”Vi har inte tid att ha bråttom – hållbara lösningar finns i småskaliga, långsamma projekt”

Vi, samhällsbyggare och arkitekter, har ägnat mycket tid de senaste decennierna åt att rita värderosor, producera verktygslådor och ta fram prototyper. Vi har anpassat, ritat om och kompromissat med visioner, ambitioner och hållbarhetsmål. Det har inte varit förgäves, branschen har byggt ny kunskap inom en rad områden. Men de “hållbara projekten” lämnar oss ofta med en gnagande undran om det egentligen blev så stor skillnad.

Genomförandeglappet – glappet mellan det samhället vi säger oss vilja ha i hållbarhetspolicyer och strategier och det vi faktiskt bygger – vidgas i takt med varje plan, nybygge och rivning. Vi tycker att det är tydligt att det nuvarande systemet inte ger oss det samhälle och den framtid vi vill och kan leva i. 

I sin senaste bok För sent att vakna uppmanar filosofen Slavoj Žižek läsaren att föreställa sig att vi lever i den framtid vi ser framför oss – i en fördjupad klimatkris, med försvagade demokratier och en kapitalism som löper amok – och ställa frågan: vad skulle vi ha gjort medan vi ännu kunde? Svaret, menar han, kan vi bara hitta genom “att försöka uppfatta situationen på ett nytt sätt”. När vi formulerat oss kring det, uppmanar Žižek oss att agera och att göra det nu snarare än att fortsätta skjuta de svåra vägvalen till framtida generationer.

Orden, skriver filosofen Simone Weil, är bara början. Varje verklig inspiration sprider sig till musklerna och tar sig uttryck i handling. Vi tror på kraften i det gemensamma görandet, i det småskaliga, faktiska byggandet. Vi ser hur det skapar verklig förändring på många platser i Sverige och världen. Ett exempel är Röda Oasen i Malmö där en byggemenskap med stor egeninsats förmått omvandla ett tidigare mentalsjukhus till tretton lägenheter, sex studentrum och ett minikollektiv – både i form av hyresrätter och bostadsrätter. Huset är nu inflyttat, samtidigt som flera markanvisade tomters byggnation i samma område står stilla. 

Gänget på Röda Oasen har utöver skapandet av prisvärda bostäder med stor andel återbruk, varit drivande i uppbyggnaden av både en tillsammansodling och det sociala företaget Drevet. Ett annat exempel är Hogslätts vänboende, där en grupp kvinnor i nära samarbete med en lokal byggare lyckats skapa tolv yteffektiva lägenheter med egen täppa och gemensamma utrymmen såsom kök, co-working och samlingsrum som används till allt från gemensamma måltider, filmvisning och föreläsningar. Huset har inte bara blivit prisvärda kooperativa hyresrätter för personer utan stort eget kapital, utan även ett nav på orten. 

Exemplen visar att ett idéburet socialt byggande inte bara skapar prisvärda, vackra bostäder utan även ett lokalt engagemang och mötesplatser. I båda projekten har arkitekter bidragit med sin yrkeskunskap och tillsammans med andra engagerade varit drivande från idé till inflyttningsklart projekt. 

Mot alla odds finns dessa verksamheter och alternativa historier. Kritiken vi hör är att de gör marginell skillnad, att de inte går att skala upp och att det därför inte räknas som en samhällsförändrande kraft eller möjlighet. Men tänk om det är precis tvärtom! Att det är i de småskaliga, lokala, långsamma projekten som drivs av människor utifrån de unika förutsättningar och möjligheter på just den platsen som lösningarna finns för framtidens hållbara byggande? Att det är i projekt där man valt andra sätt att räkna, andra sätt att förhålla sig till tiden och det redan byggda, som utgår från det människor behöver och vill istället för vad marknaden tycker sig har möjlighet att finansiera, som vi kan få syn på vår situation på ett nytt sätt? 

Om vi på allvar ska anta Žižeks uppmaning måste vi sluta springa, sluta bidra till att öka takten i produktionens hamsterhjul. Vi har inte tid att ha bråttom. Vi behöver tid för eftertanke och omtanke. Vi behöver tid att lämna datorn och kontoret och återskapa kontakt med platserna, människorna och materialen. Genom att göra annorlunda kan vi hitta svar på vad vi skulle kunnat ha gjort medan tid fanns. 

Veronica Hejdelind är konstvetare på Hallemar Hejdelind. Liv Sonntag är landskapsarkitekt LAR/MSA på Väveriet i Uddebo och Tinna Harling är arkitekt SAR/MSA på Röd arkitektur och medgrundare till Egnahemsfabriken.