Gå till innehållet

”Chalmers hade inte en enda damtoalett”

Jag tror att ni vill läsa om min mor Anna Holst. Som pionjär fick hon kämpa genom hinder vi nutida yrkeskvinnor inte ens funderar över. Hon var en förebild för oss alla.

När Anna Holst, då Wincrantz, steg över tröskeln till Chalmers Tekniska Högskola 1942 för att påbörja sin utbildning till arkitekt, klev hon in i männens värld. De var bara en handfull kvinnliga studenter på skolan, inte bara på grund av att tekniska ämnen var en för tiden ovanlig karriär för kvinnor, utan även eftersom det under det pågående kriget gavs extra antagningspoäng till killar som gjort värnplikten, vilket satte antagningströskeln ännu högre för tjejer. 

Chalmers, då i gamla lokaler i Göteborgs innerstad, hade inte en enda damtoalett och Anna minns att hon fick springa till ett närliggande varuhus för att gå på toa. När skolan 1943 flyttade till nya, moderna lokaler designade av en av arkitekturprofessorerna, blev Anna besviken på att det bara fanns en toalett för damer medan det fanns många för hennes manliga kollegor. Att hon höll tyst och inte sa till om denna orättvisa ångrade hon resten av livet.

Men Anna förblev inte tyst. När hon väl hittade sin röst, talade hon tydligt med formens språk genom byggnader och stadsplaner. Och hon hade mycket att säga. Sverige som hade klarat sig från att bli sönderbombat under kriget rev ändå sina stadskärnor utan tanke på historiska värden. Anna ville skydda karaktären av kulturhistoriska miljöer innan de försvann och vid sidan av det vanliga arkitektarbetet skrev hon många debattartiklar och böcker om hur man måsta skapa ett regelverk som bevarar det bästa från dåtid och samtid för att ge liv till en bättre, mer levande stad.

I Svenska Dagbladets Under strecket skrev hon om problemet med att Sverige inte hade någon skyddslagstiftning för kulturhistoriska byggnadsmiljöer. Med några likatänkande kollegor skrev hon den mer djupgående boken Låt Stå!.

I Svenska Dagbladets Under strecket (14/9–71) skrev hon om problemet med att Sverige inte hade någon skyddslagstiftning för kulturhistoriska byggnadsmiljöer och att vi kunde lära oss mycket från England. Med några likatänkande kollegor skrev hon den mer djupgående boken Låt Stå! publicerad 1972. Där visade de exempel på hur bra skyddsregelverket fungerade på olika platser i Europa. Sverige hade vid den tiden ingen lagstiftning som skyddade stadsmiljö utan skyddade endast en del individuella slott och herresäten. Anna fann att i England inkluderades inte bara individuella byggnader i skyddslagstiftningen utan alla delar som bidrar till att en stad upplevs som trivsam, som träd, blickfång och relationen mellan form och material.

Anna tyckte trots allt inte att man skulle sätta allt gammalt i en malpåse. Hon ville bygga nytt bredvid det gamla och fånga det som skapar en trevlig miljö. Hon började fundera på om man kunde skapa en katalog av en plats anatomiska delar, historiska resurser, vyer, geologi, metrologi, växter, träd, byggd infrastruktur, material, ja allt som kunde användas som resurs av stadsplanerare och arkitekter. Hon tog sig an detta forskningsprojekt inom stadsplanering.

Hennes doktorsavhandling En skiss till en grannskapsdatabank blev färdig 1979. I den diskuterar hon hur man kan använda datorer for att skapa en lokal geo-databas. Nu nästan 50 år senare använder många städer världen runt databaser liknande de som Anna drömde om. De idéer som hon diskuterade har blivit sin egen kunskapsgren, geoinformatik.

Annas djupdykning i hur datorer kunde vara ett redskap vid samhällsplanering öppnade också hennes ögon för datorn som ritverktyg. De första desktopsystemen hade just kommit till individuella marknaden och 1978 köpte hon sitt först CAD-system. Det drevs på en Tektronix-desktop med en liten grön skärm som visade vektorgrafik. Programvaran kördes på en beta-kassettejp och två floppydiskar.

Vid den ålder då många drar sig tillbaka från yrkeslivet startade Anna en ny arkitektfirma där hon med datorer och olika CAD-system genomförde mindre projekt som villor och fritidshus. Hon var aktiv i en rad olika föreningar, som lokala mark- och fastighetsägareföreningar och i Chalmers och KTH:s alumni-organisation. Vid 94 års ålder debuterade hon som skönlitterär författare.

På sin 99-årsdag fick Anna frågan: ”När tänker du dig egentligen att gå i pension?” Hon svarade: ”I pension? Nej, det känns alldeles för slutgiltigt. Jag är fortfarande öppen för nya uppdrag.”. 

Ann-Sofi Holst är arkitekt med egen firma i Los Angeles, USA.

Mer att läsa