Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Det råder kaos i stadens form”

Stadens form har degenererat genom en insiktslös planering och på många håll råder kaos, skriver Ettore Nobis, arkitekt i Lund.

Fotografi ur skribentens arkiv av bilder från äldre städer och byar i Frankrike och Italien, som får honom att referera till ”Genius loci” och ”lådor med hål”.

Tittar på cykeltävlingarna Paris–Nice och Tirreno–Adriatico. Ibland siktar kameran på landskapen i Frankrike och Italien och på vyer av större och mindre samhällen. Det får mig att minnas den tid då jag själv som förberedelse av någon föreläsning åkte runt i de två länderna och i Sverige för att samla bilder av äldre byar och städer.

Min idé var att visa hur funktionalismen var en idé som inte var tagen från något nytt och revolutionerande utan från traditionen. De gamla miljöerna som jag skildrade var ofta sammansatta av ytterst enkel arkitektur, i högsta grad funktionsbestämd. Inte minst var de italienska lantgårdarna, med hundratal års liv, ett exempel på rationell byggnation. Som vanligt visar sig nyheten vara någon form av tolkning av sådant som redan finns.

De miljöer jag beskrev i mina föreläsningar var inte bara rationellt byggda men oftast ombyggda, tillbyggda och till och med förändrade i så väl form som i användning och skapade som en vidareutveckling av en befintlig struktur. Mario Morinis Atlante di Storia dell’Urbanistica, (Hoepli Milano 1963) visar detta med planer av städer, byar och boställen från antiken till nutid. Han visar tydligt ur städer från romersk tid har behållit sin struktur fram till våra dagar. I Italien var det tack vare en lagstiftning som K-märkte hela stadscentra: Centri storici. 

Om modernismens idéer visade sig vettiga för enskilda byggnader, visade de sig vara katastrofala när det gäller stadens form. Urbanism i äldre bebyggelse har parat försvarshänsyn med klimathänsyn och har förenat bebyggelsens fysiska form med en given social struktur eller med en given social ordning.

Jag kallar det som hänt i början på förra seklet modernism och inte funktionalism då modernismen har infört irrationella idéer i stadsplaneringen och arkitekturen. Le Corbusiers var grundade på en övertygelse om att själv vara ett geni mer än på idén om ett bestämt samband mellan form och funktion. Rivningsraseriet som utplånat många historiska städer är en följd av hans hybris.

Stadens form har i alla tider haft sin bas i en kollektiv process. Idag ser vi hur det i stället är ett påbud från en liten byråkratisk och teknokratisk elit

Stadens form har i alla tider haft sin bas i en kollektiv process. Idag ser vi hur det i stället är ett påbud från en liten byråkratisk och teknokratisk elit som inte vill veta något om stadens form trots att de har fungerande exempel mitt framför ögonen. Stadens form har inte bara degenererat genom en insiktslös planering. Den har också blivit i det närmaste ett skämt när det gäller misstolkningen av begreppet kreativitet.

Den bebyggelse vi ser i gamla italienska och franska städer ger knappast någon större vikt åt arkitekturen. Den framhäver ett sammanhang som utgår från Genius Loci, från en skala som inte är grundad bara bara på maximal exploatering av marken och enkla byggnadsprinciper som resulterat i opretentiösa lådor med hål.

Visst finns det en och annan arkitekt som förmår skapa såväl vettiga och intressanta lösningar än idag men kaoset ser annars på många platser ut som i Råbylund som byggs på andra sidan vägen till Dalby sett från oss här i Lund.

Det är enligt min mening dags att lägga undan romantiken och allt tal om kreativitet, personligt uttryck och konstnärlighet och inse att stadens form är något som har med social och teknologisk kompetens och inte med privat estetik att göra. Folkets medverkan måste ha sin plats i planeringsprocessen. Men kanske är det redan så att kaoset inte längre går att göra något åt?

Mer att läsa