Trots protesterna – här rivs Borlänges ”Eiffeltorn”

Som Arkitekten tidigare skrivit om, har arkitekter länge försökt rädda den unika gamla industrihallen på det tidigare pappersbruksområdet i Kvarnsveden till eftervärlden. Till sist bedömde dock såväl Borlänge kommun och Northvolt – som köpte fabriksområdet av de tidigare ägarna Stora Enso – att de juridiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska hindren var för stora.

– Kommunen har utrett den och vi har utrett den, och resultatet av alla utredningar var att man inte såg någon väg för att kunna bruka den, säger Anders Thor, global kommunikationschef för Northvolt vid en pressvisning av anläggningen.

Olika alternativ utreddes, såsom att flytta hela hallen till ett annat markområde. Men då dokumentation om stålets skick saknades var det förenat med stora säkerhetsrisker att återanvända byggnaden.

– Man skulle nästan ha behövt återskapa den från scratch eftersom man inte visste vilket stål som skulle hålla. Och det har bekräftats nu vid den första rivningen, för stålet har i princip vikt sig, berättar Anders Thor.

Då hallen har stort arkitekturhistoriskt värde har länsmuseet Dalarnas Museum dokumenterat hela hallen, och Northvolt och Borlänge kommun låtit spara några klassiska takbågar för eftervärlden. Även vissa andra byggnadselement, som pelarfötter, kan komma att sparas.

På grund av säkerhetsrisker får inte journalisterna komma i närheten av rivningsområdet. Istället åker vi hiss upp till taket av den intilliggande fjärrvärmeanläggningen. Här, 45 meter ovan marken, bevittnar vi när grävmaskinerna demolerar den historiska Ljungbergshallen i realtid.

Rickard Eriksson är den siste brukschefen vid Stora Ensos pappersbruk i Kvarnsveden – den som så att säga släcker och låser bruket efter 121 års obruten pappersproduktion. Han är trots situationens vemod hoppfull inför framtiden.

– Det har varit en turbulent resa från det att beskedet kom, men det känns ju bra att det blir något nytt – och något som har framtiden för sig, till skillnad från det vi gjorde, säger Rikard Eriksson på fjärrvärmeverkets tak.

Den som kanske är mest synonym med arbetet för att rädda Ljungbergshallen är Borlänges tidigare stadsarkitekt Arne Ludvigsson. Han är på samma gång besviken och luttrad.

– Jag har alltid varit beredd på det här, men jag hade hoppats på att någon mecenat skulle dyka upp i sista stund. Det är sorgligt att så få värdesätter historia, säger han.

I nuläget rivs många av de gamla pappersbruksbyggnaderna, förutom ett stort magasin, den största maskinhallen, kontor och ett antal nyttolokaler. En viktig anledning till rivningarna är att många av de gamla byggnaderna är för små för de maskiner som krävs för produktion av elbilsbatterier.