”Vår kärnkompetens måste tydliggöras” 

I debatten om arkitektens arbetsuppgifter i yrkeslivet kontra utbildningens inriktning uttrycker sig Mikael Frej slagfärdigt och beklagar diskrepansen mellan yrkeslivets uppgifter och arkitekt­utbildningens mytologiska värld. Jesper Magnusson menar att skolans undervisning i arkitektens grundkompetenser visst är relevant för praktiken. För Edvin Bylander är arkitektens raison d’ètre det konstnärliga bidraget och beklagar att beställarna inte prioriterar detta. Albin Aldén efterlyser ett samtal om vad arkitektens grundläggande kompetenser består i. 

Om utbildningen huvudsakligen övar färdigheter som inte välkomnas i yrkeslivet är det förståeligt om besvikelsen växer sig stor. Om man i stället liksom i de flesta akademiska utbildningar får ett tydligt djup av kunskaper inom arkitektens specialområden ser man kanske arbetsuppgiften annorlunda?

Alla arkitekter måste ha en gemensam kärna av kunskaper om hur den byggda miljön kan utformas för att möjliggöra mänsklig verksamhet och upplevelse. Utöver detta har utvecklats specialiseringar avseende både byggda artefakter och arbetsprocesser: Vad vore landskapsarkitekten utan sin växtkännedom? De traditionella arkitektutbildningarna har fokus på hus- och stadsbyggnad. På BTH ges specialisering i planeringsprocesserna. Inredningsarkitekt och möbeldesigner kan man bli på Konstfack. 

Arkitektens kärnkompetens måste tydliggöras, man kan inte bara tala om förmågan att ge estetisk form eller skapa rum, det blir för ytligt. Resultatet av arkitektens arbete har uttryckts av Elias Cornell som ”estetisk organisation av praktisk verklighet”.  Men det är långt ifrån allt.  Miljöpsykologen Roger Barker beskrev ”activity settings” som ”situationer” sammansatta av mänsklig aktivitet och byggd miljö. Christoffer Alexander utarbetade sitt Pattern Language, ett slags arkitekturens byggstenar, i denna anda.

Analys av arkitektens arbete som ”situationer” kan vara en fruktbar utgångspunkt för bedömning av arkitektur som går djupare än föreställningen om att arkitekten skapar ”rum” eller ansvarar för ”estetiken”. Den byggda miljöns form är också ett uttryck för sociala relationer. Det är viktigt att förstå att arkitektonisk utformning skapar förutsättningar för olika grad av social kontroll, integritet och integration. Detta gäller såväl i den lilla skalan i bostaden som i kvarteret och staden eller byn. 

Genom skissen kan arkitekten på ett översiktligt sätt hantera en komplex arkitektonisk problematik. Skissen är i många avseenden en privat aktivitet eftersom dess innebörd är beroende av hur den tolkas. Men skissen kan också utformas så att den blir tolkningsbar för en publik för pedagogiska och kommersiella syften. Detta är en viktig roll som numera nästan till 100% utförs med digitala hjälpmedel. 

Ett problem är att det som syns på arkitektens arbetsbord eller datorskärm endast är halva resultatet av ansträngningen. För att se betydelsen av förslaget till byggd miljö för mänsklig verksamhet och upplevelse krävs förmåga till tolkning och inlevelse, men också utveckling av metoder att demonstrera användningen och upplevelsen.  Det är eller bör vara en väsentlig del av arkitekturforskningen kring digitala verktyg.

I arbetslivet samverkar arkitekten med experter inom många olika områden inom både byggd miljö och mänskligt beteende och behov. Var och en av dessa besitter fackkunskaper som arkitekten måste beakta och kunna integrera i helheten. Det är bara genom sin förmåga att analysera och hantera skenbara och verkliga motsättningar mellan olika intressen som arkitekten ges möjlighet att bidra med estetiskt och socialt genomtänkta alternativa lösningar. Detta uppfattar jag som förutsättningen för arkitektens inflytande på utformning av byggd miljö. 

Anders Ekholm är arkitekt SAR/MSA och professor em i projekteringsmetodik vid LTH.