”Det är en sorg att se på när något rivs”

STOCKHOLM. Arkitekten Catharina Högstedt upptäckte hösten 2020 att det lämnats in ett rivningslov som rörde den gamla Nitrolackfabriken på Lövholmen, Stockholms sista centrala industriområde.

– Jag undrade varför det inte blev avslag direkt. I princip alla byggnader på Lövholmen är grönklassade av Stockholms stadsmuseum och det är ovanligt i ett industriområde, säger hon.

Tidigare samma år hade hon bevittnat rivningen av den gamla spredfabriken på Lövholmen. Det väckte känslor. Och frågor.

– Det är en sorg att stå och se på när en karakteristisk byggnad rivs. Jag tyckte att det var konstigt att rivningen fick ske utan någon som helst debatt.

I februari 2021 såg hon att ärendet om Nitrolackfabriken plötsligt skulle upp till beslut i stadsbyggnadsnämnden. Stadsbyggnadskontoret föreslog rivning. Markägaren Skanska ville bygga nytt på området och ansåg att Nitrolackfabriken var för förorenad och inte gick att rädda.

– Det var märkligt att det gick så snabbt. Jag vet vet hur mycket som måste skrivas och utredas när det handlar om en klassad byggnad, säger Catharina Högstedt som själv jobbat på stadsbyggnadskontorets bygglovsavdelning.

Hon insåg att det gällde att agera snabbt och startade ett upprop på Facebook och en namninsamling som fick många undertecknare och kommentarer.

Experter hon pratade med ansåg att Nitrolack visst gick att sanera och rädda.

– Jag hade säkert kontakt med 200 personer under den här processen, säger hon.

Engagemanget ledde till ett överklagande som gav effekt. Skanska fick dra tillbaka sin rivningsansökan, ärendet är avskrivet och en ny politisk majoritet har tagit över i stadshuset.

– Hade jag inte startat uppropet hade fabriken varit riven i dag. Det finns en mening i att bevara, återanvända och utveckla befintlig bebyggelse. Nitrolackfabriken, som ligger väldigt vackert vid vattnet, är en majestätisk byggnad som förmedlar platsens historia. En mer varsam hantering av kulturarvet behövs på Lövholmen, säger Catharina Högstedt.