REPLIK: ”Finns inte ett svar på vilken slags tävling som är bäst”

Att testa nya tävlingsformer för att höja den arkitektoniska nivån och ge fler chansen att få uppdrag är en prioriterad fråga för Sveriges Arkitekter. Likaså att förbättra villkoren för tävlande, med rimliga arvoden och uppdrag efter tävlingen. Allra viktigast för att utveckla våra tävlingar är förstås erfarenheter från er som tävlar. 

Vi välkomnar därför att Henrik Tilja lyfter fram betydelsen av allmänna tävlingar för nyetablerade och yngre arkitekter. Vi ser däremot varken någon minskning eller ökning av antalet allmänna tävlingar som Sveriges Arkitekter medverkat i under de senaste åren. Men vi ser att de har gett efterfrågat resultat vad gäller breddat startfält och i flera av tävlingarna har relativt små kontor vunnit. Vi kan samtidigt konstatera att meningarna om allmänna tävlingar går isär inom kåren. Det gäller att balansera fördelar mot risker. En risk är obetalda arbetstimmar med liten chans till uppdrag. En annan är att en stor och komplex allmän tävlingsuppgift kan ge många förslag som inte svarar mot arrangörens behov. Ibland passar helt enkelt en inbjuden tävling bättre. Om arrangören vill kunna påverka förslagen innan de är helt klara kan en tvåstegstävling vara lämplig. Det finns alltså inte ett svar på frågan om vilken slags tävling som är bäst, utan ”det beror på”.  

Det stämmer att flera allmänna tävlingar de senaste åren har handlat om annat än hus, såsom en park i Borås, ett vattentorn på Värmdö och en bro i Ängelholm. De ingår i trenden mot tävlingar om offentliga miljöer och teknikbyggnader, platser och objekt som påverkar många människor i vardagen och de har lockat många att delta. Vi ser liksom Henrik Tilja gärna fler allmänna tävlingar om hus, något vi även uppmuntrar till i vår dialog med arrangörer. Beslutet om tävlingsform fattas till syvende och sist av dem, inte av oss.

Vi kan konstatera att våra grannländer brottas med samma frågor som vi gör, det vill säga att förhålla oss till EU:s upphandlingsdirektiv, samtidigt som villkoren för de tävlande ska vara goda och formen ska vara rätt för varje tävling. Det norska exemplet på tvåstegstävling som nämns är intressant och har diskuterats under regelbundna möten med våra nordiska och baltiska systerorganisationer. Ett svenskt exempel är Mittpunkten i Borås stadspark där steg ett innebar kort tävlingstid och liten inlämning. För att bredda startfältet utan att insatsen för deltagande team är för stor.

Slutsatser utifrån våra erfarenheter:

• Tvåstegstävling med allmänt första steg: Uppgiften och inlämningskraven i det första steget bör vara begränsade för att de tävlandes insatser ska vara rimliga. 
• Tvåstegstävling där alla team tävlar i båda stegen, dvs att inget team slås ut, kan vara ett sätt att undvika att tävlande känner sig tvingade att överleverera i steg ett. 
• Tävlingar genomförda som inbjuden tävling i två steg innebär stor arbetsinsats från både arrangörens och de tävlandes sida. Om den formen väljs är det särskilt viktigt att noga utforma uppgiften i respektive steg för att säkerställa att resurser används på ett klokt sätt.
• Fortsätta arbeta för att arrangörer även ska bjuda in oetablerade och mindre kontor. LOU tillåter inte wild card-system men däremot att skriva urvalskriterier för att möjliggöra val av nyetablerade arkitekter, såsom i den pågående tävlingen om Rosendals torg. Likt i Norge kan krav ställas på att låta ett nyetablerat kontor ingå i tävlande team som under- eller huvudkonsult åt ett mer erfaret kontor. 
• Konkurrenspräglad dialog är en form inom LOU som vi hoppas få möjlighet att pröva i närtid.

Ulrika Nero, Anna Forsberg, Katarina O’Cofaigh och Åsa Bexelius arbetar för Tävlingsservice på Sveriges Arkitekter.