”Hur gick det egentligen för dina projekt, kära arkitekt?”

Den 8:e mars, under internationella kvinnodagen, publicerade jag på Linkedin den kvinna som är min främsta förebild, journalisten och stadsutvecklingsgurun Jane Jacobs. Några veckor senare fick jag i öppnandet av Vakansas tredje multifunktionella hubb i Tullinge en present av Anna Kramers på KTH, som hade sett inlägget. 

Boken jag fick heter Wrestling with moses och refererar till Jane Jacobs bedrift att stoppa “Mäster-byggaren” Robert Moses från att fullfölja sina planer med motorvägar genom Greenwhich Village och Washington state park, en person som i decennier hejdlöst lyckats förändra hela New York på gott och ont.

Under mina studier vid Uppsala universitet var det Jane Jacobs bok Den amerikanska storstadens liv och förfall som öppnade mina ögon för urbansociologi och vikten av ämnet i stadsplanering, hur hon med enkla observationer och på ett förträffligt sätt kunde återge vad som gör en levande stadsdel och inte gör en levande stadsdel. Och vilka fysiska betingelser som krävs för att ge människor plats i en stad och vilka som skrämmer bort människorna. 

Jane Jacobs är den kvinna som jag har kommit att försöka efterlikna i allt från de uppdrag jag gör, i de artiklar jag skriver och i min ambition att bidra till förståelse för hur vi kan ställa om våra städer för människor inom planetens gränser, i stället för att anpassa människor och planeten för den resurskonsumerande entiteten som är dagens växande städer.

Sedan 1960-talet och bokens bestående avtryck i akademin har den dock fortfarande en lång väg att gå för att penetrera vissa professioner i branschen. Särskilt en profession, som verkar gå i Robert Moses fotspår, nämligen arkitektens.

Arkitekter gestaltar, är med i tävlingar, skriver fina formuleringar om livets betingelser i både det nya som ritas och gamla som ska moderniseras, modellerar, planerar och projekterar. Arkitekter som likt gudar är med om skapelsen, men sällan är med i livet. Under min korta tid på White arkitekter diskuterades omställning och ett minskat byggande, vilket oftast resulterade i frågorna: ”Hur bra gick det egentligen för projektet vi ritade?” och ”Hur socialt hållbart blev det?”

Detta är frågor som jag tror många arkitekter funderar över, men som jag betvivlar att många alls tagit sig tiden att utvärdera och att ställa de nödvändiga frågorna till människor som bor och verkar på platsen. Borde inte det vara en del av uppdraget att utvärdera och göra den erfarenhetsåterföring som behövs in i nästa projekt? Hur ofta gör vi antaganden kring vår förståelse för de människor och verksamheter vi ritar för och hur ofta tar vi faktiskt reda på de elementära frågorna som Jane Jacobs ställde: Vilka behov, problem och önskemål finns här? Vad funkar? Vad funkar inte?

En sak vet jag: Att jobba med social hållbarhet handlar om att jobba socialt. Det handlar om relationer som kräver tid och energi att skapa och vårda. Den går inte att skapa top-down genom ögonblicksundersökningar utan bara bottom-up med hjälp av de verkliga experterna, de som bor och verkar i ett område. Därför lär jag känna och är just social med alla medlemmar i Vakansas multifunktionella hubbar och så många som möjligt i branschen. På så sätt skapar vi community.

Det är i Jane Jacobs fotspår jag går och jag spår en framtid där arkitekten kanske snart kommer behöva lägga ner datorn med ritprogrammen och i stället ta upp pennan och anteckningsboken för att, likt Jane Jacobs, nyfiket gå tillbaka till sina projekt och jobba med att ta reda på hur bra de blev.

Framtidens uppdrag finns i det befintliga beståndet. Det handlar om att nyttja det som finns på ett hållbarare sätt. Inte spekulativt med nyproduktionens överoptimistiska narrativ. 

Robin Rushdi Al-salehi är grundare och vd för lokaldelningsplattformen Vakansa, affärsutvecklare på Codesign och styrelseledamot i Young sustainability professionals.

REPLIK: ”Problemet är att urspungsarkitekten ofta byts ut”

Debatt