Nu styr politikerna arkitektur­stilen i Göteborg

Från att ha varit en perifer lokalpolitisk fråga flyttade arkitekturen från ungefär 2020 in i centrum av den politiska debatten i Göteborg. Detta efter att flera politiker krävt ökad politisk kontroll över arkitekturen av stadens nybyggnation. Man ville ha mindre av modernistiskt byggande, och mer av vad man kallar för klassisk arkitektur. 

Inte minst Socialdemokraterna har varit drivande i frågan, och när man nu sitter vid makten genom en koalition med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har man också fått in frågan i centrala dokument som styr gestaltningen av offentliga rum i staden. I kommunens budget står nu till exempel att ”Stadsbyggadsnämnden får i uppdrag att i samverkan med exploateringsnämnden och AB Framtiden säkerställa att planering och byggnation av nya flerbostadshus ska hålla hög arkitektonisk kvalitet exempelvis genom planering av klassisk, traditionell arkitektur och moderna landshövdingehus”. I översiktsplanen finns en formulering om att ”den övergripande inriktningen för Göteborgs stadsbyggande ska vara en bebyggelsestruktur med utgångspunkt i den traditionella kvartersstadens och trädgårdsstadens struktur”.

Johannes Hulter (S) är kommunalråd med ansvar för stadsbyggadsfrågor och ordförande i stadens stadsbyggnadsnämnd. Han är också en av de politiker som hörts mest i debatten.

– Vi vill ha mer klassisk, traditionell arkitektur i staden, och det är ju inte bara för att jag personligen vill det utan för att jag vill att vi ska ha en demokratisk arkitektur.

Johannes Hulter betonar att det inte är något som han brukar behöva ta strid för varken i samarbetet med de övriga partierna i fullmäktige eller med medborgare i stan i största allmänhet.

– Göteborgarna vill trivas och ha en fin stad, och klassisk arkitektur är ett uttryck som Göteborgarna uppskattar.

Johannes Hulter menar att det här inte innebär ett förbud mot att bygga i andra stilar än vad han kallar klassisk stil, men att det är ett försök att motverka likriktning. Han menar att ”modernismen är en elitarkitektur som man sedan har försökt uppfostra medborgarna att gilla, men det har aldrig slagit igenom”.

– Vi vill ha variation och då får vi se till att det blir det. Det blir enahanda om man bara låter det rulla på av sig självt.

– Därför är vi tydliga med det här mot byggindustrin, och går aktivt in och säger att det är ett politiskt krav att de ska höja kvaliteten och göra bättre saker. Vi försöker gå in så tidigt som möjligt, i planbeskedet. Så får de anpassa sig.

Men han påpekar att byggande är långsamma processer och att det som byggs nu visar vad som ritades för fem eller tio år sedan. Så de förändringar som skett nu är inget som slår igenom förrän om ganska lång tid.

Han tror att Sveriges arkitekter och byggherrar kommer att få vänja sig vid att politiken tydligare kommer att vilja diktera saker som byggstilar framöver.

– Det har varit lite skyddad verkstad för vissa kårer och så där, man är inte van vid att politiker ”lägger sig i” som man säger. Men man kommer inte i längden att kunna hålla en så viktig del av vårt samhälle borta från inflytande för människor.

Johannes Hulter säger också att han märker att en attitydförändring från branschen redan håller på att ske.

– Byggarna har fattat grejen. Att det gäller att komma med uttryck som Göteborgarna uppskattar. Jag tycker också att jag uppfattar ett annat tonläge från arkitekter, där var tonläget initialt mer skeptiskt. Men de börjar nog också tänka att det kanske finns saker att lära av historien.

Johannes Hulter hänvisar till en opinionsundersökning som SOM-institutet gjorde 2020, och menar att de partier som nu är i majoritet ”den vägen fick väl belagt vad människor tycker”.

Frågan som ställdes av SOM-institutet löd: ”Vilken är din åsikt om följande förslag som gäller Göteborg? Nya hus bör i högre utsträckning byggas i klassisk stil, t.ex. med fasader i sten, tegel och trä.” 34 procent av de som svarade tyckte att det var ett ”mycket bra förslag”, och ytterligare 30 procent tyckte att det var ett ”ganska bra förslag”. 

SOM-institutet meddelar att de just nu undersöker den här frågan lite mer på djupet, och att det kommer att komma fler resultat från dem, som de inte har offentliggjort ännu. Men de problematiserar också själva undersökningen i bokkapitlet Gottgörelse eller auktoritär tendens? – Göteborgarnas inställning till att bygga mer i ’klassisk’ stil och i antologin ”Alltid måndag?”. Frågeställningen är inte oproblematisk, skriver författarna Felix Andersson och Daniel Enström vid institutet:

”Betydelsen av termerna ’klassisk’ och ’modern’ arkitektur är beroende på vem som använder dem och i vilket sammanhang de används. En arkitekt eller arkitekturhistoriker menar sannolikt något helt annat med begreppen ’klassisk’ och ’modern’ arkitektur än vad en politiker som debatterar i en lokaltidning gör. Någon tydlig konsensus bland arkitekter om vad som utgör de olika stilarna går inte heller att finna. Detsamma och möjligen mer därtill gäller sannolikt medborgare i största allmänhet.” 

Författarna påpekar också att: ”mycket av det som byggs i Sverige idag som betraktas som ’modernt’ härstammar från den antika klassiska stilen”, och att ”politiker från vänster till höger som förespråkar mer ’klassisk’ arkitektur fyller inte heller alltid begreppet med likartat innehåll”.

Johannes Hulter ser inga bekymmer i det.

– Tvärtom, det är ett tecken på att de är ordentliga vetenskapsmän. Man behöver problematisera och beskriva felkällor. Och vi kan inte heller bara lita på en undersökning. 

– Men jag har hållit på och pratat med massor av människor om detta i nästan två decennier. Och det finns andra undersökningar från andra länder som visar att människor, oavsett vad de säger att de föredrar, tenderar att faktiskt vilja röra sig i områden som präglas av klassisk arkitektur.

Björn Siesjö är stadsarkitekt i Göteborg. Han menar att det finns två sätt att tänka på det som nu händer i staden.

– Det ena är det är härligt att politikerna engagerar sig i arkitektur och stadsbyggnadsfrågor. Det andra är att det verkar väldigt yrvaket och inte alltid så genomkunnigt.

Han berättar bland annat om en översiktskarta över hur man vill ha centrala delar av Göteborg.

– Där har man ändrat kvartersformer och flyttat på gator. Det är inte alltid realistiskt, det kan bli alldeles för dyrt. När vi påpekar det så säger de: ”okej, då vet vi det, då får vi backa”.

– Jag tycker att man ser en pragmatism i detta. Man säger en sak med hög röst, men sen när det inte går, då går det inte. 

Men Björn Siesjö tycker att hans jobb som stadsarkitekt blivit svårare, i och med att den förändrade situationen skapat förvirring i arkitektleden.

– Arkitekter är i sig själva en ängslig sort, så risken är att de överstyr mot vad politiken har sagt. Vi ser resultat av det just nu som inte är helt lyckade, det ritas mycket konstiga saker.

Vad betyder ”klassisk stil”?

– Vi har haft Johannes Hulter att försöka förklara det för våra medarbetare. Det går inte att säga vad det är. En del säger att det är vad som byggts i det antika Grekland och Rom, andra säger att det är allt innan modernismen. Inget av det är helt sant.

– Han har försökt exemplifiera genom att visa bilder. En del av dem skulle kanske kunna funka, annat blir väl inte så bra.

Björn Siesjö fortsätter:

– Jag gillar demokrati och då är det folkvalda som styr. Det är på gott och ont, och då får man ta smällen i att det inte alltid är på gott. Men jag tror inte att en tillfällig ny inriktning under en mandatperiod eller två kommer att få så stort avtryck i staden trots allt. Sedan förändras ju stilar och moden inom arkitekturen ständigt, den som lever får se. Men jag tycker att det vore olyckligt om det blir lägre i tak av detta.  

Björn Siesjö har tidigare anklagat politikerna för att svika ”principen om armlängds avstånd” mellan politiken och kulturen. Vi ringer upp idéhistorikern David Karlsson för att höra lite mer om vad den innebär. Han förklarar att den kom till precis efter andra världskrigets slut. 

Det var John Maynard Keynes, nationalekonomen, som först formulerade principen. Det var efter andra världskriget, och hans problem var: hur ska man utforma ett system där staten kan stödja kulturen utan att den kidnappar den i propagandasyfte? Det hade då skett i både Stalins Sovjet och Adolf Hitlers Nazityskland.

– Man hade sett hur totalitära regimer gjorde saker som konst och kultur till verktyg helt och hållet i statens tjänst. Om man har med sig det förstår man varför principen om armlängds avstånd är viktig.

David Karlsson påpekar att begreppet inte är särskilt juridiskt distinkt inom statsförvaltningen, utan att det snarare handlar om ”en etik, ett etiskt patos hos politiker och tjänstemän inom framför allt kulturområdet, som också har institutionaliserats i vissa beslutsprocesser”. För att undvika att få politisk styrning av kulturen har man då upprättat system där varken politiker eller tjänstemän har hand om konstnärliga frågor, utan att det läggs på sakkunniga inom områdena, som sitter under begränsade perioder.

David Karlsson menar att principen i dagens politiska debatt är både försvagad och under stark attack, och att det pågår ”en politisering av statsförvaltningen och den offentliga förvaltningen generellt.” Han menar att politikerna i Göteborg flörtar med populism.

– Vi har inte någon direkt demokrati, utan en representativ demokrati, där komplexa frågor bearbetas i ett parlamentariskt system. Populismen är kritisk mot det. Populistiska ledare hävdar att de står i direktkontakt med folket. ”Jag förstår folkets vilja”. Det är en klassisk retorisk figur.

– I Göteborg är det Socialdemokraterna som driver detta. Det är ett avsteg mot hur den svenska välfärdsstaten byggdes. Det gjordes i dialog med forskare och experter, genom väldigt ambitiösa utredningar. 

– Men populister ifrågasätter snarare forskning och sakkunskap, och säger att det är fake news. Jag tror man ska akta sig som politiker för att närma sig de strömningarna, eller försöka slå mynt av dem, för det är en farlig väg.

David Karlsson säger också att ”det finns en hel del fula hus i Göteborg, det kan jag hålla med om”. Men han menar att det inte är arkitekternas fel, utan att det förmodligen skulle ha blivit bättre om arkitekter fått större inflytande i byggandet. Han tror att en del av skulden däremot kan läggas på byggindustrin, och en snävt ekonomiskt tänkande som minimerar inblandning från arkitekter och i stället förlitar sig mer på till exempel prefabricerade element.

– Arkitekter har en svag ställning i Sverige jämfört med många andra europeiska länder, säger han.

När Arkitekten frågar Johannes Hulter om vad han tänker om principen om armlängds avstånd så svarar han att det är ett intressant begrepp, som inte är så lätt att definiera.

– Det är ett begrepp som många slänger sig med, men som kan leda till en del förvirring.

Han säger att som han tolkar det så ska politiken inte lägga sig i folks privatliv.

– Vi ska inte lägga oss i vilka konstverk som människor vill hänga i sina hem, och inte heller vilka som ska få hänga på ett galleri.

– Men just i den här frågan gör jag en annan bedömning än dem som tycker att jag har fel. I våra offentliga rum tycker jag att det är naturligt att vi får utöva demokratisk kontroll genom representativ demokrati. Det tycker jag är helt okontroversiellt. 

Anklagelserna om att han och Socialdemokraterna i Göteborg skulle vara populistiska känner han sig inte träffad av.

– Populistisk tänker jag att man är om man förenklar på ett otillständigt sätt, så att man får ett förenklat svar på ett svårt problem. Här tycker jag man måste skilja på populärt och populistiskt.

– Ta till exempel det nya Lisebergshotellet, som är byggt i klassisk stil. Är det populism? Nej, man gör något fint så att folk blir glada. 

Johannes Hulter tycker inte heller att det är något märkligt med att han försöker göra sig till talesperson för folkviljan.

– Att uttolka folkviljan är vårt jobb. Tycker man inte att vi sköter oss där så kan man rösta bort oss nästa val.