Gå till innehållet

“Bor Gud verkligen i detaljen?”

Det sägs att Mies van der Rohe en gång har sagt att Gud bor i detaljerna. Om han hade levt idag, hade han fortfarande varit lika säker? Och hur hade han egentligen sett på vår tids arkitektur, funderar Ulrik Blomquist.

För att bena ut det här, tar mitt resonemang sitt avstamp i politiken och i den så kallade Gal-Tan skalan. Det är där de politiska partierna placeras ut både längs en horisontell vänster-höger axel och en vertikal konservativ-alternativ axel. Min variant på diagrammet kan man kalla Det-Tan skalan där Det står för detaljen; A-detaljen och Tan för tanken; den arkitektoniska tanken, idén eller konceptet. Många detaljer till vänster i diagrammet, få till höger. Starka idéer upp, svaga idéer ner.

Jag väljer slumpvis ut ett tjugotal projekt från modernismens olika tidsperioder och placerar dem efter bästa förmåga på lämpligt ställe i diagrammet. De utvalda projekten är:

  1. Köpladan av anonym arkitekt.
  2. Fågelboet i Peking av Herzog & de Meuron.
  3. The Twist utanför Oslo av Big.
  4. Basaren I Stockholm av Wingårdhs.
  5. Lloyds i London av Richard Rogers.
  6. Fondation Louis Vuitton utanför Paris av Frank Gehry.
  7. Bagsværd Kirke utanför Köpenhamn av Jørn Utzon.
  8. Port House i Antwerpen av Zaha Hadid Architects.
  9. V&A Dundee Museum av Kengo Kuma.
  10. Guggenheim i New York av Frank Lloyd Wright.
  11. Tama Art University Library i Tokyo av Toyo Ito & Associates.
  12. Kontorshus, Kista, av anonym arkitekt.
  13. Barcelonapaviljongen av Mies van der Rohe.
  14. Operahuset i Oslo av Snøhetta.
  15. Musac i Leon Spanien av Mansilla + Tuñón Architects.
  16. San Cristobal utanför Mexico City av Luis Barragan.
  17. Stenhöga i Solna av Tham & Videgård.
  18. Bostadshus, Hammarby Sjöstad, av anonym arkitekt.

Med varken krönplåts-, takfots- eller sockeldetaljer hamnar Barragan längst till höger, medan hans motsats Lloyds placeras längst till vänster på den horisontella axeln. På den vertikala axeln placerar jag den idéfattiga köpladan längst ner medan kollegan, den idérika Guggenheim, hamnar högst upp.

Efter en tids betraktande började jag så smått skönja ett mönster. De projekt jag normalt kallar arkitektur hamnar uppenbarligen över det horisontella strecket medan de projekt jag normalt inte skulle kalla arkitektur hamnar under samma streck. Det skulle man faktiskt kunna tolka som att arkitektur egentligen bara är ett hus med en idé, till skillnad från ett hus som bara är ett hus.

Jag lägger även märke till att många av de gamla klassikerna klumpar ihop sig uppe till höger i diagrammet, samtidigt som många av projekten som aspirerar på att bli framtidens klassiker hamnar uppe till vänster. Det är tydligt att många av de sistnämnda är begåvade med betydligt flera detaljer än de gamla klassikerna. Dessutom verkar de vara uppbyggda på idéer som i mångt och mycket blott handlar om form, material och byggteknik.

På den andra sidan däremot råder en större idérikedom. Här bygger projekten på tankar om rumslighet, om dagsljus, om landskap, om mötesplatser, om logistik, om promenader och om funktion. Här är formen dessutom mindre expressiv, mindre påträngande och verkar mera vara ett resultat av idén.

Man kanske kan säga att de gamla modernisterna har stulit alla goda och enkla idéer och efterlämnade smulorna till oss. Och att vi idag tvingas utveckla ganska komplicerade uttryck helt enkelt därför att de enkla och goda idéerna redan är upptagna.

Projekten är givetvis inte helt jämförbara eftersom förutsättningarna har varit så olika. För att göra bedömningen lite mera rättvis så tänkte jag därför utsätta dem för en stresstest, liknande den bankerna drabbas av, för att få sin kredibilitet prövad. Vad händer om projekten blir utsatta för budgetnedskärningar, förkortade tidsplaner, halvdåliga platschefer, stressade konstruktörer, förkortad projekteringstid, slarviga plåtslagare, nitiska tillgänglighetskonsulter, byggherrar utan ambition, tolkkrav på byggplatsen, slarvig uppföljning eller en mängd LPP (Löses På Plats)? Egentligen en ganska vanlig vardag för många arkitekter. Och finns det egentligen en plan B?

Någonstans säger det mig att projekt med komplicerade former, många detaljer och avancerade material, med andra ord projekt som befinner sig på diagrammets vänstra sida, borde få problem. Projekten under den horisontella axeln skulle påverkas i betydligt mindre omfattning – och knappast till det bättre. Köpladan t.ex. utan arkitektonisk finess, skulle inte påverkas över huvud taget.

 

Hur ser det ut med projekten över den horisontella axeln? Hur stresståliga är de uppe i den vänstra delen, där bl.a. de som aspirerar på att bli framtidens klassiker återfinns? Går det över huvud taget att göra en billigare och enklare variant av Lloyds, Fondation Louis Vuitton, eller Port House med hedern i behåll? The Twist med ett par extra pelare i älven, skulle det accepteras? Min gissning är omtag, nedläggning eller om inte annat, en viss besvikelse. Och hur åldras de?

På den andra sidan däremot, uppe i den högra delen, ser det annorlunda ut:

  • Basaren och Stenhöga klarar sig bra med fasader i puts i stället för i fint danska teglet. Basaren skulle säkert överleva med facetterade gavlar och Stenhöga med fönsterhättor av plåt.
  • Carreramarmorn på Oslooperan skulle kunna bytas ut mot betongsten med inslag av sprängsten. Vågbrytare i betong skulle nog finna sin plats i kompositionen. Idén om mötesplatsen och det konstgjorda landskapet är kvar vilket är projektets styrka.
  • Guggenheim NY skulle ha överlevt till våra dagar även uppförd i betongelement med synliga fogar. Tankarna om rumslighet, funktion, dagsljus, logistik och promenaden måste vara projektets styrka. Den ikoniska formen som är ett resultat av idén, är i princip intakt. Konstsamlingen bidrar givetvis även den till arkitekturen.
  • Barcelonapaviljongen skulle absolut överleva med putsade fasader eller tom i liggande panel. Styrkan ligger i kompositionen, rumsligheten, elementen och utblickarna. Jag är övertygad om att arkitekten hade löst projektet med bravur även i en nedbantad version.
  • Barragans San Cristobal har redan varit igenom en sparrunda. Man kanske kan spara in på specialkulörerna och givetvis som alltid på arealen.
  • Bagsværd Kirke är uppförd i prefab. Kyrkorummens takkonstruktion av betong skulle säkert kunna reglas upp. Hela anläggningen skulle kunna göras mindre. Idén om den fina rumsligheten är kvar och det tämjda dagsljuset silas in lika fint.
  • Och så vidare …

Är det verkligen så att projekt med starka idéer och få detaljer klarar sig bättre genom budgetnedskärningar, kriser och nya trender? Är en god idé helt enkelt bara en bra och billig vaccination mot slarviga hantverkare, dålig uppföljning och en förkortad tidsplan? Kan avancerade detaljer egentligen åldras med värdighet? Och vad skulle egentligen hända om man helt sonika strök alla detaljritningar ifrån ritningsförteckningarna? Vilka projekt skulle då fortfarande ha en möjlighet …

… att hamna i arkitekturhistorien?

… att besökas av arkitektstuderande?

… att ikonförklaras?

… att åldras med skönhet?

Och dessutom få ett evigt liv på köpet.

Kära Mies, någonstans inne i mig vill jag gärna tro att du har blivit felciterad. Eller så kanske du bara levde i en annan tid, så fjärran från vår. Men om du hade levt idag och fortfarande var på jakt efter Gud, så är jag faktiskt rätt säker på att vi hade varit överens. Då hade vi nämligen inte sökt honom i detaljen.

Då hade vi sökt honom i tanken.

Mer att läsa