Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Avvikande åsikter är inte välkomna”

Den som avviker från normen i arkitektyrket riskerar utfrysning. Mitt engagemang för klassisk arkitektur har konsekvent mötts av motstånd, skriver arkitekten Albert Svensson.

Jag vill berätta om hur det är att gå emot strömmen i arkitektyrket. Berätta om bemötandet från en kår som säger sig vilja föra en dialog, och vad ett engagemang i Arkitekturupproret kan leda till.

Mitt första möte med motståndet mot ”avvikande” åsikter skedde under utbildningen när jag för första gången ritade spröjs på ett fönster. Ett enda fönster i en övningsuppgift där jag i övrigt följde alla outtalade och uttalade dogmer. Ett svart, asymmetriskt hus med tak och vinklar som lutade hit och dit. Men det enda den inbjudna kritikern hade att säga var att ifrågasätta mitt val att spröjsa detta enda fönster. Efter det, och med insikten att till och med små avsteg från normen bestraffades, blev jag mer modig och ritade fullt ut traditionella och klassiska hus.

Motståndet, från både lärare och medstudenter, blev allt starkare och en lärare drog sig inte för att rakt ut mobba mig inför hela kursen. De välvilliga tyckte att jag var en ”frisk fläkt”, alltså en narr. Eller, som vid ett minnesvärt tillfälle när en lärare kallade till enskilt samtal, var de uppriktigt bekymrade över min framtid och försökte att få mig att börja rita modernistiskt för min karriärs skull.

Jag stod emot. Andra har inte orkat det. Efter att jag presenterat mitt examensarbete, som var en övning i klassisk arkitektur med lokala göteborgska förebilder, blev jag kontaktad av en student som ville rita klassiskt men inte vågade. Han sökte stöd från mig. Jag gjorde vad jag kunde; peppade, visade upp utländska förebilder, men tyvärr orkade han inte stå emot trycket. Han försvann från min radar och nästa gång jag hörde talas om honom var det i samband med att han blev hyllad för en modernistisk betongbyggnad som han ritat.

2014 var jag inblandad i bildandet av Arkitekturupproret. Jag hade förhoppningar om att arkitektkåren skulle lyssna på vårt budskap. Det visade sig bli tvärtom. Det jag hoppades skulle fungera som konstruktiv kritik ledde till ett skyttegravskrig. Självklart skall vi ha en öppen debatt men kåren har många gånger använt sig av härskartekniker och knep som dragit fokus från sakfrågan. Särskilt populärt har hela tiden varit att försöka att måla in Arkitekturupproret i det bruna hörnet. Men kåren ser inte det som knep eller taktik. Makten ser inte sin egen makt.

Leon Kriers illustration i sin helhet.

Härom veckan fick jag ett meddelande från en student: ”Hej Albert! Av ren självbevarelsedrift tänker jag gå ur Arkitekturupproret. Det blir allt mer uppenbart att min medverkan kan få allvarliga konsekvenser för min karriär. Jag hoppas fortsätta kampen för god arkitektur men från insidan istället”. Ett slags outtalat yrkesförbud för de som engagerar sig i en viss förening alltså. Och det är inte begränsat till utbildningen.

Lukas Memborn jobbar för Göteborgs stad och försöker arbeta för en mer empiriskt prövad och traditionsbaserad stadsplanering. Han ställde upp på en intervju med Arkitekturupproret 2018. Efter det blev hans medarbetare plötsligt av med möjligheten att debitera tid i hans uppdrag och beordrades att prioritera ner samarbetet med honom.

Jag gick ur styrelsen för Arkitekturupproret för över två år sedan, men skulle ändå tycka att det vore befriande om diskussionen fick handla om vad Arkitekturupproret står för på riktigt; det vill säga en mer pluralistisk syn på arkitektur och att husens exteriöra skönhet åter blir en del av agendan. Kåren och arkitekturen skulle må bra av att också avvikande röster fick bli hörda. Kanske skulle studenter då våga stå för vad de egentligen gillar, och yrkesförbuden upphöra. Och kanske skulle de kollegor som inte längre hälsar på mig börja säga hej igen.

Teckningen är gjord av Leon Krier. Jag hade den uppsatt vid mitt ritbord under hela utbildningen.

Mer att läsa