Debatt

”Den sörjandes avsked blir abstrakt och teatraliskt i Celsings krematorium”

5 november 2021

Skogskyrkogården i Stockholm är inte bara ett världsarv. Främst är den en plats för avsked och minnen. Men det personliga avskedet har beskurits och själva krematoriet är inte längre en central byggnad. Vid stora högtider som Allhelgona har det på senare år inte ens visats, skriver arkitekt Gunlaug Östbye.

Annons
Foto Gunlaug Östbye

Det gula draperiet i andaktsrummet i Nya krematoriet på Skogskyrkogården, ritat av Johan Celsing och vinnare av Kasper Salin-priset 2013.

Vem eller vilka som har ansvar för en byggnad diskuteras ofta. Kasper Salin-priset ska varje år gå till en nybyggnad med ”hög arkitektonisk kvalitet”. Så står det i stadgarna. Sen är det upp till en jury, vald av Sveriges Arkitekter, att välja mottagare. 2013 valdes det nya krematoriet på Skogskyrkogården. Två år senare stod det som ett av Christos stora insvepningsprojekt, fast här med plast som inpackningsmaterial. Det handlade om totalrenovering på grund av byggnadsfel.

Ett fel, hur stor makt har en arkitekt över utformningen? Juryn vid den arkitekttävling, som vanns av Johan Celsing, uttalade att avskedet vid kremering är viktigt. Men jag undrar om de fattat det abstrakta och teatraliska våld på den sörjandes avsked, som blivit resultatet.

Vid min mors bortgång 2004 fick jag skjuta in kistan i elden, sedan sitta ute i den fina omgivningen på Skogskyrkogården och fundera och meditera under själva kremeringen och därefter ta ut askan.

Annons

Nu, i det nya krematoriet, är deltagandet abstrakt. Man får vänta medan begravningsentreprenören går in i ett andaktsrum och tänder ett ljus. Därefter kommer man in i rummet med tio stolar och ett gult draperi.

Så reser sig entreprenören och drar undan draperiet intill rummets ingång.

Där, högt på en truckvagn står en tjänsteman med kistan, där jag inte ens fått lägga min ros själv. Jag står obekvämt och med näsan tryckt mot en glasruta till dess kistan förs in i elden och entreprenören drar för gardinen och sätter i gång att prata och prata, trots att jag bett om ensamhet och tystnad.

Kistan på en truckvagn, som man ser den genom glasrutan från andaktsrummet, innan den förs in i elden. Foto: Gunlaug Östbye

Personalen har alltid varit ödmjuk och vänlig. Men vem ansvarar för detta teaterspektakel utan respekt för det enskilda avskedet? Enligt utsago är det kyrkogårdsnämnden som beställare i samarbete med arkitekten. Det går att arrangera så att kistan tas in i rummet. Men det är inte att följa sin kära till elden.

Vem ansvarar för detta teaterspektakel utan respekt för det enskilda avskedet?

Annons

Arkitekten bör ha fantasi nog att skapa rum för olika avsked. Beställaren, kyrkogårdsnämnden, bör ha kunskap att beställa rum också för ovanliga ceremonier. Båda har ett stort ansvar för att ge rum för ett värdigt avsked i en av livets svåraste stunder. Att ge krematoriet ett fint yttre på Asplunds skogskyrkogård, ett världsarv, är en stor och svår uppgift. Att också skapa rum för de människor som där tar avsked, det är kanske den största utmaningen.

I 70 år har den som så önskat kunnat föra in stoftet i elden. Men det finns lagar och bestämmelser! Då är det uppgiften för en skicklig arkitekt att lyssna och överbrygga de nya förutsättningarna, det ligger i yrkesrollen. Eller så är det en uppgift för en lyhörd och kunnig beställare.

Beställare är ofta okunniga. Gällande kyrkogårdar kan beställaren vara en kyrkogårdskommitté med enbart politiker, kanske någon gång med en kunnig tjänsteman som stöd. Att en byggnad är mer än ett sparsmakat yttre bör varje arkitekt veta. Senast har Kasper Salin-priset gått till Kulturhusets restaurering i Stockholm, ett i högsta grad omtyckt centrum, skapat för människor.

För en kyrkogård och för ett krematorium måste människors möte med livets ändlighet utformas med största omsorg. Det nya krematoriet på Skogskyrkogården är inte integrerat i den mångfald som Asplund och Lewerentz skapat. Det framgår inte minst vid högtider som Allhelgonahelgen då alla byggnader, utom vid corona, samverkar. Alla utom detta nya krematorium som ensamt och mörkt döljer sig i skogslandskapet. Och vill man se det på webben, så finns det med foto på kontor och draperirum och fotografens namn på vridbara bilder! Men stunden av närvaro vid ett avsked, som varit möjlig i över 70 år, möjliggörs inte längre.

Gunlaug Östbye arkitekt SAR/MSA

Relaterade artiklar:

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel