”Platsens identitet går förlorad i Limhamn”

Av ambitionen att behålla platsens identitet i Limhamns hamnområde med de karaktäristiska silorna, blev det endast en tummetott. Förslaget som presenterades för området hade bara en silo kvar, utan bostadsfunktion. Och bredvid den stod ett nybyggt hundra meter högt torn med bostäder och butiker. Förslaget fick kritik. Lokala Limhamns-bor undrade vad som hänt med resonemanget om identitet och Limhamns historia. Med all rätta. Från det att staden betonat vikten av att behålla dessa identitetsskapande byggnader presenteras ett förslag där man gör just motsatsen; river ned platsens historia och identitet.

Limhamns hamnområde är klassisk industrimark. Här bedrev bland andra Skånska Cementgjuteriet verksamhet i 90 år, från 1889 till 1979. Nu ska delar av området förvandlas till en ny stadsdel i ett unikt läge. Det finns idag sex silos kvar på området. Stadsbyggnadskontoret har tidigare uttryckt att tre av dem kommer att bevaras i sin nuvarande höjd för att byggas om till bostäder. De övriga tre ska byggas om och har tagits ner i höjd.

Av 68 sökande team valdes fyra ut till det parallella arkitektuppdraget för området. Alla fyra team bestod av både svenska och internationella arkitekter från Holland, England och Belgien. Alla fyra förslag visar samma princip av att behålla enbart en silo och riva de andra.

På andra sidan sundet används liknande silor till att skapa härliga boenden. Inte för att de är K-märkta, inte heller för att de ens är speciellt vackra, men enbart för att man menar att de gamla byggnaderna ger själ och identitet till en stadsdel och de människor som bor där.

Tanken på att riva befintliga byggnader känns onekligen fel och till och med lite otidsenlig. Är det överhuvudtaget försvarbart ur ett hållbart, ekonomiskt, mänskligt, långsiktigt, historiskt eller identitetsskapande perspektiv? 

Reaktionerna som kommit efter att det vinnande förslaget presenterades visar kanske främst att det finns mycket känslor för Limhamns gamla silos. Kanske visar detta betydelsen av förankring i vår kulturhistoriska identitet. Vi följer debatten på vårt kontor inne i Malmö, och undrar hur allt egentligen har gått till och hur det blev så här. Och som arkitekter blir vi frustrerade eftersom vi ser sådana möjligheter med platsen och de befintliga byggnaderna. Vi ser, och fantiserar om, hur man skulle kunna skapa inbjudande miljöer i och runt dessa silos. Med platsens identitet och historia bevarad. Malmö har fått sin Varvsstad – kanske Limhamn får sin ”Silostad”?

Vi kan inte heller låta bli att leka med tanken på hur förslagen till detta område hade sett ut om lika många lokala arkitekter, små och medelstora, med förankring på platsen, hade fått lämna in sina förslag. Frågan vi ställer oss: Är det möjligt att ta ett steg tillbaka och prova en levande, prestigelös, öppen och kreativ ”gräsrots-dialog” om denna unika plats? 

Vi har länge efterfrågat en levande debatt om arkitektur i Sverige. Ett samtal om vad arkitektur är och kan vara för oss människor. Inte en debatt som handlar om fint eller fult, utan om platsens identitet och hur arkitekturen kan skapa trivsamma miljöer utifrån gamla strukturer som bär på minnen. Ett samtal där alla känner sig delaktiga och välkomna.

Kanske skulle till och med Malmö kunna gå i täten för sådana samtal inför alla nya hamnområden som står på tur? Det skulle gå så väl hand i hand med tanken om Malmö som en inkluderande stad, på alla plan. Så passande just nu under Arkitekturåret 2023! Och vi skulle kanske kunna göra som värdnationen Danmark för Arkitekturåret skulle ha gjort; bjuda in lokalbefolkningen till att aktivera platsen mellan, runt och i silorna med food-trucks, loppis, musikuppträden, dansföreställning, hang-outs, väggmålerier. Som en form av samtal – också med platsen.

Det hoppas vi på!

Karin Hvid Rydell, Mikael Wikeborg, Olavur Lofti och Jens Svefors är arkitekter i Malmö.