Debatt

”Vid en kris kan vi få svälta”

28 september 2016

Sveriges beroende av fossila bränslen gör oss sårbara. Vi borde planera våra städer för att garantera mattillförseln också i ett krisläge , skriver Johanna Wickström.

Annons
Annons
Foto Istock

Tillgången på mat i vårt land är idag i hög grad beroende av transporter med bil.

För att en stad ska vara ett tryggt habitat för oss människor behöver den först av allt förse oss med mat, vatten och bostad. I dag är kedjan som försörjer oss med mat helt beroende av fossila bränslen som de nationella makthavarna i väldigt liten mån kan kontrollera. Vi har satt en av de främsta förutsättningarna för vår överlevnad helt i händerna på kapitalismen och privata aktörer i och utanför Sverige.

I Sverige importerar vi 50 procent av maten som vi äter, vårt eget jordbruk täcker alltså bara halva behovet. Sverige har sedan inträdet i EU inga egna produktionsmål för jordbruket och det finns ingen myndighet som ansvarar för matsäkerheten i landet. Dagens jordbruk är dessutom i stor utsträckning beroende av fossila bränslen, det rör sig om allt från konstgödsel till bränsle för jordbruksmaskiner och traktorer och importerat foder.

Forskning på Institutet för jordbruks- och miljöteknik har visat att vi i  Sverige skulle börja svälta redan vid 50 procent minskad tillgång till fossila bränslen.

Annons
Annons

Om transporterna till Sverige plötsligt skulle stanna av, till exempel på grund av en plötslig minskad tillgång till fossila bränslen eller ett underkylt regn (såsom hände i Kanada 1998), så skulle maten i butikerna ta slut på ett dygn. Ett dygn. Några få centrallager har livsmedel för tre–åtta dagar och livsmedelsindustrin och importhamnarna har lager som räcker ett par dagar. I de enskilda hushållen beräknas maten räcka tre till tolv dygn. Vid en långvarig kris innebär detta svält.

Forskning på Institutet för jordbruks- och miljöteknik har visat att vi i  Sverige skulle börja svälta redan vid 50 procent minskad tillgång till fossila bränslen. Ett underskott på fossila bränslen skulle alltså leda till en påtvingad omställning. Lokalproducerad mat skulle plötsligt få en annan innebörd, från något lyxigt och trendigt till en nödvändighet. Skulle vi klara det? Och hur många skulle överleva omställningen? Svårast blir det förstås i städerna och framför allt i Stockholm, där odlingsmarkerna i kransregionerna just nu krymper i takt med att befolkningen ökar.

För att producera mat för en person med blandkost krävs 2 400 kvadratmeter mark och för en vegan 700 kvadratmeter. För de drygt 900 000 människor som bor i Stockholms kommun innebär detta 630–2 160 kvadratkilometer odlingsmark. Stockholms kommun har 188 kvadratkilometer landyta, varav 40 procent är grönytor eller park. Stockholm varken kan eller bör producera all mat på egen mark, men det tål att tänkas på – var skulle maten komma ifrån om vi inte hade fossila bränslen, och på vilket sätt?

Ett sådant scenario känns förstås långt borta och det är kanske en del av faran. Ytterst få oroar sig över att svälta i Sverige och vi arkitekter och stadsplanerare tar sällan stadens invånares överlevnad i beaktande när vi planerar städer.

Vi säger att vi bygger ”hållbara” städer, men i praktiken innebär detta endast energibesparingskrav, förnyelsebara energikällor, grönytefaktorer, träd, mötesplatser och gröna tak. Dessa aspekter är förstås viktiga och nödvändiga, men bygger vi ”hållbara” städer utan att prata om matförsörjningen (och då menar jag inte bikupor på takterrasser) så tror jag att vi glömt den viktigaste biten, vår egen överlevnad.

Vi som planerare rår kanske inte på detta faktum, men vi rår på annat. Kan vi planera bort oljeberoendet och riskerna? Hur skulle det se ut?

Annons
Annons

Kanske fler, mindre och tätare städer med bättre intercitykommunikationer. Kanske vi skulle sluta planera nya bostadsområden på odlingsbar mark i kransregionerna till de större städerna. Kanske skulle nybyggda tätorter vara koncentrerade till naturliga förbindelser så som hav och åar.

Städer har alltid varit en produkt av ett överskott av mat på landsbygden, och på samma sätt måste en hållbar stad planeras i symbios med sin landsbygd. Planeras en stad som en fristående enhet, då planerar vi en sårbar stad.

Johanna Wickström Frilansande arkitekt i Stockholm och Mariehamn. Läste i fjol postmasterkursen Critical Habitat på Mejan Ark.

Relaterade artiklar:

7 kommentarer

Vi borde tänka om det befintliga beståndet. Det går såklart inte att ekologiskt kompensera den ytan som är bebyggd men använder vi tak, väggar, grönytor, infrastruktur och andra ”ytor” i staden så får vi helt plötsligt mycket mer att skapa odlingar på. Värt att tänka på!

Planeringen heter eget biodrivmedel framställd av skogsrester så att vi kan driva våra transportfordon utan att vara beroende av import av olja. Processorer ända ned på gårdsnivå är nödvändigt. Detta kombinerat med energi från sol-, vind- och vattenkraft. Livsmedelsproduktionen måste höjas till en nära hundraprocentig självförsörjningsgrad om vi skall klara oss med egna livsmedel.

Detta är ett ämne som intresserat mig i många år och som jag upplever missas när man talar om hållbara städer. Jag försökte även lyfta det när jag arbetade med de nationella miljömålen på länsstyrelsen.

Även om jag i min analys i huvudsak håller med om innehållet i artikeln så finns det ett faktafel. Sverige exporterar också livsmedel så räknar vi netto finns c:a 1/3 av den jordbruksmark vi är beroende av utomlands. Det finns en doktorsavhandling av Lisa Deutsch, systemekolog från Stockholms universitet där detta framgår.

”För att en stad ska vara ett tryggt habitat för oss människor behöver den först av allt förse oss med mat, vatten och bostad.”
Staden förser oss inte med vare sig vatten eller mat. Dessutom kan den inte återföra fosfor till matproduktion, något som är nödvändigt för bibehållbarhet.
En bibehållbar (sustainable) stad är därför en självmotsägelse.

Genom att bygga om våra reningsverk så kan vi sluta fosforkretsloppet. Däremot hade det givetvis varit bättre om vi hade andra toalett- och avloppssystem samt var mer noga med vad vi spolade ned.

Håller med om det. Idag är ett stående åtgärdsförslag att renovera de tickande bomber som finns under städerna i form av mycket gamla avloppsnät. Varför då kan man fråga? Kanske för att vi ännu är få som räknar med att WC-systemet kan bli en belastning för framtidens hållbara samhälle.

På landsbygden är det dock solklart att torrtoaletter borde vara ett hett samtalsämne redan nu, eftersom sådana inte skapar svartvatten, vilket gör att det troligen underkända avloppet (när kommunen kommer och kollar) relativt lätt kan modifieras för att uppfylla ”hög skyddsnivå”. Samtidigt skapas en högvärdig gödsel om torrtoalettens innehåll varmkomposteras. Allt till en bråkdel av kostnaden för ett motsvarande WC-system med minireningsverk och/eller markbädd (som dessutom i många fall skapar ett avfall istället för växtnäring). Troligen kan torra system även bli en del av städerna, men de flesta som ”hyr” det kommunala avloppsnätet skulle nog bli upprörda bara av tanken… Moderna torra toaletter är dock väldigt smarta och hygieniska kan jag intyga. Rent av bättre än de stinkande och plaskande WC-stolarna. Nämnde jag förresten att vattenförbrukningen i hushållet kan minskas med ca 30% åtminstone.

Städer är kanske inte bibehållbara i den form som de finns nu, men likväl ploppar de upp i de flesta kulturer när omgivningen är rik på resurser. Grunden i den här debatten är väl därför att omgivningen håller på att vara utarmad nu (exempelvis med avseende på den nivå av energitillförsel som nuvarande system kräver). Och då är kanske det bästa vi kan göra att ta bort det ohållbara på ett kontrollerat sätt, snarare än att låta det rasa ihop. Sen kan man förstås diskutera hur mycket som blir kvar i slutändan och hur lång tid det tar att komma dit. Personligen tror jag att den överskådliga framtiden varken bjuder på high-tech-paradiset eller armageddon. Med tanke på kommande successiva brister på ändliga resurser i kombination med klimatförändringar är det sannolika snarare ett mellanting, där samhällsfunktioner som vi uppskattar idag kommer att bantas ned eller förloras. Risken finns att en sådan förändring kommer att skapa mer lidande än vi upplever idag, men samtidigt finns en chans att vi anpassar oss och inser den sanna betydelsen av ”less is more”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel