”Garnisonen är föredömlig”

I slutet av 70-talet besökte jag den långa korridor som numera kallas ”Elefantkyrkogården”, ett så vitt jag förstår ödsligt utrymme som löper utefter sista delen av Karlavägen i kvarteret Garnisonen i Stockholm, en byggnad som någon omdömeslös ortsbo kallade ”DDR-huset”. Jag hade ritat en gymnasieskola i Boden och på den tiden var skolan en statlig angelägenhet. Ritningarna skulle granskas och godkännas av Skolöverstyrelsen som då höll till i just den nu famösa korridoren på 8:e våningen. En trevlig receptionist ledsagade mig upp genom labyrinten fram till planeringsrådet, en kollega som skulle granska att det av SÖ stadfästa lokalprogrammet hade följts, att planlösningarna var effektiva och i linje med läroplanens mål. Det var ordning och reda. Man tog ansvar.

Karlahuset vid Garnisonen hade då funnits i några år, och visst hade det förekommit en diskussion om gestaltningen av den stora byggnaden, en östermalmskonservativ kritik var självfallen, men där hade också funnits de som försvarade och förklarade. 

Idag, snart 50 år senare, går jag på gym där. Det är en fantastisk byggnad, vacker, ändamålsenlig och hållbar. Man kan förstås tycka att det är en mäktig fasad, men den rimmar väl mot stadsrummets och Karlavägens storslagna anspråk och bildar samtidigt fond mot den öppna Gustaf Adolfsparken. I gångnivå råder i stället människans mått i en skyddande arkad mellan butiker, portar och plötsliga vyer mot gårdar och planteringar. Gårdsrummen varierar med rumsligheter som flätar in i varandra med broar och passager, planteringar och speglande vattenytor. Ständigt nya perspektiv och rumsupplevelser, möten mellan nytt och historiskt i gemensam tradition, och det nya hämtar skala och rytmik i det som redan fanns. Det är välgjort.

Trots de 50 åren är huset fortfarande fräscht, byggt av hållbara material, väl underhållet och föränderligt, kontinuerligt anpassat för ständigt förvandlade verksamheter och nya arbetssätt. Heder åt Kungliga Byggnadsstyrelsen som byggde och Tage Hertzell som ritade.

Från slutet av 20-talet, och med Stockholmsutställningen 1930, utvecklade Sverige en allt ryktbarare arkitektur och planeringskonst. Det blev hit man reste för att studera den nya byggnadskonsten, inte längre till Italien för den gamla. Det handlade inte bara om monumenten, om Asplund och Lewerentz, utan också om vardagens byggande, de nära förorterna med smalhus i skogsbackar och fina centrumbildningar med service och arbetsplatser. Årsta med sitt centrum är ett fint exempel som borde fortvara ett föredöme. 

Nu finns knappt en svensk arkitektur längre. Med inspiration från allt glassigare och internationaliserade bildmagasin har målen förskjutits mot ansträngd uppmärksamhetsjakt. Exemplen är många, känslan för, genius loci, platsens själ tycks borta. Så också förmågan att samtidigt anpassa och addera, det som just är konsten i arkitektur, dess själva uppgift. 

Ett råd alltså till kollegorna: Ta en lunch på någon av Garnisonens många mötesplatser och fundera på hur mycket av dagens spekulativa inte sällan rent fula utrop, som står sig om 50 år. Undvik narcissism och glöm historielösa one-liners med lättköpta poäng!

Mats Tormod är arkitekt em. och fil.dr.