Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Alla tjänar på stilpluralism”

Det är dags att sluta måla upp en konflikt mellan modernistiskt och klassicistiskt formspråk, menar Fredrik Rosenhall, Peter Olsson och Lukas Memborn.

Tančící dům, ”det dansande huset” i Prag är ritat av Vlado Milunić och Frank Gehry. Byggnaden stod klar 1996.

Dagens mångfacetterade samhälle kan inte representeras av ett formspråk. Vi bör istället se till vilka egenskaper vi vill att olika miljöer ska erbjuda och dra nytta av all den kunskap som byggts upp genom historien. Det alltmer uppskruvade tonläget mellan dem som förespråkar modernism och dem som vill se mer traditionellt influerade byggnader är kontraproduktivt. Konflikten bör inte gå mellan olika formtraditioner utan mellan kvalitet och slentrian.

I en situation där byggandet är hårt präglat av stordrift och produktionsanpassning, är alla vägar till kvalitativ och bearbetad arkitektur välkomna.

Vi lever fortfarande i kölvattnet av modernismens genomslag. Få gånger har de grundläggande arkitektoniska värderingarna ändrats så kraftigt. På 1930-talet gick man i klinch med alla de regler för byggnadsproportionering och stadsplanekonst, som gjort att städerna kunnat växa och förfinas under 100-tals år.  Modernismen tog åt sig äran för 1900-talets tekniska och sociala framsteg. Att kritisera stilen blev synonymt med att gå emot dessa framsteg. På detta sätt skapades ett socialt stigma kring att ”blicka bakåt” som alltjämt är närvarande. Och framåtblickandet har förvisso lett till många högkvalitativa byggnader och helhetsmiljöer. Vem skulle vilja att Sydneyoperan eller Tančící dům aldrig byggts? Eller för den del vår svenska folkhemsfunkis? Problemet idag är att det endast är en liten del av allt som byggs som uppnår sådana arkitektoniska kvaliteter.

Idag, snart 100 år efter modernismens genomslag, råder inte samma självklara korrelation mellan en stil och ett samhälle i förändring. Tvärt om vet vi att evig tillväxt, massbilism och hårt dragen funktionsseparering är ohållbart. De områden som byggdes för funktionsblandning och långsamma rörelser längs stadsgator har högaktuella värden. I såväl äldre som nyare historia finner vi mängder av goda exempel på stadsmiljöer, i både klassicistisk och modernistisk formtradition.

Målsättningen bör inte vara att alla byggnader från en viss tid ska ha samma arkitektoniska uttryck.

Men rädslan för att blicka bakåt kvarstår. De flesta arkitekter känner sig mer bekväma med ”framåtblickande” attribut som asymmetrier och kontraster än klassiska regler för harmoni och ordning. Urbaniseringen och nyttan av att effektivisera transportsystemet gör det troligt att vi kommer fortsätta bygga tätt och högt. Och tittar vi framåt ter det sig osannolikt att dessa miljöer skulle utformas radikalt annorlunda mot idag. Det finns alltså goda skäl att fokusera mer på hållbara baskvaliteter än förändring för sakens skull.

Vissa projekt har helt enkelt större förutsättningar att bli nyskapande samtidsarkitektur än andra. Istället för att ha samma underförstådda måttstock bör vi bli bättre på att definiera varje projekts förutsättningar. I vissa fall, när det till exempel byggs nya offentliga profilbyggnader, bör fullt fokus läggas på att göra dem nyskapande och djärva. När vi planerar vardagliga stadsmiljöer kan större fokus istället läggas på att utföra dem konsekvent efter befintliga estetiska ideal. Men det förutsätter att vi börjar se även de modernistiska uttrycken som stilarter och inte bara som resultat av arkitekternas subjektiva samtidstolkningar.

Målsättningen bör inte vara att alla byggnader från en viss tid ska ha samma arkitektoniska uttryck, utan att andelen väl gestaltade och genomarbetade hus ska öka. Stilpluralism kan leda till mer spännande och varierade städer, där trogenhet mot tidsandan inte är ett egensyfte utan en naturlig konsekvens av de val som görs i respektive projekt.

Mer att läsa