”Jag gråter över det rivna kontorshuset”

Tack Martina Wahlgren och Tove Sjöberg för en insiktsfull artikel ”Det är för lätt och billigt att riva”. Ingen befintlig byggnad kan ekonomiskt mäta sig med en ny detaljplan, vilken medger en betydligt större byggnadsrätt än den befintliga byggnaden. Skulle inte centralt belägna kyrkor och kulturhistoriskt skyddade byggnader, som NK-huset, också rivas för att utnyttja marken effektivare med samma synsätt? Det är för billigt att riva och jag är rädd att vi under rådande byggkonjunktur åter ska få stora tomma rivningstomter mitt i centrala Stockholm – nya Riksgropar.

Planeten och jag som arkitekt gråter – handgripligen har jag ritat större delen av ritningarna, med penna på lumppapper, både för det rivna kontorshuset i kvarteret Hästen och NK:s tillbyggnad. Handläggare för projektet var Sven-Erik Martinsson. Vi arbetade hos Bengt Lindroos under större delen av det kreativa 1960-talet. Detta hus, är förutom Kaknästornet, det viktigaste projekt jag arbetade med. Det är sorgligt att se att det redan är rivet under min livstid och är glad att Bengt och Sven-Erik slipper uppleva detta.

Jag var med från de första skisserna fram till byggstart, då jag 1970 kom in som specialelev på Arkitektur på Östermalmsgatan. Sven-Erik vann strax innan tävlingen om Sollentuna Kulturhus tillsammans med Anders Hamrin och Olle Geijer och vi lämnade båda kontoret.

Det kan inte varit lätt att riva detta gedigna hus med bärande betongfasader och utvändig lättbetongisolering med puts, konstruerat av en konstruktör som använde både svångrem och hängslen – även i sina statiska konstruktioner.

Byggnadens tillkomsthistoria, som ett uppdrag för entreprenören John Mattson, började med att vi deltagit i ett parallellt uppdrag tillsammans med JM för den nya Stockholmsmässan några år tidigare. Kontoret ELLT vann detta.

Uppdraget från vd var enligt hörsägen; det ska vara ”ett vanligt djävla hus och inget marmorpalats”. Alla tidigare hus i centrumområdet hade fått dyra stenbeklädnader och JM ville bryta med detta. ”Ja för fan, i puts då”, lär Bengts snabba motreplik varit. Han var som alltid lojal med sin byggherre – men ville göra det ”på vårt sätt”. Vi utnyttjande burspråksrätten, men gjorde i stället utkragande våningsplan – 20 centimeter per våning i extra kontorsyta, och Bengt kunde utforma intressanta hörn. Uppdraget var också, då, att få in maximal uthyrbar yta och vi försökte därför få in så många våningsplan som detaljplanen medgav.

Kontorsutformningen var inte nyskapande och bestod av en u-formad mittkorridor med en gård och ett huvudtrapphus i mitten och utrymningstrapphus i ändarna. Kontorsrummens bredd, enligt ”Statliga Kontorshusutredningen – Kv Garnisonen”, var 2,4 meter för en person eller 3,6 för två personer efter tjänsteställning. 

Argumentet att våningshöjderna i dessa 50 år gamla kontorshus är för låga för storrumskontor och aktivitetsbaserad verksamhet är säkert riktigt, men att man därför ska kompenseras av samhället med ökad byggnadsrätt för att få ihop kalkylerna vid rivning och nybyggnad är märkligt. Idag – efter Coronapandemin och man kan arbeta nästan var som helst, och företagen har svårt att locka tillbaka personalen till arbetsplatserna – kanske ska man locka med avskildhet och arbetsro?

Detta hus hade säkert gått att bygga om till bostadshus, med en inåtvänd loftgång kombinerad med balkonger – av den typ Bengt Lindroos tillämpat i det samtida projektet med bostäder i Kv Vägaren på Folkungagatan.

Varför gråta över spilld mjölk. För planetens och framtida generationers skull måste vi ta bättre vara på det som redan är byggt och räkna in alla kostnader i samtliga led i byggprocessen. 

Jerry Ramnitz är arkitekt SAR/MSA.