Debatt

”Alla tjänar på stilpluralism”

6 augusti 2019

Det är dags att sluta måla upp en konflikt mellan modernistiskt och klassicistiskt formspråk, menar Fredrik Rosenhall, Peter Olsson och Lukas Memborn.

Annons
Annons
Foto Istock

Tančící dům, ”det dansande huset” i Prag är ritat av Vlado Milunić och Frank Gehry. Byggnaden stod klar 1996.

Dagens mångfacetterade samhälle kan inte representeras av ett formspråk. Vi bör istället se till vilka egenskaper vi vill att olika miljöer ska erbjuda och dra nytta av all den kunskap som byggts upp genom historien. Det alltmer uppskruvade tonläget mellan dem som förespråkar modernism och dem som vill se mer traditionellt influerade byggnader är kontraproduktivt. Konflikten bör inte gå mellan olika formtraditioner utan mellan kvalitet och slentrian.

I en situation där byggandet är hårt präglat av stordrift och produktionsanpassning, är alla vägar till kvalitativ och bearbetad arkitektur välkomna.

Vi lever fortfarande i kölvattnet av modernismens genomslag. Få gånger har de grundläggande arkitektoniska värderingarna ändrats så kraftigt. På 1930-talet gick man i klinch med alla de regler för byggnadsproportionering och stadsplanekonst, som gjort att städerna kunnat växa och förfinas under 100-tals år.  Modernismen tog åt sig äran för 1900-talets tekniska och sociala framsteg. Att kritisera stilen blev synonymt med att gå emot dessa framsteg. På detta sätt skapades ett socialt stigma kring att ”blicka bakåt” som alltjämt är närvarande. Och framåtblickandet har förvisso lett till många högkvalitativa byggnader och helhetsmiljöer. Vem skulle vilja att Sydneyoperan eller Tančící dům aldrig byggts? Eller för den del vår svenska folkhemsfunkis? Problemet idag är att det endast är en liten del av allt som byggs som uppnår sådana arkitektoniska kvaliteter.

Annons
Annons

Idag, snart 100 år efter modernismens genomslag, råder inte samma självklara korrelation mellan en stil och ett samhälle i förändring. Tvärt om vet vi att evig tillväxt, massbilism och hårt dragen funktionsseparering är ohållbart. De områden som byggdes för funktionsblandning och långsamma rörelser längs stadsgator har högaktuella värden. I såväl äldre som nyare historia finner vi mängder av goda exempel på stadsmiljöer, i både klassicistisk och modernistisk formtradition.

Målsättningen bör inte vara att alla byggnader från en viss tid ska ha samma arkitektoniska uttryck.

Men rädslan för att blicka bakåt kvarstår. De flesta arkitekter känner sig mer bekväma med ”framåtblickande” attribut som asymmetrier och kontraster än klassiska regler för harmoni och ordning. Urbaniseringen och nyttan av att effektivisera transportsystemet gör det troligt att vi kommer fortsätta bygga tätt och högt. Och tittar vi framåt ter det sig osannolikt att dessa miljöer skulle utformas radikalt annorlunda mot idag. Det finns alltså goda skäl att fokusera mer på hållbara baskvaliteter än förändring för sakens skull.

Vissa projekt har helt enkelt större förutsättningar att bli nyskapande samtidsarkitektur än andra. Istället för att ha samma underförstådda måttstock bör vi bli bättre på att definiera varje projekts förutsättningar. I vissa fall, när det till exempel byggs nya offentliga profilbyggnader, bör fullt fokus läggas på att göra dem nyskapande och djärva. När vi planerar vardagliga stadsmiljöer kan större fokus istället läggas på att utföra dem konsekvent efter befintliga estetiska ideal. Men det förutsätter att vi börjar se även de modernistiska uttrycken som stilarter och inte bara som resultat av arkitekternas subjektiva samtidstolkningar.

Målsättningen bör inte vara att alla byggnader från en viss tid ska ha samma arkitektoniska uttryck, utan att andelen väl gestaltade och genomarbetade hus ska öka. Stilpluralism kan leda till mer spännande och varierade städer, där trogenhet mot tidsandan inte är ett egensyfte utan en naturlig konsekvens av de val som görs i respektive projekt.

Annons
Annons

Fredrik Rosenhall Arkitekt Inobi.

Peter Olsson Ekonomistuderande.

Lukas Memborn Arkitekt Göteborgs stad, sitter i valberedningen för Sveriges Arkitekter Västra Götaland.

2 kommentarer

En onödig brasklapp, tycker jag, om funktionalismens eventuella positiva sidor. När det gäller stadsstruktur finns inga sådana. När det gäller husens utseende håller jag med författarna om att pluralism är nödvändig. Även inom kvarter, vilket ju går helt emot de funktionalistiska dogmerna.

Wow! Det här var ju ovanligt bra skrivet och mitt i prick på vad många mäniskor som inte är Arkitekter tycker. Tyvärr kommer de här argumenten ofta inte fram då tex ledande arkitekter som Sandel (eller Gert Winghård) buntar ihop alla kritiker som bakåtsträvare…ja nu senast hintade Sandell tom med att de som tröttnat på modernismens tristess tom gjorde det av samma anledning som mäniskor blir rasister i sitt sommarprat-program? Det är verkligen oseriösa påståenden…för det är en minoritet som vill se exakta kopior av äldre hus (och man behöver verkligen inte vara rasist för att inte gilla den arkitektur som modernismen står för), de flesta vill bara att husen skall känna som de hör ihop med sin miljö, inte är isolerade konstiga avarter som motsätter sig alla vanliga estetiska regler.

Skönt att läsa att kritiken tas på allvar och att det finns Arkitekter och branchfolk som förstår sig bättre på måniskorna de bygger för än de två-tre Arkitekter som tittulerar sig ”stjärn-arkitekter”.

Tack för en bra och viktig Artickel!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel