effektivt och ger resultat. Så låt oss sluta prata hållbarhet och börja göra hållbarhet istället. Och jag lämnar er med en viktig fråga; Hur ska vi bygga en stad för alla om inte alla får vara med att bygga staden?
