Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Det behövs ett bättre språk om arkitektur”

Musikvetare kan prata i timmar om en Mahlersymfoni och i detalj beskriva klanger och uttryck, men arkitekter nöjer sig med ett samtal om ”god arkitektur”, vilket är något som gemene man mycket sällan förstår vad det är. Vi måste lämna detta entoniga språk, skriver Katinka Schartau.

"Arkitektur är frusen musik", ett uttryck hämtat från Igor Stravinskij.

När vi hittills, inom arkitektkåren, pratat om hållbarhet har det mest om handlat energi- och teknikfrågor; koldioxidutsläpp, trä istället för betong, naturmaterial istället för plaster och så vidare. Hållbart byggande inkluderar ju även begreppet social hållbarhet. Eftersom vår byggda miljö påverkar vår psykiska och fysiska hälsa får nu intresset för den gestaltade livsmiljön en pånyttfödelse.

Musikvetare och musikjournalister kan prata i timmar om en Mahlersymfoni eller en rockkonsert och i detalj beskriva klanger och uttryck.

Det finns ofta likheter mellan resonemang om musik och arkitektur – Igor Stravinskij skrev 1947 den kända artikeln ”Arkitektur är frusen musik”. Nyligen hörde jag på P2 för första gången begreppet ”hållbar musik” och det handlar om musikvärldens repertoarval. Bland arrangörer (detta gällde Helsingborgs konserthus) vill man vända de senaste 30 årens trend att dirigenter och solister flygs in till konserter världen över, vilket medför att en alltför ensartad klangbild odlas och att det på så vis sker en utarmning av musikaliska uttryck.

Styrkt av musikprogrammen på P2, ser och hör jag många paralleller mellan musikkonsten och arkitektur. Med detta perspektiv tycker jag att samtidsarkitekturen har fastnat i ett smalt segment av formuttryck. Arkitekter har också svårt att hitta ett verbalt språk som beskriver arkitektur och form på ett begripligt sätt. Musikvetare och musikjournalister kan prata i timmar om en Mahlersymfoni eller en rockkonsert och i detalj beskriva klanger och uttryck. Arkitekter brukar sammanfattningsvis beskriva något vi tycker är ”bra” med orden ”god arkitektur”, vilket är något som gemene man mycket sällan förstår vad det är. Däremot nickar vi arkitekter samstämmigt när begreppet ”god arkitektur” dyker upp.

Olika uttryck inom musiken betecknas klassiskt, jazz, hårdrock, dansbandsmusik och så vidare och inom bildkonsten och arkitekturen använder vi stilbegrepp som klassicism, jugend, eklekticism, modernism. Inom fältet Bild- och konstvetenskap (där arkitekturhistoria ingår) sägs postmodernismen efter 1975 kunna beskrivas med ledorden: narration, eklektisk och dekonstruktion (Lena Johannesson, Konst och visuell kultur i Sverige 1810–2000, Signum förlag 2007, Gert Z Nordström, Bilden i det postmoderna samhället, Carlssons förlag, 1992). Eftersom vi fortfarande lever i ett postmodernt skede skulle arkitekter, likt andra kreatörer, kunna ta tillvara ismens möjligheter. Dekonstruktion har vi sett exempel på (Zaha Hadid, Frank O Gehry med flera), och Jean Nouvel har intresserat sig för frågan om hur arkitektur ska tolka kultur och plats. De eklektiska och narrativa lösningsmodellerna och uttrycken som han använder (till exempel Arabinstitutet och Etnografiska muséet i Paris) har vi inte sett så många exempel på inom byggandet, inte i Sverige i alla fall.

Kan vi, med hjälp av erfarenheter och kunskaper om andra konstformer, ett inåtblickande istället för ett utåtblickande och en utvecklad vokabulär, låta hållbarhetskraven även bli funktionella och konstnärliga uttryck och vara en väg förbi det svart–vita, gråa, platta och det entoniga? Det vill säga, en socialt hållbar arkitektur som samspelar med hur människor fungerar och som berättar något som är begripligt och angeläget för betraktaren och brukaren.

Mer att läsa