”Ska tidskriften Arkitektur helt lämna ämnet?”
En ytterligare popularisering och breddning av tidskriften Arkitektur är det logiska alternativet om den nya chefredaktören inte besitter några kunskaper om arkitektur, skriver arkitekten Johan Johansson.
Skribenten reagerar på tidigare debatt apropå att tidskriften Arkitektur ska få en ny chefredaktör.
På Arkitektens hemsida finns två intressanta insändare av Pär Eliaeson. En av dessa handlar om den framtida inriktningen för tidskriften Arkitektur. Om jag har förstått allting rätt i Eliaesons insändare och Maria Bloms svar på denna så är Sveriges Arkitekters avsikt att tillsätta en chefredaktör för Arkitektur med journalistutbildning och gedigen journalistisk erfarenhet. Målet är att höja tidskriftens upplaga samt att leda och lyfta ”det svenska arkitektursamtalet”. Någon arkitektutbildning eller motsvarande kompetens krävs inte av den som söker redaktörstjänsten, men ”arkitekturkunskaper” ska vara meriterande.
Eftersom ett liknande upplägg för chefredaktörstjänsten nyligen har prövats, finns det färska erfarenheter att luta sig mot. Under större delen av 2010-talet leddes tidskriften Arkitektur av två chefredaktörer utan arkitektutbildning men med väl dokumenterad journalistisk erfarenhet, Dan Hallemar (landskapsarkitekt och skribent) och Julia Svensson (journalist). Det var en period då fokus och innehåll i tidskriften förändrades på ett relativt omvälvande sätt: projekt kom att presenteras som i dagstidningarnas bostadsbilagor (endast med fotografier och utan ritningar), reflektioner över olika samhällsfenomen utan uppenbar koppling till byggande eller planering bereddes generöst utrymme och samtiden tolkades i form av fyrfältsmatriser och inne/ute-listor.
En slutsats är att en relativt smal facktidskrift inte kan vinna i trovärdighet och öka sin upplaga genom att röra sig bort från de ämnen som den har skapats för att bevaka
De här förändringarna kan sammanfattas som en förskjutning bort från det fokus på arkitektur och byggd form som tidigare präglat tidskriften, mot mer allmänt hållna kultur- och nöjesjournalistiska reflektioner. Under perioden 2011-2019 lämnade tidskriften Arkitektur inga betydande spår i det offentliga samtalet om arkitektur och byggande i Sverige och den distribuerade upplagan ökade inte. En slutsats är att en relativt smal facktidskrift inte kan vinna i trovärdighet och öka sin upplaga genom att röra sig bort från de ämnen som den har skapats för att bevaka, än mindre leda och lyfta ett offentligt samtal. Om de mål som Maria Blom räknar upp ska kunna förverkligas så behöver den som ges förtroendet att arbeta som chefredaktör för tidskriften Arkitektur inte bara ha journalistisk erfarenhet, utan även vara arkitektutbildad eller besitta motsvarande ämneskunskaper.
Det logiska alternativet är en ytterligare popularisering och breddning av tidskriften. En sådan utveckling antyds i Tobias Olssons svar på Pär Eliaesons andra insändare, där Eliaeson konstaterar att Sveriges Arkitekters kritikerpris sällan delas ut till personer som skriver arkitekturkritik. Kontentan i Olssons svar är att arkitekturkritik är bra men att han inte ser något problem med hur eller till vem priset har delats ut, eftersom förfarandet vid tillsättning av kritikerprisets juryledamöter fungerar bra.
Med en sådan utgångspunkt öppnas möjligheten att helt lämna ämnet för att stiga in i någonting nytt och oprövat. Kasper Salin-priset kan då delas ut till personer som inte arbetar med arkitektur, Guldstolen kan delas ut till någon som inte arbetar med inredningar, och planpriset kan gå till några som inte sysslar med planering. Tidskriften Arkitektur kan bredda sin bevakning långt bortom de snäva ramar som definieras av den byggda miljön.
De frågor som skulle återstå efter en sådan breddning och popularisering är varför några priser överhuvudtaget ska delas ut just av Sveriges Arkitekter, och varför tidskriften ska kallas just för ”Arkitektur”.
Johan Johansson är arkitekt MSA i Stockholm
