Därför hackade hack­­­spetten på fasaden

Det så kallade Florahuset i Midsommarkransen har väckt uppmärksamhet sedan det blev färdigt för inflyttning 2020. Inte minst är det träfasaden som har dragit blickar till sig. Den tycks också ha varit väldigt lockande för en fågel av arten större hackspett.

Under förra hösten började den ge sig på Florahusets fasad av cederträ. Den hackade helt enkelt upp större och mindre hål på lite spridda ställen på fasaden. De boende i huset försökte skrämma bort den genom att sätta upp en attrapp som föreställer en rival, men utan någon framgång. När hackspetten i början av det här året dök upp igen, vände sig bostadsrättsföreningen till länsstyrelsen och undrade om det gick att få bort den här hackspetten genom att skjuta den. Skadorna för bostadsrättsföreningen beräknades vid det laget vara 50 000 kronor.

Rahel Belatchew är grundare av Belatchew, arkitektkontoret som står bakom Florahuset. Hon fick först höra talas om hackspetten när hon läste om den i tidningarna i mitten av augusti, och skrev då till bostadsrättsföreningen i huset. 

– Jag har aldrig varit med om det här tidigare. Och det är naturligtvis ingenting som vi kunde förutse. 

Hon säger att arkitektgruppen inte har företagit någon egen undersökning, och hon säger att cederträet som fasaderna är byggda med är obehandlat virke.

Kan det vara så att det är insekter i träet?

– Jag hoppas att det inte finns några insekter i det. Men jag har ingen erfarenhet av insekter i träfasader. Det är ett ganska nytt hus.

Rahel Belatchew tror mer att det skulle kunna handla om ventilationen. Att ljudet av ventilationen lurar hackspetten att tro att det finns insekter i närheten. Eller möjligen någon apparat som någon av de boende använder, som lurar fågeln på samma sätt.

När Belatchew presenterar huset på sin hemsida låter det så här: ”Fasaden kläs i trä, vilket återspeglar vår tids omsorg om miljön och är ett levande material med naturliga skiftningar och nyanser. Taket kläs i sedum och örter, vilket ger hem åt insekter och fjärilar, samtidigt som det återskapar byggnadens gröna avtryck på platsen.” 

Kan ivrigt kretsloppstänkande arkitekter på något sätt råka bjuda in naturen lite för mycket? Den frågan har ställts i samband med att hackspettsattacken florerat i medierna. Finns det oväntade baksidor med ekologisk hållbarhet? Kan naturen, genom att bjudas in i människors boendemiljöer, liksom hacka sig in i våra sammanhang även på mindre bokstavliga sätt än vad den har gjort i detta fall? 

Vi ska snart prata mer med Rahel Belatchew. Men först, vad är grejen med den här hackspetten, som nu lever farligt eftersom länsstyrelsen sa ja till önskemålet om skyddsjakt på den? Beter den sig rationellt för sin art eller är den bara… lite knäpp?  

Vi ringer Didrik Vanhoenacker, som tjänstgör som jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet. Han säger att den här hackspettens beteende är ovanligt, men inte unikt.

Hackspettar hackar av flera olika anledningar, berättar Vanhoenacker. Dels är det ett sätt för dem att kommunicera, hackspettar hackar helt enkelt i stället för att sjunga. Men att den större hackspetten i Midsommarkransen var ute efter något att äta, det är Vanhoenacker säker på.

– Större hackspettar äter lite av varje, det kan vara skalbaggar eller larver till exempel. Men det kan också vara fågelungar.

Didrik Vanhoenacker berättar om hur de kan ta sig in i fågelholkar för att äta upp andra fåglars ungar.

– Är hålet in till holken för litet för dem så hackar de upp ett eget hål. Tänk ungefär som i filmen The shining, fast med fåglar.

Obehagligt!

– Ja. I alla fall om man är fågelunge.

Men att den här hackspetten tänker att det finns mat i fasaden på Florahuset innebär inte att den nödvändigtvis har rätt i att det finns det. Det kan till exempel handla om att den hör ett ljud och kopplar det till ett liknande ljud den har hört tidigare, på en plats där det funnits insekter.  

– Det händer också att vissa individer låser sig i ett visst beteende. Det finns till exempel sädesärlor som attackerar fönster på folks bostäder. De har sett sina spegelbilder och tror att de jagar bort rivaler. En del fåglar lägger ner all sin tid på det.

– Då är det sladdar i huvudet som kopplar snett. En sådan sädesärla kan hålla på flera veckor, tills parningstiden är över, så det är inte bra för dem. Sen är det ju också jätteirriterande för folk att ha en sädesärla som håller på och hackar på fönstret och aldrig ger sig.

Det kan alltså finnas mat i Florahusets fasad, eller finnas något annat, kanske ett ljud, som lurar hackspetten att tro att det finns mat. Eller så är det bara en fågel som fått någon sorts dille. Vi behöver nog prata med någon mer som kan fåglar.

På Birdlife Swedens hemsida finns någon som kallas för ”fågelfarbrorn”. Han heter Staffan Müller och han vill gärna vara en fågelkontakt för folk som är allmänt fågelintresserade, står det, så vi ringer honom.

– Det här är inget nytt fenomen, säger han, men det poppar bara upp i media då och då.

Han har själv varit inblandad i ett fall som gällde hackspettsskador på ett hus i Leksand, i Dalarna. Den gången trodde man att det berodde på ett tickande ljud som finns i termostater till gammaldags element. Det tickandet skulle kunna påminna om de ljud som insekter och larver gör i en husvägg, vilket kan lura hackspettar att tro att det finns mat. Det var bara en hypotes, säger Staffan Müller, men den skulle kunna vara en rimlig förklaring.

– Det kanske finns vissa individer i en art som beter sig så här. Det är samma som att vissa vargar tar lammtackor i fårhägn, men inte alla. Då är det begripligt kanske att man vill ha skyddsjakt på en individ, för att få bort just den knäppskallen.

Är det här något som arkitekter måste förhålla sig till när de ritar nya hus med till exempel träfasader?

– Nja, vi måste ju också tänka på att vi har haft trähus i 5 000 år, och hackspettar har inte ändrat beteende på den tiden. Så vi ska inte skippa träkonstruktioner för det, sannolikheten för att en hackspett ska perforera en träfasad måste ändå anses minimal.

Säger fågelfarbrorn Staffan Müller, som delar numret till ytterligare en fågelkunnig person, Anders Wirdheim, prisad folkbildare och studiecirkelledare inom fågelskådning. Och han säger, precis som de andra två fågelexperterna, att det här inte är något vare sig nytt eller unikt.

– Jag minns att det var ett ståhej i medierna också på 1990-talet. Då råkade jag vara redaktör för Vår fågelvärld, och då var det både större hackspett, gröngöling och spillkråka som av olika skäl hackade på fasader, säger Wirdheim.

– Den gången slutade det efter ett tips från Finland att sätta upp runda plattor med påmålade ugglehuvuden.

Det kanske kan vara ett tips till de boende i Florahuset. För hittills har den gäckande hackspetten lyckats hålla sig undan skyttarna under de perioder då skyddsjakt på den varit tillåten.

– Varför de hackar på husväggar har ofta ingen tydlig förklaring, fortsätter Anders Wirdheim.

– Men det händer att det faktiskt är insekter i fasaderna. Jag vet fall där man till exempel hittat hästmyror, som kan åstadkomma stor skada, om man inte upptäcker dem i tid. 

Han berättar att det i de fallen handlat om träfasader som inte är behandlade.

– Så man ska inte negligera att hackspettarna kan vara budbärare om att något inte står rätt till.

Men han säger också att i många fall svävar man i okunskap om varför en del fåglar gör så här.

– De här fåglarna är läraktiga och individuella. En del är mer påhittiga, andra mer försiktiga. Det här handlar ofta om individuella egenskaper som någon individ lägger sig till med.

Den här större hackspetten i Midsommarkransen, kan det handla om att den är knäpp på något sätt?

– Jag tror inte att den är knäpp. Den är nog övertygad om att den kan hitta mat där. Men sen kan man inte heller utesluta att det även bland fåglar kan finnas beteenden som kan förstås som någon form av terapi. 

Anders Wirdheim börjar berätta om en bäver vid Vänern som gnagde på stora gamla tallar så att de föll ner och dog.

– En bäver har egentligen inte någonting att hämta på en tall. Men jag tänker att det var den här bäverns terapi.

Vi återkommer till Rahel Belatchew.

Kan det bli för mycket natur? 

– Nej, det tror jag inte. Jag tror att det är exceptionellt att den här hackspetten blev så fäst vid det här huset. 

– Jag tror att vi ska ha mer grönska i städerna och inte mindre. Vi mår bra av att ha grönska omkring oss. Och det dämpar också klimateffekterna. Vi kan absorbera vatten, vi kan skapa skugga och vi kan även skapa plats för ett rikt insektsliv.

Men naturen kan också uppfattas som dynamisk och kaotisk? Det kanske finns en anledning till att vi över huvud taget bygger saker för att skydda oss från den?

– Men jag vill tro att vi kan leva tillsammans, och att vi kan ha både stad och natur, både människor och djur. Nu planeras det många trähus framåt. Om det nu skulle bli så att jättemånga hackspettar skulle börja hacka på husfasader så får man försöka hitta en annan plats för dem där de kan hacka utan att störa.

Problemet i det här fallet var att hackandet gav upphov till skador och kostnader som bostadsrättsföreningen fick hantera, resonerar hon. Det bästa vore om man hade kunnat locka hackspetten till en annan plats. Hon verkar inte riktigt gilla tanken på att den ska skjutas.

– Man skulle kanske kunna bygga en fågelholk till den i närheten, också den i cederträ. Det kanske hade varit fint. 

Hon funderar lite.  

– Men då kommer den väl så klart inte tycka att den är intressant. Det är det som är risken. Det kanske kommer en bofink och flyttar in där i stället. 

När det här skrivs har länsstyrelsen inte fått några rapporter om att fågeln skulle ha skjutits. Skyddsjakt är beviljad till och med 30 november. Men Rahel Belatchew hoppas att hackspetten inte längre är där.

– Det kan ju också vara så att den väckt så mycket uppståndelse att folk ställer sig där för att få se hackspetten. Och att den därigenom fått så mycket uppmärksamhet kring sig att den stuckit därifrån, och därigenom räddat sig.