”Debatten handlar om mer än ny­utexaminerade arkitekter”

Som nybliven arkitekt har jag med stort intresse följt höstens debatt om utbildningens relation till yrket. Den har å ena sidan handlat om de färdigheter som studenterna besitter eller saknar när de lämnar skolan. Å andra sidan har den handlat om en traditionell mytologi som antas förklara studenternas eventuella oförmåga att verka i en betydligt gråare verklighet. Men debatten handlar i grunden om mer än så. Den har visat prov på en stor brist på ömsesidig förståelse mellan olika delar av branschen.

Kvarhängande arkitekturmytologier är viktiga att belysa, men då studenterna ofta tillhör deras största kritiker framstår den första frågan som mer relevant i sammanhanget. Stämmer det som Mikael Frej påstår, att yrkeslivet sällan erbjuder de uppgifter som studenterna tränas för?

För min egen del måste svaret bli nej. Allt jag lärt mig på skolan har jag funnit högst användbart i mitt arbetsliv så här långt. Det är däremot sant att yrkesrollen kräver mer än så, från kunskap om byggnormer till förmågan att etablera goda kundrelationer. Det finns hur mycket som helst att lära sig, men jag skulle inte säga att undervisningen för den sakens skull har varit missriktad i grunden.

Jag efterlyser ett samtal om vad arkitektens grundläggande kompetenser består i. Enligt en ofta citerad paroll kan arkitekten designa allting ”från skeden till staden”. Citatet har tillskrivits olika personer men ger hursomhelst uttryck för en särskild uppfattning om den moderna arkitektens yrkesidentitet. Dennes grundläggande färdigheter antas vara likadana oavsett vad som designas. Kanske är det en sanning med modifikation, men det finns utan tvekan en mer generell uppsättning av färdigheter som är viktiga för vilket designarbete som helst. 

Det kan till exempel handla om att det man säger ska stämma överens med det man ritar. I presentationen av ett skolprojekt kanske studenten säger (och själv tror) att ljusinfall och utblickar har varit utgångspunkter för projektet. En diskussion med kritikern avslöjar sedan att alla avgörande designbeslut har tagits med hänsyn till någonting helt annat, och att ljus och utblickar i själva verket inte är studerade särskilt noga. Jag känner få som inte befunnit sig i den situationen. Man har inte haft kontroll över det egna arbetet, vilket är minst lika viktigt på arbetsplatsen som i skolan, oavsett hur ”heroiska” uppgifterna är.

Det är bara ett exempel på de metodfrågor som diskuterats under hela min utbildning. De tränar färdigheter som säkert är lätta att ta för givna, men för den som kommer ut i arbetslivet och för första gången möter beställare och konsulter av olika slag blir det uppenbart att alla yrkesgrupper faktiskt inte besitter dem.

I sitt svar till Mikael Frej skriver Jesper Magnusson att de inte verkar vara överens om vad branschen är för något. Det är ett ganska häpnadsväckande påstående. Hur är det möjligt att en skolchef och en yrkesverksam arkitekt saknar samsyn om vad det är för fält de verkar inom? Vi som på olika sätt jobbar med arkitektoniska frågor behöver inte hålla med varandra om allt, men om vi saknar samsyn i så fundamentala frågor blir det svårt att överhuvudtaget föra en dialog.

Frejs kritik är inte enbart riktad mot skolorna utan mot stöttepelarna för arkitekternas gemensamma självreflektion i allmänhet: priser, tidskrifter och ”skolbibliotekets hyllmeter av monografier i svartvitt (oftast självfinansierade visade det sig)”. Jag har svårt att förstå varför det skulle vara förljuget eller på annat sätt negativt att dela med sig av den egna verksamhetens resultat, som Frej tycks implicera. Det framstår snarare som helt nödvändigt för den som vill göra sig förstådd av andra.

Gentemot yrkeskåren måste skolorna vara tydliga med utbildningens relevans, och där finns tveklöst mer att göra. Men de står inte utanför det kalkylstyrda samhällstillstånd som Frej och Bylander beskriver så väl. Ensamma saknar skolorna helt enkelt förmågan att genomlysa branschen i sin helhet. Vi behöver en mer utvecklad yrkeskultur: fler priser, tidskrifter, utställningar, samtalskvällar och annat som hjälper oss förstå vilka vi är och var vi befinner oss.

Framför allt behöver vi ett bredare deltagande – hela vägen från skeden till staden och från skolan till kontoret. Varför inte dela med sig av erfarenheter och lärdomar snarare än att beklaga att de saknas på skolan? Varför inte i formen av en självpublicerad monografi?

Albin Aldén är nyutexaminerad arkitekt.

Tidigare artiklar som debattören refererar till: