Här är arkitektkårens berättelser om sexuella trakasserier

1.

“Jag hade jobbat några år och ansvarade för mindre och enklare projekt. Tillsammans med en äldre, manlig konsult skulle jag inventera en lokal inför en ombyggnad. Lokalen var utrymd och vi var där ensamma. Konsulten hade betett sig flörtigt, och jag hade parerat detta på olika sätt för att inte uppmuntra honom. I en trång passage kände jag plötsligt hans händer ta på min kropp bakifrån.

Det gick mycket snabbt och jag hann bli oerhört rädd. Jag tog några snabba steg framåt och konsulten låtsades som ingenting. Vilket jag också gjorde. Jag ville bara ta mig därifrån utan att något värre hände. Projektet fortsatte och jag undvek på alla sätt att komma nära konsulten, jag backade runt konferensbord, höll pärmar i famnen som en sköld, allt för att komma undan hans försök till fysisk kontakt. Till slut fick jag nog. Efter ett möte följde han efter mig till mitt skrivbord i det öppna kontorslandskapet. När jag vänder mig om lyfter han handen för att ta i mitt hår och plötsligt blir jag så fruktansvärt arg så jag säger högt: ‘Du rör inte mig’. Han sänkte handen och gick därifrån. Efter det slutade han försöka kladda på mig. På ett sätt återfick jag makten genom att lyckas sätta stopp. Samtidigt blir jag fortfarande illamående när jag ser honom och alltsedan dess tycker jag det är obehagligt att i jobbet vara ensam med män jag inte känner.”

2.

3.

“En jämnårig manlig kollega som var mycket uppskattad på arkitektkontoret (vi var mellan 25 och 30 år) kom med konstiga blickar, miner och, när ingen annan var i närheten, kommentarer. Det var ofta svårt att höra hela meningar av det han sa. Någon gång bad jag honom upprepa för att jag inte hört, och då bara log han menande och gick därifrån. Han grep också tag om rumpan på mig en gång och klämde till och sen klappade han till den rejält. Jag tror han helt enkelt trodde att det var normalt beteende, typ att han trodde att han flörtade. Det hela var väldigt obehagligt i längden. Jag känner fortfarande obehag när personen ibland nämns.”

4.

“Som nyexaminerad från arkitektskolan fick jag jobb hos en känd arkitekt. Han var mycket äldre jag, skulle kunna vara min pappa. Jag kände mig så tacksam för att just jag fick chansen och jobbade stenhårt för att göra ett bra jobb, det vill säga många helger och sena kvällar. Han känner alla och jag kunde inte få en bättre start på karriären. Så började han ringa mig när som helst på dygnet. Det kunde handla om något administrativt som bara måste lösas nu, en bild till en presentation eller bara som sällskap. Min omgivning reagerade på hans gränslösa beteende, vilket jag viftade bort med att han har så mycket att göra.

En dag blev jag kallad hem till honom för att lämna över några ritningar. Han var berusad och ville att jag skulle sitta i hans knä…han tog mig mellan benen och viskade att han minsann kunde göra vad som helst med mig… jag blev så rädd! Jag lyckades knuffa bort honom. Jag sprang därifrån och skammen sköljde över mig. Berättade det aldrig för någon.”

5.

“Jag har personligen bevittnat en liten del av en längre tids sexuella trakasserier av en kollega – och stöttat den utsatta kollegan i det. Det ledde till att hon sade ifrån till personen ifråga och att det kom till företagsledningens kännedom. Det stannade dock där, det blev ingen (känd) konsekvens för den trakasserande personen alls.”

6.

“Min chef tyckte att jag skulle bli hans älskarinna. På kontoret jobbade också hans fru som inredare. Jag lyckades slingra mig ur det med att envist spela döv och blind tills chefen gav upp. Så jag vann den kampen. Men sen bytte jag jobb och fick en ny arkitektchef. Han mobbade mig dagligen med att jag skulle göra ren kaffeapparaten. Hånade mig som varande konstnär, sa till mig rakt i ansiktet, ‘Din gamla hagga’. Sen ropade en annan arkitekt till mig att jag skulle ta fram en färg enligt ett visst färgnummer. Jag gjorde det och gav provet till honom varvid han säger att det har samma färg som damunderbyxor. Den man som satt bredvid honom såg helt chockad ut. Jag sa ingenting som vanligt. Underordnad som jag var. Sen var jag på ett byggmöte. Det första en av killarna gör är att börja prata om damunderbyxor. Jag lämnade mötet. Nu är jag pensionär och inte längre i beroendeställning i arbetslivet. Tack för det!”

7.

“Jag går som yngre, nyanställd, ut på lunch med arkitektföretagets vd (man) och en internationell gäst (man). Diskussionen kommer in på relationer och vd påstår utan grund att jag ska vara ‘svår på kvinnor’ vilket han säger öppet inför gästen. Bredvid står vd:s medarbetare och kompis (man) som alla vet har en utomäktenskaplig affär med en kollega på jobbet. Om detta sägs inget. Händelsen var del av en återkommande nedklassning av mig, med kommentarer och ofta osanningar.”

8.

“Åren i arkitektbranschen har varit ‘många bäckar små’, snarare än en å. Som detta: att gå på kontorsfest och fyra olika män gör saker som stirrar i urringningen, kramar mina höfter på dansgolvet, fäller obehagliga kommentarer. Eller att vägen spärras i en trång korridor för att min kropp ska pressas mot mannens kropp. Eller komma in i ett mötesrum och männen tystnar och höhö:ar. Senare på samma möte säger en ‘klarar du att ta det där samtalet?’. Eller att en kollega tar en på rumpan i fikarummet. Eller att en manlig chef dissar underordnad kvinna under fikat. Eller att en VVS-konsult slår fast på möte att ‘kvinnor är drama, män behöver bara vara tysta så får de rätt till slut’.

9.

“Under mitt första år som kommunanställd planarkitekt mötte jag i korridoren näringslivschefen (en man) som log och sa: ‘Jag skickade precis en mötesinbjudan till dig, med två mogna män.’ När jag tittade i min kalender var jag, näringslivschefen och en exploateringsingenjör inbjudna. Båda män över 45 år. Under ett studiebesök en kall vinterdag, med byggnadsnämnden i samma kommun, kom en politiker jag inte kände sedan tidigare upp bakom

mig, slog armarna om mina axlar och sa: ‘Är du frusen av dig? Det finns en bastu på hotellet vi kan låna ikväll.’ Ingen runt omkring sa något.”

10.

En man, arkitekt, överordnad mig och alltså en man som jag i högsta grad är beroende av – antyder gång på gång att jag är för okvinnlig eller för osexig, eller rentav för teoretiskt kunnig. Alltså en missnöjesyttring som genom olika antydningar går ut på att jag borde vara mer sexig. Detta har hänt mig vid två tillfällen. En gång under min utbildning och en gång ganska nyligen, alltså 20 år senare.