”Identitet och arkitektur är oskiljaktiga”

Jag minns ljudet av sirener, doften av damm och desorienteringen som följde på plötsliga ljusblixtar och ekon av förstörelse. I det ögonblicket kan jag markera exakt tidpunkt i mitt liv – stunden som formade personen jag är idag. Att lämna hemmet kändes som att lämna delar av mig själv bakom, bitar som, trots att jag försökt fylla dem, har lämnat ärr som alltid kommer att finnas kvar.

Den fysiska distansen skapade också en emotionell distans, en allt större klyfta mellan min känsla av tillhörighet, min identitet och hur jag relaterar till världen omkring mig. Älskade människor blev en del av ett förflutet som känns precis utom räckhåll. Minnena, även de smärtsamma, är ovärderliga eftersom de är djupt rotade i den plats jag en gång kallade hem.

Kampen för att anpassa sig blir en daglig rutin, och identiteten ett ständigt pågående projekt. Denna erfarenhet har blivit grunden för min förståelse av hem, identitet och arkitektur, och varför jag ser dem som oskiljaktiga.

Enligt aktuella rapporter från UNHCR fram till 2024 har 120 miljoner människor förlorat både sitt hem och sin känsla av identitet och tillhörighet. Föreställ dig ett hav av människor, så långt ögat kan se. Dessa människor är inte bara fördrivna; de möter också emotionella och psykologiska trauman som identitetskonflikter, PTSD och andra psykiska påfrestningar. Deras framtid är oviss, med drömmar och ambitioner som antingen pausats på obestämd tid eller helt krossats.

För att förstå konsekvenserna av detta måste vi granska hur identitet formas, särskilt i relation till arkitektur. Identitet är en komplex väv av yttre och inre erfarenheter. Externt är den knuten till vår omgivande miljö, medan den internt formas av minnen och upplevelser, djupt förankrade i platser. Som Simon Unwin beskriver är en plats inte bara en position – det är ett rum fyllt med mening, skapat av minnen. När människor förlorar sitt hem, förlorar de en del av sig själva, vilket leder till ett existentiellt skifte där de band som gav livet mening plötsligt bryts.

Edward Saids reflektioner kring exil ger djupgående insikter i fördrivningens psykologiska påfrestningar. Han beskriver den ”andrahet” som fördrivna människor upplever – en ständig känsla av främlingskap och avstånd från den egna identiteten. Liknande en växt som tvångsplanteras i främmande jord, tvingas de att anpassa sig i en okänd miljö, där tidigare trygga rötter känns främmande. Förlusten av hem innebär att förlora både den fysiska omgivningen och den emotionella trygghet den erbjöd, vilket ofta lämnar psykologiska ärr – ångest, depression och trauma.

Som Bachelard beskriver i The Poetics of Space, bär våra fysiska rum våra drömmar och formar både vår yttre och inre värld. När dessa intima platser förstörs, förlorar individen en del av sin identitet, då arkitekturen fungerar som en länk mellan individen och dess samhälle, region och historia. Med en så central roll kan man fråga sig om arkitektur kan erbjuda något mer än bara nya byggnader – kan den hjälpa oss att återskapa bandet till det förlorade?

Arkitektur ensam kan inte läka fördrivningens sår. Vi måste agera medmänskligt och se arkitektur som en förlängning av vår identitet och förståelse av världen. När människor förlorar sina hem, förloras inte bara en byggnad – en djup del av deras mänsklighet går förlorad. För att möta fördrivningens utmaningar behöver vi förstå de emotionella och psykologiska banden människor har till sina hem och platser. Återuppbyggnad av liv kräver medkänsla, solidaritet och en förståelse för vårt grundläggande behov av tillhörighet. Först då kan vi börja stötta dem som blivit rotlösa och hjälpa dem att återfå en känsla av plats, identitet och stabilitet i en ständigt föränderlig värld.

När jag fortsätter att anpassa mig inser jag att identitet inte är statisk och som Stuart Hall påminner oss är den aldrig fullständig, alltid i process. De saknade bitar jag en gång förlorade har fyllts med en djupare känsla av tillhörighet, rotad i både familj och plats. I mitt arbete strävar jag efter att skapa rum som speglar individen och stärker förståelsen av deras inre värld. Detta är en omsorg jag hoppas att alla arkitekter omfamnar.

Arkitektur är en dynamisk, ständigt utvecklande identitet. Som respons på kulturella och samhälleliga förändringar bär arkitekter ett unikt ansvar: att observera dessa skiften med medvetenhet och respekt. Ett enda pennstreck kan forma byggnader men också liv och samhällen, främja samhörighet eller skapa avstånd. I en värld där fördrivningen ökar kan arkitekturen bli en grund för tillhörighet, motståndskraft och utveckling.

Mohannad Khalaf är arkitekt.