”Att bli uppsagd i en lågkonjunktur är inte personligt”

Som Arkitekten har rapporterat tog uppsägningarna på grund av arbetsbrist ordentlig fart den 1 oktober förra året. Arbetsgivare inväntade de nya LAS-reglerna vilket gav dem större möjligheter att göra undantag från turordningslistan.

Under vårvintern har varsel och arbetsbristuppsägningar fortsatt. White varslade exempelvis 25 anställda i Stockholm i mitten av mars och även Semrén och Månsson och Wingårdhs har varslat närmare 20 anställda vardera. Ett varsel behöver inte betyda uppsägning i slutänden, men är en tydlig indikation på arbetsgivarens prognos.

Så här tidigt i en konjunkturnedgång är det svårt att skaffa sig en rättvisande bild av hur stor arbetslösheten är i branschen. Sett till siffror från a-kassan var 2,4 procent av arkitekterna arbetslösa i februari, en liten ökning mot månaden innan.

Samtidigt fångar statistiken från a-kassan inte upp personer som är under uppsägningstid, som inte är medlemmar och som ännu inte har kommit in på arbetsmarknaden. Den fångar heller inte upp konsulter som har mist sina uppdrag eller personer som hoppar på andra typer av jobb för att försörja sig.

Även om det är dyster läsning att arbetslösheten ökar, kan det vara klokt att tänka på att det här är normalläget i arkitektbranschen. När det går nedåt drabbas branschen tidigt. När det vänder uppåt återhämtar branschen sig snabbt. Och i högkonjunktur kan arbetslösheten vara nära noll.

Nina Åman är i dag stadsarkitekt i Nacka kommun. Hon gick ut sin arkitektutbildning 1990. Det var många av hennes vänner som inte fick jobb eftersom Sverige var på väg in i en djup lågkonjunktur. Nina Åman fick en anställning på ett arkitektkontor och pustade ut, men det tog bara 18 månader innan hon och halva styrkan fick gå. Några månader senare rök resten.

– Det var ganska dramatiskt. Nästan alla man kände var arbetslösa och Arbetsförmedlingen var helt oförberedda på att hantera en massa högutbildade arkitekter.

Nina Åman och hennes generation arkitekter fick hoppa runt mellan olika sysselsättningar. Själv fick hon sin nästa tillsvidareanställning 2001.

– I efterhand tycker jag det var väldigt givande. Jag gick en utbildning i grafisk design, formgav bokomslag, skapade utställningar, hade projektanställningar som arkitekt och planarkitekt och hoppade in som lärare i Stockholms historia för pensionärer och flyktingkvinnor på ABF. Jag fick vara med om saker jag aldrig hade gjort annars. Jag fick ett bättre självförtroende också och har inte känt mig så orolig över att förlora jobbet efter det.

Men det var tufft också. Under åren av otrygga anställningar fanns stressen över ekonomi och trygghet där.

– Jag ville inte ge mig utan jag hade bestämt mig för att jag verkligen ville till stadsplanering. Det tog oss till Varberg där jag fick projektanställningar på kommunen.

Nina Åmans perspektiv på tuffare tider är att det så klart känns tungt när det händer, men att det under den djupa krisen på 90-talet ändå gick bra för många.

– Det är viktigt att inte tappa tron på sig själv. Att bli uppsagd i en lågkonjunktur är inte personligt. Det beror inte på en själv.

Paret Helena Glantz/Erik Jarlöv hamnade i samma djupa lågkonjunktur på 90-talet. Sedan 22 år driver de Urban design, men även innan det drev de eget i mindre skala. Att starta företag blev en arbetsform som fungerade när det inte gick att få fasta anställningar. På 90-talet var det också möjligt att kombinera a-kassa med en bisyssla, vilket inte är tillåtet i dag.

Erik Jarlöv hittade roliga uppdrag i krogbranschen, när jobbet hos Bengt Lindroos han hade blivit lovad aldrig blev av på grund av att firman lades ner.

– Trots lågkonjunkturen minns jag det som en spännande tid. Jag fick vara med och göra WC och Bonden på Södermalm, krogar som stod för något nytt och som lockade kreativa människor.

Bland Helena Glantz kurskamrater, i en årskurs med 60 studenter, har de flesta hängt sig kvar i branschen. Men vägen för henne och många andra var krokig.

– Det talades om att 85 procent av nyutexade arkitekter var arbetslösa 1993. För många var det väldigt jobbigt, men det berodde lite på vilken inställning och vilka förväntningar man hade. Jag var inte säker på vad jag ville jobba med, så det var spännande att kunna växla lite och befinna sig i utkanten av branschen, tyckte jag. Det kändes som en väldigt lång lågkonjunktur, men fyra år efter att jag gick ut skolan hade det börjat vända.

Helena Glantz och Erik Jarlöv fick fart på Urban design tack vare att de hade samlat på sig erfarenheter från kroginredning och varumärkesarkitekteur. Det öppnade dörren för ett större fastighetsutvecklingsprojekt av Münchenbryggeriet i Stockholm.

– Jag brukar säga att vi har gått på alla smällar som man kan gå på. För sen kom IT-kraschen år 2000 som också slog hårt mot oss, säger Erik Jarlöv.

De betonar vikten av uthållighet och egen drivkraft i tuffare tider. Det gäller att förkovra sig och ligga på potentiella arbetsgivare eller uppdragsgivare.

– Om man startar eget finns det en kundgrupp som de större kontoren inte vill ha och det är privatpersoner. Där finns det mycket uppdrag för folk vill bygga om sina hus eller bygga till sommarstugan, säger Helena Glantz.

– Det man kan göra är att lära sig hantverket att bygga. Att liera sig med en lokal byggfirma kan vara smart. De behöver hjälp med allt från bygglovsprocessen till att förstå hur en detaljplan fungerar, säger Erik Jarlöv.

En annan arkitekt som på senare tid har fått känna på hur arbetsbrist kan rycka undan mattan är Anna Mistry Bergbom. Två gånger under bara några år förlorade hon jobbet. Nu har hon blivit varslad igen.

Det började med att hon lämnade en trygg och längre anställning för en ny utmaning och fick ett jobb på ett medelstort kontor där hon verkligen trivdes. Efter två år, när hon blivit lagom varm i kläderna, blev det neddragningar. Eftersom hon var bland de senast anställda var hon en av dem som blev uppsagda.

– Jag blev ledsen, men jag var mentalt förberedd. Jag tog det inte personligt och hittade ett nytt jobb ganska snabbt. Men med pandemin gjordes omorganisationer och jag blev drabbad igen.

Andra gången var det på vissa sätt lättare att hantera situationen eftersom cv och portfolio var uppdaterade.

Såklart är det alltid tufft att förlora jobbet – det påverkar ekonomin, den sociala tillhörigheten och yrkesidentiteten.

– Det jag har lärt mig är att man ska försöka hålla sin portfolio och cv uppdaterade. Man vet ju aldrig vad som händer. När man väl har förlorat jobbet blir man också av med sina verktyg i form av kraftfull dator och dyra program som man behöver för att sätta ihop sina referenser. Vissa arbetsgivare kan tillåta att man får komma in och låna utrustning, men om man lämnar ett kontor samtidigt som många andra kan det vara svårare.

– Jag höll mig också väldigt aktiv och kontaktade alla i mitt nätverk som jag trodde kunde hjälpa mig. För mig blev det lättare att hantera situationen genom att vara aktiv.

När hon nu har drabbats igen är situationen inte alls lik de tidigare gångerna. Med nya regler kring LAS och undantag från turordningslistan är det inte lika lätt att bara gilla läget och gå vidare.

– Det väcker många fler frågor den här gången. En sån här process blir svår på en liten arbetsplats och prioriteringarna kan lätt kännas kopplade till person.