Framtids­bygget slutade som skrot

Den har kallats ett ”liggande Eiffeltorn”, byggd med en stomme av fackverk som hölls ihop av nitförband, precis som det upprätta Eiffeltornet i Paris. Fritz Söderbergh hette ingenjören som i månader hade suttit och räknat på konstruktionen. Ferdinand Boberg var den namnkunnige arkitekten som gav den dess utformning i glas och stål, med genomgående element i jugendstil. 

Kung Oscar II var nästan dagligen på Djurgården i Stockholm för att övervaka förberedelserna inför Allmänna konst- och industriutställningen 1897, eftersom den sammanföll med firandet av hans 25-årsdag som kung i Sverige. Och utställningen skulle bli en enorm succé, som lockade över en miljon besökare till Djurgården. I Bobergs maskinhall kunde de under de höga valven beskåda det som skulle bli framtiden. 

Arne Ludvigsson är tidigare stadsarkitekt i Borlänge kommun:

 – Den här byggnaden var rocket science för slutet av 1800-talet. Det är en byggnad som exponerar det nya samhälle som skulle växa fram ur det gamla bondesamhället. Vi stod på tröskeln till industrialiseringen, och vi var sena i starten, Tyskland och England var före oss.

– Det måste ha varit en enorm upplevelse att 1897 kliva in här, och se alla framtidens maskiner: ångmaskiner, ånglok, även maskingevär. Det fanns en sådan stark fascination inför vad tekniken kunde framställa.

Stålet i byggnaden var tillverkat vid Domnarvets järnverk, där industrimannen Erik Johan Ljungberg var chef. Efter att utställningen stängt köpte han byggnaden genom ett öppet anbudsförfarande, plockade ned den i sektioner, fraktade dem på järnvägen och plockade upp hallen på nytt i Dalarna, vid Kvarsvedsforsen, där han planerade ett nytt pappersbruk.
 
Arne Ludvigsson kom till Borlänge som stadsarkitekt på 1980-talet. Det var då någon som nämnde något om någon mässhall på bruket i Kvarnsveden, men vid det laget hade mycket hunnit hända med byggnaden. Den hade delvis grävts ned i marken, och hela stålkonstruktionen hade gjutits in i betong.

Av allt ljus som interiören hade badat i på Djurgården fanns inte mycket kvar. 

Insikten kom ändå undan för undan att, fan, det här måste ju vara Bobergshallen.

– Och på den tiden fanns det ju inget internet, det var inte så lätt att söka information. Men insikten kom ändå undan för undan att, fan, det här måste ju vara Bobergshallen.

Arne Ludvigsson var med och tog initiativ till en ansökan som Borlänge kommun anlitade en professor Mats Edström för att göra. Ansökan var ställd till World Monuments Fund, som verkar för att uppmärksamma, skydda och bevara betydelsefulla kulturarv. Och det var en ansträngning som skulle bära frukt. Organisationen klassade Bobergshallen som ett omistligt arv för världen 2008

Ett omistligt arv som dessutom var hotat, för hallen hade sedan 80-talet ständigt hotats av rivning. Stora Enso ägde den fortfarande, men hade vid tiden då den blev uppmärksammad av World Monuments Fund inte använt den för papperstillverkning på 16 år, utan den var kallställd och användes bara som lager. Produktionen fortsatte på andra håll på bruket, tills Stora Enso meddelade att de helt skulle lägga ned pappersbruket i Kvarnsveden på grund av överkapacitet på den europeiska pappersmarknaden. Det sista papperet i fabriken producerade i september 2021.

Missmodet rådde fram till februari 2022 , då det jublades i Borlänge. Kommunen hade lyckats landa en affär med den gröna batteritillverkaren Northvolt, ett bolag som utgör en mycket betydelsefull del av vad som kallats en ny grön industriboom. De skulle nu bygga en ny fabrik där Stora Ensos gamla hade legat. Nu lovade Northvolt tusen nya jobb till Kvarnsveden.

Arne Ludvigsson såg att det nu åtminstone logiskt sett borde kunna finnas en öppning för att den slitna gamla Bobergshallen skulle kunna putsas upp och åter få skina som den en gång hade gjort på Djurgården.
 
– Northvolt ska tillverka grön energi. Och Bobergshallen är tillverkad av grönt stål. För fram till 1905 använde Domnarvet träkol för sin ståltillverkning och trä är en del av kretsloppet. Framställer du stål med trä är du redan hemma i det gröna. 

Det hade kunnat bli så att Northvolt – som tydligt signalerat om att de vill vara i framkant när vi nu ska växla över från ett fossilberoende samhälle till ett fossilfritt – skulle vilja spara Bobergshallen på området för att visa hur framtidens industri bygger på en grön industrihistoria. Det hade legat en fin symbolik i det. Men det skulle snabbt visa sig att de inte tänkte på det sättet. De ville ha mycket gjort i Kvarnsveden, och det skulle gå mycket snabbt. Men Bobergshallen var inte något de tänkte bekymra sig om. Byggnaden skulle rivas. 

Arne Ludvigsson lanserade då tillsammans med lantbrukaren Gunnar Sahlin en ny idé. Om kommunen, Stora Enso och Northvolt var för sig eller tillsammans kunde hjälpas åt att betala dem 10 miljoner kronor lovade de att de skulle demontera Bobergshallen och sedan förvara delarna tills vidare. Då hade man senare kunnat välja att bygga upp den igen på någon annan plats. Bobergshallen hade ju redan flyttats en gång, så att den kunde plockas ned i delar och förflyttas fanns redan med i dess historia. 10 miljoner kan låta som mycket pengar, men i sammanhanget kan det också ses som litet. Northvolt tänkte investera tiotals miljarder kronor i fabriken. Men Arne Ludvigssons förslag fick kalla handen.

– Då insåg jag att nu går det åt helvete. När de inte ens ville ställa upp med 10 miljoner extra för att låta oss demontera hallen. Pernilla Wåhlin Norén är stadsarkitekt i Borlänge kommun. ”Som så många andra”, säger hon, skrev hon själv också en gång i tiden sitt examensarbete om Bobergshallen när hon pluggade på KTH. 

– Ferdinand Boberg är spännande generellt, och särskilt som byggnaden såg ut när den stod på Djurgården måste den ha varit helt fantastisk. Om det hade gått att knacka ur stålramarna ur betongen hade det funnits ett värde i att bevara den.

– Men jag har svårt att se att det skulle gå, den var riktigt nergången. Jämfört med andra byggnader av Boberg var den i dåligt skick. Man hade behövt göra något för länge sen. Den föll ihop som spaghetti när de rev den.

Det är mycket relevant för kommuner att diskutera hur man ska hantera värdefulla byggnader och vilka metoder som finns för att skydda dem, tycker Pernilla Wåhlin Norén. 

– Jag tycker att kommunen gjorde mycket ändå för att försöka hitta nya vägar.

Eftersom marken och byggnaden först var Stora Ensos och sedan Northvolts så tycker Pernilla Wåhlin Norén att det hade varit naturligt om de tagit initiativen. 

– Det är angeläget att vi tar hand om befintliga byggnader, det handlar både om jordens resurser och om berättelsen om en plats. Men jag har aldrig varit med om att kommunen skulle ha köpt in en byggnad för att försöka bevara den. Det vore i det här fallet ett helt galet projekt i så fall. 

– Det skulle bli en prioriteringsfråga och ställas mot andra saker. Jag har lite svårt att se det framför mig när jag ser hur kommunen också sliter med förskolor och allt annat.

Pernilla Wåhlin Norén börjar prata om en sak som hon tycker är intressant i hela diskussionen om Bobergshallen, och att det är att människor instinktivt känner känslor som förlust när den rivs.

– Man tar illa upp när byggnader rivs, på samma sätt som om någon hugger ner en skog man har en relation till. Det gör ont i magen när det sker en förändring, och man tar det nästen personligt. Jag känner så själv också.

Det finns så mycket som bara blir bortrationaliserat när det här ska översättas till Plan- och bygglagen. Det blir tydligt i en sådan här diskussion.

– Jag tänker att det finns så många lager i samhällsbyggnad och gestaltad miljö som inte riktigt går att ta på. Det här är en berättelse om så mycket, om Domnarvet och stålet och om det jag jobbar med och om Borlänge kommun. Det finns så mycket som bara blir bortrationaliserat när det här ska översättas till Plan- och bygglagen. Det blir tydligt i en sådan här diskussion.

Det var just Plan- och bygglagen som till sist fick fälla avgörandet kring Bobergshallen. Northvolt ansökte om rivningslov och Borlänges stadsbyggnadsnämnd beviljade ansökan. I dokumentet för de ett löpande resonemang om de olika intressen som fanns att ta hänsyn till.

”I detta ärende ställs två allmänna intressen emot varandra. Intresset av att bevara ett kulturhistoriskt värdefullt område och byggnad mot intresset av att utvecklaindustriområdet med framtidens industri och de arbetstillfällen det skulle bidra med till regionen. Samhällsbyggnadsnämnden gör bedömningen att områdets kulturhistoriska värde inte nödvändigtvis försvinner i och med att ny industri etableras på en plats som har en hundraårig industrihistoria bakom sig. I det skick som byggnaden Gamla bruket befinner sig idag så är dess ursprungliga skick så pass förvanskat att dess kulturhistoriska värde har minskat betydligt.”

Henrik Modigh är förvaltningschef på Samhällsbyggnadskontoret i Borlänge kommun.

– Vi kunde konstatera att byggnaden inte var skyddad med rivningsförbud i gällande detaljplan. Därför var kommunens möjlighet till bevarande begränsad.

– Northvolt ville riva den och det fanns inget i Plan och -bygglagen som kunde hindra dem från att göra det.
 
I februari 2023 revs Bobergshallen. I juli i år meddelar Northvolt att man ångrat sig angående Borlänge. I ett skriftligt meddelande säger de att de är inne i en storskalig expansion i flera länder och att de just nu genomför en strategisk översyn angående området Kvarnsveden. Under den höst vi fortfarande är inne i nu medger bolaget att de gått för snabbt fram i sina expansiva planer, och flera medier har rapporterat om en likviditetskris som gör att personalen på bolaget när detta skrivs känner sig osäkra på om de kan få ut sina löner under de närmaste månaderna.

Deras äventyr i Borlänge slutar med att kommunen genom ett kommunalt bolag köper tillbaka marken från Northvolt och sedan säljer större delen av den vidare till ett företag som ska bygga datacenter på platsen. Vad som återstår av hallen är (förutom grundlig dokumentation från Dalarnas museum) några klassiska takbågar och pelarfötter. Borlänge kommun har köpt loss några delar. Pernilla Wåhlin Norén berättar att tanken är att ”framtidens byggare på våra skolor” ska få fånga berättelsen om Bobergshallen genom att själva gestalta den på något sätt. Det handlar om kommunens gymnasieprogram för bygg och arkitektur. 
 
Att byggnaden skulle ha varit i dåligt skick håller den gamle stadsarkitekten Arne Ludvigsson inte med om. Innan rivningen var han själv på platsen tillsammans med en rivningsentreprenör. De hade med sig huggjärn och släggor för att hugga loss betongen på några provställen och inspekterade stålkonstruktionen där bakom.

– Några enstaka stag kunde möjligen ha blivit rostiga, men att stålkonstruktionen skulle ha fallit ihop som någon skrotbil är fullständigt fel.

Vad tänker han i efterhand om rivningen?
 
– Lärdomen av det här är att det räcker inte med att konstatera fakta. Det finns ingen i den här processen som har bestridit att Bobergshallen var en världsunik byggnad. Det är en komedi och en tragedi att den blev demolerad till skrot. Det är oerhörda värden som har gått förlorade. 

Han tror att en del av förklaringen till varför det blev så här ligger i hur näringslivets struktur har förändrats.

– Tänk om det här hade hänt för 30 år sen. Då hade vi 3–4 stålentreprenörer, de hade gått ihop och räddat det. Men de stora företag som finns nu har inte längre någon förankring i det lokala. Fråga var Coca Cola hör hemma. De hör hemma överallt och ingenstans. Så är det också med Northvolt. 

– Vi var bara ett gupp på vägen.

• Arkitekten har sökt Northvolt, som hänvisat oss vidare till Borlänge kommun för frågor om Bobergshallen.